Ni vet när man känner att nu får det vara nog? När saker händer som man inte stillatigande kan stå och se på? Alla som är med i Vänsterpartiet har upplevt det. Men vad händer sen? Hur kan Vänsterpartiet ta hand om all denna kraft, alla olika anledningar och viljor att förändra samhället?
Mina erfarenheter har jag från Storstockholmsdistriktet, som är Vänsterpartiets största distrikt. Styrkan är våra olikheter och skilda erfarenheter, men samtidigt våra gemensamma intressen av att förändra verkligheten. Tillsammans har vi kunskap av stad och landsbygd, representerar alla möjliga yrken och åldrar. Vi är lika relevanta i Tensta som i Norrtälje.
Så utifrån dessa förutsättningar; hur ska då vänstern vinna?
Jag tror egentligen inte det handlar så mycket om vilka krav eller paroller vi reser. Vi verkar för ett mer solidariskt samhälle där ingen lämnas utanför och det är många som håller med. Det är knappast där de största hindren finns.
Vi kanske ska börja med att titta på oss själva. Jag har egentligen svårt för det slitna uttrycket ”att leva som man lär”. Det riskerar att leda till en mer eller mindre moralistisk syn på hur människor väljer att leva sina liv. Men det är ändå viktigt att vi bygger en rörelse som menar det vi säger. Som man kan lita på. För om det är något folk är trötta på – med rätta – så är det politiker som säger en sak och gör en annan, löften som aldrig infrias. Säger vi till exempel att människors rättigheter på sina arbetsplatser måste stärkas måste vi leva upp till det själva också.
Vi har ett konkret exempel på det, på Vänsterpartiets kansli i Stockholms Läns Landsting.
Många anställda och före detta anställda upplevde och hade upplevt en dålig arbetsmiljö (Flamman rapporterade om det i nr.10/2016). Oavsett vad detta berodde på måste vi som parti ta ett ansvar för det och det gjorde vi. Vi tillsatte en utredning som, när den var klar, beskrev vad som hänt och gav rekommendationer till både distriktet och landstingskansliet.
Tillsammans med landstingsgruppen kom vi överens om lämpliga åtgärder och sedan dess har arbetet på kansliet och samarbetet med distriktet fungerat bra.
Detta är bara ett exempel på när vår trovärdighet ifrågasatts men det är tydligt och visar dessutom att det går att lösa problem om man bara är medveten om dem och inte tvekar att agera.
Men det finns många områden där vi kan stärka vår relevans. Om vi pratar om feminism måste vi agera mot varandra på ett sätt som motsvarar det. Vill vi organisera vanliga människor för gemensamma intressen måste vi aktivt verka för att fler med LO-bakgrund känner sig välkomna till vårt parti. Vill vi att människor med olika religiös och etnisk bakgrund ska känna vi är ett parti för dem kan vi inte stöta dem ifrån oss.
Hur arbetar vi demokratiskt tillsammans? Tydlighet handlar både om att ge förtroende till dem som är valda att företräda oss och att följa fattade beslut. Konflikter uppstår oftast när man inte vet vem som fattar beslut, när dessa beslut tas eller vem som tar dem.
Otydlighet och misstroendekultur är energikrävande och förödande, inte minst ur ett internfeministiskt perspektiv. Formalia är alltid internfeminismens bästa syster och när den svajar är det alltid kvinnor som blir mest drabbade.
Allt detta ställer höga krav på oss och för att vi ska nå ut med vad vi vill måste vi vara väldigt tydliga oavsett egna privata prioriteringar och åsikter. Vi kan inte drunkna i våra interna meningsskiljaktigheter som tenderar att lamslå och färga all annan verksamhet.
Politiskt engagemang i Vänsterpartiet bygger på det kollektiva, och ingen har ett eget, personligt, mandat i vårt parti.
Nu har vi snart en valrörelse och att döma av opinionssiffrorna ökar vi, inte minst i Stockholms län. Det tyder på att det lönar sig att vara ideologiskt konsekventa där andra sviker. Vi måste kunna visa att vi har en politik som gör direkt skillnad i människors vardag. Även om vi kan samarbeta och kompromissa gör vi aldrig avkall på det som är våra grundläggande värderingar.
