…vem är du?
– Jag är nog lite av en mångsysslare som gillar att gräva där jag står, på många plan. Jag har i alla fall två fantastiska ungar tillsammans med min lika fantastiska fru Malin och vi bor sedan sju år tillbaka i Sikfors mitt mellan Piteå och Älvsbyn, i Norrbotten. Själv är jag 35 år, uppvuxen i Jämtland men har bott i Norrbotten i snart 17 år. Till vardags jobbar jag som industrisnickare på Lindbäcks Bygg men har tillbringat många år i bemanningsbranschen som kollektivanställd och fackligt förtroendevald samt skyddsombud i IF Metall. Jag har även byggt vindkraft som resemontör under ett års tid samt gjort en knappt ettårig upptäcktsresa i den avreglerade bilbesiktningens ohyggligt outvecklade värld.
Vilka perspektiv tar du med dig som återkommande krönikör på Flamman?
– Det är svårt att beskriva sitt eget skrivande begränsat till en handfull perspektiv men det är nog i första hand mina erfarenheter som fackligt förtroendevald och skyddsombud som ligger närmast till hands. Samtidigt pockar ju världsordningens galenskaper på från alla håll och kanter så att skriva politiska texter idag är väldigt svårt utan att kunna kombinera väldigt många olika perspektiv för att kunna vara relevant.
Varför vill du skriva här? Ett av Flammans motton är ju att ”bota politisk depression” Går det ens? Hur då?
– Hur kan man inte vilja skriva för Norrskensflamman? Under något år drev jag bloggen ”Det personliga är politiskt” och kallade den då mitt verktyg för politisk självterapi. Rent objektivt känns det inte som en överdrift att påstå att behovet inte minskat med åren som gått. Samtidigt får inte texter i en tidning som Flamman bli för självskådande och introverta för då är nog risken stor att den politiska depressionen snarare förstärks. Så svaret är ja, jag är helt övertygad om att politisk depression går att bota, men jag tror samtidigt att det inte sker enbart genom produktionen av en kvalitativ och relevant vänstertidning som jag upplever att Flamman är, utan att botemedlet också ligger i faktiska politiska och organisatoriska framgångar för den breda arbetarrörelsen i samspel. Flamman har på det sättet en fantastisk möjlighet att visa och diskutera en riktning för arbetarrörelsens organisationer ut ur depressionen och där ger jag väldigt gärna mitt – om än begränsade – bidrag.