Efter valet har Vänsterpartiets inflytande trots ökning sjunkit rejält. För att knyta an till diskussionen om vänsterpopulism vill jag uppmana vänstern att upphöra med ensidig fokusering på parlamentariskt arbete. Jag utgår från debatten om att lägga EU-motståndet på hyllan som initierades av Jonas Sjöstedt i ETC (8/11, 2018) och följdes av Rikard Warlenius i samma tidning (21/11, 2018).
Lägger vi bara utträdeskravet åt sidan kan vi kampanja för ett demokratiskt och mindre högervridet EU i vårens EU-val sägs det. Premissen är att folket blivit mer EU-positiva och att EU-motståndet sedan en tid fått en nationalistisk prägel. Frågan Rikard Warlenius ställer i sin artikel: ”Vill vänstern verkligen förespråka ett EU-utträde även om en ny folkomröstning riskerar att urarta till en tummelfest för extremhögern?” belyser synen på politikens möjligheter ur den vänsterpartistiska synvinkeln.
Det skulle tvärtom krävas en folkbildningskampanj för att överhuvudtaget väcka en folkomröstning om medlemskapet. Vi skulle behöva börja med att med vänsterargument ändra folks inställning till lönesänkarunionen EU. Hade vi menat allvar med en sådan kampanj skulle det krävas en enorm ansträngning och det skulle mycket till om rasisterna ensamma då fick stå för argumenten.
Vi ägnar oss hellre åt det politiska spelet, som att i Göteborg bedriva parlamentarisk trixande som sedan tillslut inte ledde någonstans
Men jag tror ändå inte att det är i extremhögerskon det kniper. EU accepteras som en parlamentarisk plattform att agera i. Trots den lagstadgade högerpolitiken som står inskriven i fördragen ska vi bryta storföretagens makt, verka för en human flyktingpolitik och driva på för en offensiv klimatpolitik inom EU. Därför att för Vänsterpartiet är det bara parlamentariskt arbete som är värt svetten.
Vänsterpartiets mål har på länge inte varit att vinna och mobilisera vanligt folk annat än till valurnorna. Att vi fick 8 procent när den samlade borgerligheten fick över 60 procent är inte den seger det målats ut som. Att politik och framförallt vänsterpolitik måste utgå från människors konkreta vardag för att få stöd är en lika självklar som förbisedd sanning. I dagens verklighet av högerreaktion har därför identitetspolitiken fått en stark position inom vänstern. Människor vill inte ses som andra klassens medborgare på grund av vem de älskar eller hur de ser ut och tar en självklar kamp för att försvara sina och allas våra rättigheter.
På samma sätt har avsaknaden av konflikt i den klassiska arbete-kapitalkonflikten gjort att vänsterns socialistiska ben saknar fast grund att stå på. Partiet har också väldigt lite intresse av att elda på konflikthettan. Vi ägnar oss hellre åt det politiska spelet, som att i Göteborg bedriva parlamentarisk trixande som sedan till slut inte ledde någonstans.
Vi skriver att vi behöver sex timmars arbetsdag och demokratiskt styre av ekonomin och mycket annat som skulle göra samhället mer jämlikt. Men vi utgår sällan från hur vi överhuvudtaget ska få folk att ta kamp för allt detta. Så lämnar vi vanligt folk långt upp på åhörarbänken i stället för som vi borde, främja den gemensamma kampen utanför parlamenten för att flytta fram våra positioner mot en överväldigande borgerlig dominans.
För i stort sett varje grupp på arbetsmarknaden har villkoren blivit tuffare och med det ilskan utan en konstruktiv utväg. Om vi ville kunde vi samla vanligt folks ilska och bygga en ny arbetarrörelse, underifrån. En del kallar det vänsterpopulism som Åsa Linderborg och Göran Greider eller i Katalys valanalys. Det kan heta socialistisk klasspolitik som förr. Orden spelar mindre roll. Vi måste vända ilskan till engagemang.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.