Opinion

Vänstern, alltså!

”Nu går stora grupper inom LO, ungdomar och landsbygdsfolk till Sverigedemokraterna av skäl liknande dem vilka driver motsvarande grupper till Front National” menar Jan Myrdal.

Jan Myrdal fortsätter debatten om vänsterns framtida utmaningar i ett inlägg till Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler.

Opinion

I Dagens ETC har pågått en diskussion om vänstern (12/10, 2015 samt 15/12, 2015). Aron Etzler har protesterat mot vad jag skrivit och pekat på vänsterpartiets goda resultat.
I Frankrike ingick den vänsterpolitiska gruppering som motsvarar Vänsterpartiet in i det regerande socialistpartiets enhetslista och led politiskt nederlag. Front National är nu enda oppositionsparti. Inget skeende är repetition. Men det finns stående vågor i politiken. Just detta blir en repris på 1850-tal och Napoleon III! Nationella fronten följer Napoleon III och friar till bönder och arbetarklass när de regerande som i juni 1848 och i den nuvarande krisen visat sig folkfientliga. Nationella fronten följer med sin politik mot EU, NATO och Förenta staterna även de Gaulles politik. Liksom denne för att behålla och befästa ett franskt imperium. Detta är inte oundvikligt. Den svenska vänsterns oförmåga är tydlig även den. Nu går stora grupper inom LO, ungdomar och landsbygdsfolk till Sverigedemokraterna av skäl liknande dem vilka driver motsvarande grupper till Front National.  

I politiken gäller (som en reformistisk Per Abin) att ha örat mot marken, känna sitt folk. Detta försvåras av att den härskande klassen klokt sett till att i princip hela den yrkesverksamma vänstern – politik, medier och kultur – försörjs på statsbudgeten. Det gamla ryska ordspråket säger: ”Den som betalar kusken bestämmer färden!” Den överväldigande majoriteten bidragstagare i politik, kultur och medier drivs så att klättra uppåt till stugvärmen hos den härskande klassen. Följden blir att folk lämnar dem sittande med sina fina reformlistor på salens vänsterbänk därinne hos det Gode Selskab. Vilken är den härskande klassens mening med partistöd och presstöd och stipendier?
 
Men den socialistiska rörelsen formades på 1800-talet till stor del av borgare som av förnuftsskäl svek sin klass. Man behöver inte bli ett hjon även om man fått stipendium. Man kan även som presstödd tidning hålla färgen. (Länge säkrades detta i Pariskommunens efterföljd med stenhård partiskatt). Örat mot marken alltså! Sedan 1809 står en majoritet för att: ”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksens ständer allena vid allmän riksdag.”  En bred majoritet kan bli överens om att inte låta de av ingen valda ämbetsmännen i Bryssel styra. Sverige ut ur EU totalt och snabbt!
Karl XIV Johan var ingen revolutionär längre som svensk kung men insåg vårt geopolitiska läge och bröt med en sedan tusentalet rådande för oss som nation förödande rysshets och lade om Sveriges utrikespolitik. Det har räddat oss. Per Albin avskedade 1939 den ledande socialdemokraten och marxöversättaren Sandler som blivit aktivist och ersatte honom med Christian Günther och förmådde med folkligt stöd förhindra att först Storbritannien och Frankrike och sedan Hitlertyskland drog oss i krig mot öster. Man behöver inte vara vänster, för kravet: Bryt militärernas och politikernas nuvarande för Sverige livsfarliga drängtjänst åt NATO!

Nationen är en demokratisk nödvändighet. När den formella demokratin omvandlas till överstatligt byråkratvälde upphör möjligheten att driva politik. Det gäller att inse att vi alla är resultat av inkommande sammanblåsta hit från olika väderstreck vilka assimilerat ihop sig till svenskar. På någon generation blir det oavsett ögonfärg och hudfärgsnyans inte större särskildhet än som nu finns med de italienare som flyttade hit efter senaste världskrig.
I Förenta staterna har den härskande klassen lyckats blockera reformer och sociala framsteg genom att driva ”raskonflikt”  mellan svarta och vita och inte tillåta assimilering utan blott integrerat olika kulturdefinierade invandrargrupper till mot varandra kämpande bindestrecksamerikaner.  
De som nu kallar sig vänster måste inse nödvändigheten att bryta sin respekt för överhetens lagar och förordningar och släppa det arbetande folket loss för sina verkliga intressen. Klasskamp mot den härskande klass som i sitt profitintresse samlar allt större del av vad det arbetande folket – här som internationellt – skapar.
Om Aron Etzler driver detta i det parti han arbetar för kommer det mer än återta den politiska plats som SD (eller Nationella fronten) nu kunnat kapat åt sig.

    Opinion