Under januari och februari anlände 131 724 personer till Europas stränder. Det är lika många som kom under första halvåret av 2015. Grekland, ett land som är i ekonomisk kris, förväntas förhindra folk att ta sig vidare på den så kallade ”balkan-rutten” och istället mota dem tillbaka till Syriska krigets härjningar eller till grannlandet Turkiet. EU och Turkiet har kommit överens om åtgärder som i praktiken innebär att flyktingar som söker sig till Europa, fråntas möjligheten att söka och beviljas asyl inom EU. Rädda Barnen rapporterar om att det finns en kvarts miljon barn som svälter och fryser i Syrien. Och 22 av 22 remissinstanser sågar regeringens nya migrationspolitik.
   Det är en mycket mörk och sorglig tid för Europa, och särskilt för de flyktingar som flyr för sina liv. 

Mitt i den situationen, lite mer än ett halvår efter Alan Kurdi sköljdes upp på en strand, så försöker Dalademokratens politiske chefredaktör Göran Greider hitta en tredje väg i flyktingfrågan (Aftonbladet Kultur 10/3, 2016). Greider har poänger som det är lätt att hålla med om. Det finns en del av vänstern som är rätt flummig på det viset att de struntar i alla sociala och ekonomiska konsekvenser av flyktingmottagandet. Under hösten och våren har dock varje skärm fyllts av stora och små människor som flyr undan krig. Då undkommer ingen frågan ”flyktingar är väl också människor?”. Vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa varandra. Men att inte samtidigt ha en plan för hur asylsökande ska tas om hand på plats blir ju de facto en Annie Lööf-linje (“de kan väl ta hand om sig själva”). Samma del av vänstern sysslar med en självuppoffrande aktivism och är beredda att själva dela tält med flyktingarna, om så krävs. Jag har full förståelse för denna linje, jag har själv delvis företrätt den. Den bygger på känslor – på ilska, sorg och benhård vilja. Komponenter som måste finnas i lyckosamma och framgångsrika politiska projekt, men som inte kan utgöra fundamentet för dem.
   Problemet med Greiders text är den bild han målar upp av ”vänstern” är långt i från representativ. Greider säger att vänsterns enda svar är ”moral och mänskliga rättigheter”, och om det var så kanske det skulle behövas ett tak. Men problemet är ju Greiders verklighetsbeskrivning. Det är till exempel inte på detta sätt som Vänsterpartiet, som väl måste ses som den viktigaste och tyngsta aktören inom ”vänstern”, har uttryckt sin kritik och sina förslag. Personligen kan jag tycka att de inte är tillräckligt offensiva, men de gör vad de kan med krav på miljardinvesteringar i bostäder, konsekvent kamp mot låglöne-högern och ultimatum om kraftigt höjda permanenta statsbidrag till kommunerna. Greider utmålar vänstern på ett mycket hårddraget sätt för att ta hem sin poäng om en ”tredje väg”. En så kallad halmdocka.

En rimlig linje som förhåller sig till verkligheten och känner för människor. Det är det som vänstern förordar och som även måste visas upp genom praktiskt genomförbara och ekonomiskt hållbara förslag. Hur? Ja, vänstern har (som alltid annars) redskap att se till att bördorna bärs efter bärkraft. Ta av dem som har för att gemensamt bekosta välfärd för dem som inte har.
   För kostnader kommer det att vara under den första tiden. Men att ge människor en trygg plats att fly till (och stanna på) är värt de kostnaderna. Sverige får tillbaka när ”köttberget av 40-talister” ska bli omhändertaget, när glesbygden återigen befolkas och när konsumtionen och skatteintäkterna ökar för att det blir fler som har ett jobb. Kommunerna måste bygga ut komvux, SFI och förskolan. Regeringen måste införa statliga subventioner för att få upp byggandet till rimliga nivåer och naturligtvis mota låglöne-högern i grind, precis som Greider själv påpekar. Så varför ger Greider upp de verktyg som finns formulerade innan de ens har prövats?

Greiders text har tyvärr delar som inte går att förstå sig på.

• Hans godtyckliga tak för flyktingmottagandet är ett exempel. Varför skulle de dödliga resorna över Medelhavet minska om man införde ett tak på 70 000 personer om året? Effekten kommer snarare bli att resorna och försöken att ta sig in i Europa blir än mer desperata och farliga. Tak i flyktingmottagandet hjälper inte så länge folk hellre blir ”illegala migranter” i Europa än stannar i Syrien.
• ”Hur ska vi kunna ta emot dessa mängder utan att permanenta xenofobin?” skriver Greider. Det finns studier på att sambandet mellan volymen flyktingar och främlingsfientlighet inte är särskilt starkt, utan att det snarare är livsvillkoren för människor som är det centrala. Ett exempel på det är Finland, där Sannfinnländarna är starka trots minimal mängd invandrade. 
• Greider har fel utgångspunkt när han tror att mängden flyktingar kommer att vara konstant. Kommer det alltid att vara krig och terror i Syrien och Afghanistan? Krigen och terrorn i Mellanöstern handlar om politik, precis som Greider själv hävdar, och går därför att förändra.
• Kritiken mot juridifieringen av vänstern, som Greider menar flyttar ansvar från de folkvalda/väljarna till juristerna, är intressant. Alla internationella lagar som fråntar de nationella parlamenten makt menar jag går att kritiskt diskutera. Men, valet behöver ju inte stå mellan att juridifiera allt och att inte göra några internationella överenskommelser alls. Asylrätten är ett extremt mänskligt grundläggande behov som kommer kvarstå efter en eventuell omprövning av FN:s flyktingkonvention. Det torde till och med Greider hålla med om. 

Vänstern i stort måste hjälpa Greider tillbaka till den rätta sidan, vi måste visa på varför vi är politiska som kollektiv och inte enbart som individer. Vänstern måste föra tvåfrontskrig mot rasismen, mot elitens klasshat och mot imperialistisk småpåve-politik. Det är lättare att göra, när vänstern befinner sig på samma sida.