Kultur

Vänster – på goda grunder

Om två lika skickliga spelare möts, och en av dem har femtio kulor och den andre fem, kommer den förste att vinna i mer än nio fall av tio.

Varför tenderar människans samhällen alltid att bli ojämlika? Kan vi över huvud taget uppnå jämlikhet, och i så fall – varför ska vi göra det? Tim Andersson har läst några nyutkomna böcker som ger svar.

Kultur

I en dikt av Sten Selander spelar två pojkar kula. ”Jag hade väl femti, han hade fem. / Vi spelte. Och han förlorade dem.” Jaget har fortfarande i vuxen ålder dåligt samvete, och funderar på att söka upp den andre. ”Men nu är han säkert en stor grov karl, / som släpar och sliter – jag vet inte var.”
Dikten inleder Per Molanders nyutkomna, strålande essäbok Ojämlikhetens anatomi, och sammanfattar väl en av dess huvudteser. Per Molander, generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och författare av politisk-filosofiska böcker, menar att de förhandlingar som är samhällets förutsättningar – fackliga, politiska och ekonomiska – aldrig kan vara jämlika. För att återvända till liknelsen i dikten: Om två lika skickliga spelare möts, och en av dem har femtio kulor och den andre fem, kommer den förste att vinna i mer än nio fall av tio. I nästa omgång har vinnarens kulsamling ökat och med den chansen till ytterligare segrar.

Och även om samhället ordnar så att de initiala förutsättningarna är jämlika kommer individerna och grupperna snart ändå att möta olika verkligheter. Matematiskt, statistiskt och historiskt visar Molander att resultatet med obönhörlig logik blir att den enes tillgångar växer i snabb takt medan den andres krymper – samhället dras mot den absoluta ojämlikhetsgränsen. Polariseringen mellan fattiga och rika har också mycket riktigt ökat under stora delar av människans historia, inte minst de senaste decennierna.
Finns det då ingenting att göra? Jo. Det finns ett iögonfallande undantag i den ökade ojämlikhetens historia: perioden från 1800-talet fram till kring 1970. Orsaken var bland annat starka fackföreningar och, framför allt, skapandet av ett välfärdssamhälle med stark offentlig sektor.
Molanders essä är en del av en trend. I en tid när den borgerliga synen på människa och samhälle har blivit den hegemoniska – själva det sunda förnuftet – har vänstern fått återvända till de mest jordnära diskussionerna och argumenten för att bygga någonting som liknar en mothegemoni. Man kan inte längre räkna med någon förförståelse, allting måste motiveras. I det projektet söker man ofta stöd i vetenskapen, gärna naturvetenskapen.

I Sverige har inte minst Lasse Bergs böcker om människans uppkomst och utveckling fungerat syresättande i det vänsterideologiska blodomloppet. Om Per Molander demaskerar ojämlikheten genom spelteori och ginikoefficienter (måttet på ojämlikheten hos en befolkning) gör Berg samma sak genom att resa en bred, historisk horisont från vilken dagens samhällen kan avnaturaliseras och främmandegöras. I sin Kalahari-trilogi, vars tredje del Ut ur Kalahari nu är aktuell, når han efter omfattande research och intervjuer med världsledande hjärnforskare, evolutionsbiologer och antropologer fram till bilden av den förhistoriska människan som solidarisk, jämlik, jämställd och fredlig.
Varför har de rönen hälsats med sådan lättad glädje av vänsterdebattörer? Därför att rönen monterar ner den nyliberala verklighetsbeskrivning som blivit dominant sedan 70-talet: Människan är i sin biologiska grund en egoistisk Gordon Gekko-typ, nedsänkt i ett allas krig mot alla.

En som insett den retoriska och ideologiska potential som finns i den naturvetenskapliga forskningens nya bild är Göran Greider. I sin nyutkomna bok, med den talande titeln Den solidariska genen går han till storms mot allt vad ny­liberal socialdarwinism heter. Han vankar omkring i skogarna, på åkrarna och i trädgården hemma i Dala-Floda. I ryggsäcken har han förutom Lasse Berg också sådana som primatologen Frans de Waal, psykiatern Joachim Bauer och antropologen Sarah Blaffer Hrdy, men också Darwin, Freud, Marx och Kropotkin. Han är lika lyckligt nedsänkt i myllan som i den politiska teorin, och varför inte? Plötsligt går allting ihop. Som läsare känner man hur de livslånga antibiologistiska spänningarna släpper när kropp och ande förenas i ett slags socialistisk helhet. Vi behöver inte längre hävda människan som ett oskrivet blad!
Varför ska vi leva jämlikt? Greider verkar landa i ett sociobiologiskt svar: Därför att vi genetiskt är konstituerade för det. Vi är av naturen solidariska, altruistiska, jämlika. En ständigt pågående, rättvis omfördelning av de där spelkulorna är en praktik som svarar mot ett djupt mänskligt behov. Vänster är man på goda grunder.

    Kultur