Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Även om större delen av vänstern har fördömt Rysslands invasion av Ukraina är vänstern fortfarande inte enad. Vi riktar oss till dem i vänstern som fortfarande håller sig till ”kålsupar”-teorin som ser kriget som ett krig mellan två imperialistiska aktörer.
Det är hög tid att vänstern vaknar och gör en ”konkret analys av den konkreta situationen”, i stället för att reproducera daterade modeller från kalla kriget. Att bortse från rysk imperialism är ett grovt misstag för vänstern. Det är Putin, inte Nato, som för krig mot Ukraina. Det är därför det är av yttersta vikt att vi skiftar fokus från västerländsk imperialism till Putins aggressiva imperialism, som har en ideologisk och politisk bas utöver den ekonomiska.
Rysk imperialism består av två delar. För det första bygger den på revisionistisk rysk nationalism. Efter 2012 gick Putin och hans etablissemang från en medborgerlig förståelse av nationen (som rossijskij, ”kopplad till Ryssland”) till en exklusivt, etniskt baserat förståelse av ryskhet (som russkij, ”etniskt/kulturellt ryskt”). Hans angrepp 2014 och 2022 legitimerades av återtagandet av ”ursprungligt” ryska områden. Vidare återupplivar detta koncept om (etnisk) ”ryskhet” 1800-talets imperialistiska förståelse av den ryska nationen, som reducerar de ukrainska och belarusiska identiteterna till regionala identiteter. Enligt denna syn är ryssar, belarusier och ukrainare ett enda folk. Användningen av detta koncept i officiell retorik innebär ett förkastande av tanken på en självständig ukrainsk stat. Det är därför vi inte med säkerhet kan slå fast att Putin bara vill ha ett erkännande av den ryska överhögheten över Krim och Donbass. Putin kan mycket väl vilja annektera hela Ukraina, hot som framgår i hans artikel ”On the Historical Unity of Russians and Ukrainians” och det tal han höll den 21 februari 2022. Slutligen ser utsikterna för de ukrainsk-ryska fredssamtalen ganska dystra ut, eftersom den ryska förhandlingsdelegationen leds av den tidigare kulturministern Vladimir Medinskij, en av de mest övertygade anhängarna av ideologin russkiy mir (den etniskt ryska världen) – en värld där ingen kommer att vara lycklig, tro oss.
För det andra har den senaste tidens händelser, även om de är svåra att förklara rationellt, visat att det ändå kan vara värt att ta rysk imperialistisk retorik på allvar. Rysk imperialism drivs av viljan att förändra den så kallade ”världsordningen”. Därför är det möjligt att Putins krav att Nato drar tillbaka sina trupper från Östeuropa signalerar att Ryssland inte kommer att stanna vd Ukraina, och att Polen, Lettland, Litauen eller Estland kan bli nästa mål. Det är mycket naivt att kräva att Östeuropa avmilitariseras, för i ljuset av den senaste tidens händelser kommer det bara att vara en eftergift till Putin och göra östeuropeiska länder ännu sårbarare för Putins aggressioner. Talet om Natos utvidgning bidrar till att överskyla Putins vilja att dela upp intressesfärerna i Europa mellan USA och Ryssland. Att befinna sig i den ryska intressesfären innebär att ett land är politiskt underkastat Ryssland och expansionen av ryskt kapital. Fallet Georgien och Ukraina visar att Putin är redo att använda våld för att påverka det politiska livet i länder som han tror vill lämna den ryska intressefären. Det är viktigt att förstå att i Putins världsbild är nyckelaktörerna i världsordningen i princip begränsade till USA och Kina. Han erkänner inte andra länders suveränitet, och betraktar dem som satelliter tillhörande en av dessa två nyckelaktörer i den internationella ordningen.
Putin och hans etablissemang är väldigt cyniska. De använder Natos bombning av Jugoslavien och USA:s invasion av Afghanistan och Irak som en sköld för att kunna bomba Ukraina. I detta sammanhang måste vänstern vara konsekvent och fördöma alla imperialistiska våldsprojekt i världen. I dag är den imperialistiska angriparen Ryssland, inte Nato, och om Ryssland inte stoppas i Ukraina kommer de tveklöst att fortsätta sin aggression.
Vi bör heller inte hysa några illusioner om Putins regim. Den erbjuder inga alternativ för västerländsk kapitalism. Det är en auktoritär, oligarkisk kapitalism. Ojämlikheten i Ryssland har stigit kraftigt de senaste 20 åren under hans ledarskap. Putin är inte bara arbetarklassens fiende, utan också en fiende för all form av demokrati. Folkligt deltagande i politik och civila organisationer ses som suspekt i Ryssland. Putin är i grunden en antikommunist och en fiende till allt vänstern kämpade för under 1900-talet och kämpar för på 2000-talet. I hans världsbild har de starka rätt att slå de svaga, de rika har rätt att exploatera de fattiga och auktoritära ledare har rätt att fatta beslut å deras maktlösa befolkningars vägnar. Denna världssyn måste ges ett kraftigt slag i Ukraina. För att politisk förändring ska kunna äga rum i Ryssland måste den ryska armén besgras i Ukraina.
Vi vill ta upp en högst kontroversiell fråga, nämligen den om militärt stöd till Ukraina. Vi förstår vilka effekter som militarisering har för den progressiva vänsterrörelsen världen över och vänsterns motstånd till Natos utvidgning eller västerländska interventioner. Men mer kontext behövs för att bilden ska klarna. För det första har Natoländer skickat vapen till Ryssland, trots embargot från 2014 (Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike, Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Slovakien och Spanien). Därför framstår diskussionerna om huruvida vapen som skickas till regionen kan hamna i fel händer som något senkomna. De är redan i fel händer, och EU-länder skulle bara gottgöra sina misstag genom att skicka vapen till Ukraina. Vidare kräver de alternativa säkerhetsgrarantier som Ukraina har föreslagit att ett antal länder deltar, och kan bara genomföras med deras hjälp. För det andra är Azov-bataljonen, som ett antal artiklar har visat, ett problem. Men till skillnad från 2014 spelar extremhögern ingen avgörande roll i dagens krig, som har utvecklats till ett folkkrig – och våra kamrater i den antiauktoritära vänstern i Ukraina, Rysslands och Belarus kämpar tillsammans mot imperialism. Som de senaste dagarna har visat försöker Ryssland att kompensera för sitt misslyckande på marken med flygattacker. Luftvärn kommer inte att ge Azov ökad styrka, men det kommer att hjälpa Ukraina att behålla kontrollen över sitt territorium och minska antalet civila dödsoffer även om förhandlingarna bryter samman.
Enligt oss bör vänstern kräva:
- Att alla ryska styrkor genast dras tillbaka från Ukraina.
- Nya riktade, personliga sanktioner mot Putin och hans multimiljonärer. (Det är viktigt att förstå att Putin och hans klick bara bryr sig om sina egna privata tillgångar; de bryr sig inte om den ryska statens ekonomi överlag. Vänstern kan också utnyttja detta krav för att avslöja dubbelmoralen hos dem som finansierade Putins regim och armé och som fortfarande säljer vapen till Ryssland).
- Sanktioner mot rysk olja och gas.
- Ökat militärt stöd till Ukraina, i synnerhet vad gäller luftvärnssystem.
- Införandet av fredsbevarande FN-styrkor från icke-Natoländer för att skydda civila, inklusive skydd av gröna korridorer och kärnkraftverk (Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd kan kringgås av generalförsamlingen).
Vänstern borde också stödja den del av den ukrainska vänstern som gör motstånd, genom att uppmärksamma dem, ge dem röst och stödja dem ekonomiskt. Vi är medvetna om att det är de miljontals ukrainska samhällsbärande arbetarna och humanitära biståndsarbetarna som möjliggör fortsatt motstånd.
Ett antal andra krav – stöd till alla flyktingar i Europa oavsett härkomst, avskrivning av Ukrainas utlandsskuld, sanktioner mot ryska oligarker, och så vidare – är i stort sett accepterade inom vänstern, varför vi inte diskuterar dem här.
Den ryska invasionen av Ukraina utgör ett fruktansvärt precedensfall för lösningen av konflikter som riskerar att leda till kärnvapenkrig. Det är därför vänstern måste presentera en egen vision av internationella relationer och den internationella säkerhetsarkitekturen som kan inbegripa multilateral kärnvapennedrustning (som är bindande för alla kärnvapenmakter) och institutionaliseringen av internationella ekonomiska svar på all imperialistisk aggression som äger rum i världen. Den militära segern mot Ryssland bör vara det första steget mot en avmilitarisering av världsordningen och upprättandet av ett internationellt säkerhetssystem, och den internationella vänstern måste bidra till denna sak.
Ryska socialistiska rörelsen är en politisk organisation som står för demokratisk socialism, gemensamt ägande, politisk frihet och rätt till självbestämmande.
Sociala rörelsen är en ukrainsk demokratisk-socialistisk organisation som kämpar mot kapitalism och främlingsfientlighet.
Översättning: Jonas Elvander
