Sedan Jeremy Corbyn valdes till Labours partiledare sommaren 2015 har en diskussion pågått inom vänstern om huruvida det nya partiprogrammet är kompatibelt med ett EU-medlemskap eller inte. I takt med att Corbyn alltmer har kommit att framstå som en realistisk premiärministerkandidat, samtidigt som förhandlingarna med EU håller på att rinna ut i sanden och trycket på Labour att kräva en andra Brexit-omröstning ökar har frågan blivit än mer aktuell. Så sent som förra veckan försökte Corbyn undvika att diskutera saken med Greklands förre finansminister Gianis Varoufakis i ett samtal på Edinburghs bokfestival.
Frågan som inte verkar ha ett entydigt svar är: skulle Labour kunna genomdriva sina ambitiösa reformer om Storbritannien förblir medlem i EU? Eller är ett utträde i själva verket en förutsättning för att bedriva radikal socialdemokratisk politik i dag?

Nyliberala fördrag
Det råder inga tvivel om att EU ytterst är en marknadsekonomisk union. De fyra pelarna, även kallade ”friheter” (friheten att flytta varor, tjänster, kapital och arbete över nationsgränserna), har som övergripande mål att uppmuntra handel och konkurrens. Dessa grundläggande villkor är i sig inte nödvändigtvis inkompatibla med ambitiös vänsterpolitik. Med åren har dessa friheter dock kommit att underbyggas av ett batteri av politiska fördrag som kraftigt inskränker medlemsländernas politisk-ekonomiska manöverutrymme.

Redan 1986 antogs den så kallade Single European Act som innebar att kapitalkontrollerna avskaffades. Dessa hade fram till dess garanterat stabilitet i det europeiska valutasystemet. Det viktigaste dokumentet är dock Maastrichtfördraget från 1992. I och med det övergick den europeiska ekonomiska gemenskapen i en politisk union samtidigt som grunden lades för eurosamarbetet.
Enligt de så kallade Maastrichtkriterierna (numera Stabilitets- och tillväxtpakten) får medlemsländerna inte hålla sig med en statsskuld på över 60 procent av BNP. De får heller inte gå med ett budgetunderskott på över tre procent av BNP. Det är regler som enligt många omöjliggör den typ av keynesiansk stimulanspolitik som byggde upp välfärdsstaterna och som Labour numera lyckas locka nästan halva den brittiska väljarkåren med.

Andra paragrafer i fördraget förbjuder all statlig inblandning i ekonomin som kan påverka handeln mellan medlemsländer (§ 81), ger de icke direkt folkvalda institutionerna Europeiska Kommissionen och Europeiska Rådet ensamrätt att formulera den breda ekonomiska politiken för unionen (§ 121), reglerar straffen för brott mot budgetreglerna (§ 126), stipulerar att EU:s arbetsmarknads- och socialpolitik måste ta i beaktande behovet att upprätthålla unionens ekonomiska konkurrenskraft (§ 151), samt förbjuder statsstöd till strategiska nationella industrier (§ 107). För Labours del är denna sista paragraf särskilt viktig.

Labours partiledare Jeremy Corbyn talar till socialisternas partigrupp S&D i Europaparlamentet den 19 oktober 2017. Foto: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT.

Labour under Jeremy Corbyn har antagit ett med dagens politiska mått mätt radikalt program, med bland annat löften om återförstatligande av infrastruktur och grundläggande samhällstjänster samt kraftiga investeringar i den industriella ekonomin. Enligt ekonomen Costas Lapavitsas skulle detta program direkt stöta på patrull hos EU-kommissionen, främst inom tre områden: statsstöd, offentlig upphandling och nationalisering.

Konkurrens och privatiseringar
EU-reglerna är i dag hårda för hur mycket en regering kan styra ekonomin genom att subventionera särskilda delar av den. I dag får regeringar inte spendera mer än 200 000 euro per företag över en treårsperiod. Detta gör det i princip omöjligt att bedriva den typ av industripolitik som västeuropeiska länder gjorde under rekordåren då varje land byggde upp kompetens inom olika sektorer, till exempel bilindustrin, genom att satsa på så kallade ”national champions”. Enligt Lapavitsas skulle EU-kommissionen slå ner på nästan alla försök att stimulera den egna industrin, från regionalstöd till stöd till lokala banker, och till och med grundandet av en nationell investeringsbank.

Reglerna är dessutom utformade på ett sådant sätt att det är väldigt svårt att återbörda en sektor till offentligt ägande när den väl har privatiserats

Corbyn har också meddelat att han vill införa stramare regler för offentliga upphandlingar, bland annat i syfte att förankra fackliga krav och tackla löneskillnader. EU tillåter att upphandlingar levererar ”sociala värden”, såsom anställningsmöjligheter, stärkta anställningsrättigheter, etiska handelsregler, och så vidare. Men sociala värden är definierade enligt en rad strikt nyliberala kriterier som enligt Lapavitsas var för sig skulle göra Corbyns förslag svåra att genomföra, och som tillsammans skulle göra det i princip omöjligt.

Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kallade ordföranden för EG Jaques Delors sociala stadga för ”socialism genom köksdörren”. Foto: AP/TT.

Den kanske viktigaste frågan gäller nationalisering. Det nya Labour-programmet innehåller krav på återförstatligande av bland annat järnvägen, postväsendet och vattenförsörjningen. EU:s regelverk förbjuder inte statligt ägande av industrier och samhällstjänster (vilket fortfarande är den vanligaste ägandeformen i de flesta medlemsländer inom vital infrastruktur). Dock uppmuntrar de länderna att liberalisera marknaderna. Förbudet mot statliga monopol innebär att staten endast tillåts utgöra en av flera aktörer på en marknad – inte att avskaffa marknaden som sådan. Reglerna är dessutom utformade på ett sådant sätt att det är väldigt svårt att återbörda en sektor till offentligt ägande när den väl har privatiserats. Det gäller inte minst för den brittiska sjukvårdstjänsten National Health Service (NHS) som Margaret Thatcher lät halvprivatisera genom att införa en intern marknadsmekanism och som Corbyn vill åternationalisera (se reportaget ”Slaget om NHS”, Flamman nr. 19/2018). Eftersom Europadomstolen definierar sjukvård som en ekonomisk aktivitet måste patienter garanteras valfrihet.
Enligt Lapavitsas skulle ett EU-utträde och en återgång till Världshandelsorganisationen WTO:s regelverk göra alla dessa reformer mycket enklare att genomdriva.

Politisk kontext
De som argumenterar för att vänstern bör verka för bibehållet EU-medlemskap accepterar i regel beskrivningen av dagens EU som en nyliberal bastion. Dock tenderar de att sätta diskussionen i ett historiskt och politiskt perspektiv som ofta saknas hos utträdesförespråkarna. Ett EU-medlemskap respektive -utträde har inte samma konsekvenser i alla länder, vilket blir uppenbart vid en jämförelse mellan Storbritannien och Sverige.

Som många kommentatorer till vänster har påpekat har EU snarare haft en positiv inverkan på Storbritannien eftersom de sociala delarna av lagstiftningen har haft en bromsande inverkan på den marknadsfundamentalistiska brittiska högern. När den dåvarande EG-ordföranden och tidigare fackchefen Jaques Delors 1989 lade fram den ”europeiska sociala stadgan” var målet att garantera anställdas rätt till en dräglig lön, jämlik behandling av kvinnor och män, säkra arbetsplatsförhållanden, rätt till vidareutbildning, rätt att organisera sig fackligt och löneförhandla kollektivt, speciella rättigheter åt funktionshindrade arbetare, frihet att flytta mellan länder, samt en dräglig levnadsstandard för både arbetare och pensionärer. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kallade stadgan för ”socialism via köksdörren” och gjorde sitt bästa för att urvattna dokumentet.

Ett EU-medlemskap respektive -utträde har inte samma konsekvenser i alla länder, vilket blir uppenbart vid en jämförelse mellan Storbritannien och Sverige

Trots det har flera EU-direktiv på arbetsmarknads- och miljöområdena förhindrat en än mer hårdför nyliberalism än den som har genomdrivits i Storbritannien. Detta var en av de huvudsakliga anledningarna till att flera fackförbund ställde sig på Remain-sidan i Brexit-omröstningen. Det är knappast förvånande att den dominerande delen av den Brexit-vänliga högern, med företrädare som Jacob Rees-Mogg, nu föreslår att helt riva upp de sociala, miljömässiga och finansiella regleringar som existerar.

I Sverige var situationen en annan. Vid tiden för inträdet 1995 var den svenska social- och miljöpolitiska lagstiftningen långt mer progressiv än den som EU krävde. Resultatet blev att EU fungerade som en bromskloss på de politiska ambitionerna och på vissa områden till och med urvattnade den existerande lagstiftningen. Som den marxistiske geografen David Harvey har framhållit var EU-medlemskapet i själva verket det som gjorde att nyliberalismen fick fäste i Sverige (A Brief History of Neoliberalism, 2005). Efter avregleringarna och 90-talskrisen hade förtroendet för Carl Bildts misslyckade borgerliga regering försvunnit. För näringslivet och den politiska högern blev EU därför svaret på hur man skulle lyckas genomdriva de reformer som man misslyckats med på hemmaplan. Medlemskapet omöjliggjorde en återgång till investeringspolitik och målet om full sysselsättning, för att inte tala om radikala förslag som löntagarfonder, och banade enligt Harvey bland annat väg för pensionsreformen.

I Storbritannien ledde Brexit-omröstningen till en kraftig ökning av rastistiskt motiverade hatbrott. I Harlow mördades en polsk man av en grupp ungdomar den 27 augusti 2016. Foto: Jill Lawless/AP/TT.

Det går att ha synpunkter på Harveys historieskrivning men ser man den svenska striden om EU ur en strikt klasskampssynpunkt ligger det onekligen något i resonemanget. Ur detta perspektiv går det att hävda att ett EU-utträde vore mer förnuftigt för Sveriges del än för Storbritanniens. I dag har dock Sverige, som ofta skryter med att vara bäst i klassen på att implementera nya direktiv, även kulturellt anpassat sig så mycket till det europeiska genomsnittet att de kortsiktiga fördelarna med ett svenskt EU-utträde går att ifrågasätta.

Reformbar?
En aspekt som ofta glöms bort i debatten om EU är att unionen inte alltid har sett ut som den gör i dag. Från grundandet av kol- och stålunionen 1952 fram till nyliberalismens intåg styrdes unionen enligt samma keynesianska idéer som dominerade den ekonomiska politiken över hela västvärlden under efterkrigstiden. Inga hinder fanns för att bedriva kraftig kontracyklisk stimulanspolitik med full sysselsättning i en blandekonomi med stora statsmonopol. De nyliberala idéerna om åtstramning, inflationsbekämpning och privatisering fick sakta fäste i EU-institutionerna i samma takt som de bredde ut sig i de nationella parlamenten och regeringskorridorerna. För EU-anhängarna betyder detta att EU kan reformeras igen. Frågan som då inställer sig är hur detta ska gå till.

Formellt kan EU-fördragen bara ändras med enhällighet i Europeiska Rådet. Det betyder att samtliga 27 länder samtidigt måste styras av vänsterregeringar som är villiga att skriva om fördragen i en progressiv och demokratisk riktning. Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur osannolikt ett sådant scenario är. Även om en vänstervåg plötsligt skulle svepa över kontinenten räcker det med att, säg, Malta säger nej för att det hela ska falla. EU får därför rent formellt, om inte de jure så i alla fall de facto, sägas vara omöjligt att reformera.

Politik är dock som bekant ett maktspel som bara låter sig begränsas av regler i den mån aktörerna väljer att inte bryta mot dem och uppfinna nya. Att heliga EU-regler är töjbara är knappast någon nyhet. Både Tyskland och Frankrike tilläts gå med budgetunderskott i flera år i början av 2000-talet utan att Kommissionen ingrep. Så sent som för två år sedan drog man sig också för att straffa Spanien och Portugal för samma förseelse av rädsla för att underblåsa EU-skepsisen.

Majoriteten av medlemsländerna bryter mot EU-reglerna om statsskuld. Källa: Wikipedia

EU får därför rent formellt, om inte de jure så i alla fall de facto, sägas vara omöjligt att reformera

Trots EU:s påkostade fasad och komplexa institutionella arkitektur vet alla att den egentliga politiska makten i Europa ligger i Berlin. En politisk förändring av inriktningen på unionen är därför beroende av hur Tysklands relationer till de övriga länderna utvecklas. Och med tanke på hur dåligt eurosamarbetet fungerar kan detta förhållande ställas på ända snabbare än många tror.

Detta vet vänsterpolitiker som till exempel Jean-Luc Mélenchon (France Insoumise) och Pablo Iglesias (Podemos). Deras strategi går därför ut på att använda en eventuell valvinst till att söka strid med Tyskland genom att hota om att lämna euron, unionen eller båda (reglerna för hur detta förhållande hänger ihop har aldrig fastställts) om Tyskland inte går med på en fördragsändring. Med tanke på den skada ett spanskt, för att inte tala om ett franskt utträde skulle orsaka unionen kan man nog vänta sig att Tyskland är berett att runda många hörn för att behålla den intakt. Det vore inte heller första gången som man baxar in en politisk trähäst bakvägen (se Lissabonfördraget). En annan möjlighet är att EU då helt enkelt spricker, vilket allt färre sydeuropéer nog skulle sörja.

Högerpopulistisk konjunktur
Oavsett hur en europeisk vänsterrörelse ställer sig till EU-medlemskapet återstår kanske den viktigaste faktorn, nämligen den politiska konjunkturen. En så kallad ”Lexit” (Left exit) kommer aldrig att uppfattas som ett vänsterutträde i dagens politiska klimat. Som journalisten Richard Seymour påpekade inför Brexit-omröstningen spelar det ingen roll hur många goda vänsterargument det finns för att lämna unionen och hur många vänstermänniskor som röstar för att lämna: i dagens Storbritannien kommer ett utträde via en folkomröstning att uppfattas som en nationalchauvinistisk seger som ger grönt ljus åt rasister och högerextrema att handgripligen vädra sitt hat mot minoriteter och oliktänkande. Som varje person som läst en tidning de senaste åren vet var det precis det som hände i Storbritannien. Det var även detta argument som Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt anförde när han i en tv-utfrågning förra veckan förklarade varför han inte tänker driva på för ett utträde, trots utträdeskravet i partiprogrammet.

Såvida inte en vänstervåg av sällan skådat slag uppstår lär varje rörelse i riktning mot ett utträde ur EU i dagens klimat tolkas som en högerpopulistisk framgång. Det innebär dock inte att vänstern bör släppa kravet på utträde som en grundläggande del i sin EU-kritik. I takt med att vänstern sakta men säkert vinner mark i det alltmer polariserade klimatet kommer goda och sakliga vänsterargument att bli än viktigare i debatten om huruvida unionen bör reformeras eller om det är dags att lämna den därhän.