Vad är det för speciellt med Umeås hardcorescen?
Hur kommer det sig att den fortfarande fascinerar, diskuteras, hålls levande?
Så sent som förra hösten uppmärksammades den till exempel med en fotobok, ett halvtimmeslångt Musikguiden i P3, podd-program och en utställning, och den 4 juni i år var det Sverigepremiär för Gianni Manno, Romain Masse och Théophile ”Théo” Pillaults kongenialt betitlade dokumentär UxÅ – A Journey to the Heart of the Umeå Hardcore Scene på Bio Capitol i Stockholm.
– Romain, Théo och jag är alla stora fans av Umeås hardcorescen, berättar Manno över ett glas vatten i Bio Capitols foajé.
– Så när Umeå blev utnämnd till Europas kulturhuvudstad 2014 beslutade vi oss för att åka till Umeå och uppleva den med våra egna ögon, så att säga. Vi hade då ingen tanke på att göra en film tillsammans, men efter att vi gjort ett gäng intervjuer med några nyckelpersoner inom Umeås hardcorescen för vårt eget nöjes skull och besökt Umeå Hardcorearkiv på Folkrörelsearkivet i Västerbotten insåg vi att ”hm, vi skulle kunna göra något med det här”.
UxÅ ger en god fingervisning om varför Umeås hardcorescen än i dag – drygt trettio år efter dess första, stapplande steg – har bäring. De hårt precisa gitarriffen, de furiösa trumslagen och den rasande sången som de tongivande Umeå hardcore-konstellationerna Refused, Doughnuts, Abhinanda, Shield, Saidiwas och Final Exit levererade tycks exempelvis inte kunna stava till ”föråldrade”. Men framför allt är det djurrättsaktivismen, straight edge-filosofin och DIY-kulturen som följde i nämnda bands fotspår som gör Umeå hardcore till ett så unikt och spännande fenomen. Ta bara faktumet att under en termin på 90-talet var – för att citera Abhinanda-sångaren Jose Saxlund i UxÅ – ”40 procent av eleverna i en skola i Umeå vegetarianer”. Varken förr eller senare har något liknande inträffat i Sverige. Det är inte illa av en förhållandevis smal ungdomskultur att inspirera till.
Som jag ser det byggde Umeås hardcorescen på en positiv livssyn – ”du kan förändra dig själv, du kan förändra samhället”.
– Ja, ja. Hardcore är ofta ett våldsamt sätt att säga något positivt.
Hur känner du nu när “UxÅ” är klar?
– Vi ville göra en film som mest riktar sig till Umeå hardcore-nybörjare, men vi ville också att den skulle kunna tilltala mångåriga konnässörer. Och det tycker jag vi lyckades med. Men den innehåller alldeles för få kvinnor – det är en enormt stor miss.
Ja, UxÅ är långt ifrån perfekt, men den är ändå värd att kolla upp. Kanske nästa Umeå hardcore-dokumentär – för en sådan lär ju dyka upp med tiden – tar upp det UxÅ missade (kvinnorna, Umeås historia, klassaspekten, folkrörelseaspekten, misslyckandena …)?
