Opinion

Vänsterns rädsla

Opinion

Jonas Sjöstedt skrev om sin inställning till utvecklingen i Venezuela och Kuba i Flamman den 21 maj. Först med ett erkännande att en USA-styrd opposition verkar i Venezuela. Sedan: ”De styrande i Venezuela har använt dödligt våld mot oppositionella protester och rättssystemet används för att tysta opposition. Det kan vi som demokratisk vänster aldrig tiga om.” Venezuela har försvarat sig mot främmande makts inblandning i landets politiska liv. Sjöstedt är i någon dimension medveten om att USA är skyldiga till dessa mot Venezuela fientliga angrepp men tycks inte helt förstå allvaret i Venezuelas utsatta situation. Jag vill inte tro att Vänsterpartiets ledare är så blind eller så okunnig. Vad får honom då att fördöma Venezuelas ledare och regering?
Om Vänsterpartiet i dag skulle stå upp för Venezuela och Kuba eller uttala sig mot den nazistsmittade regimen i Kiev skulle ett obarmhärtigt drev startas från hela det svenska mediefältet. Ett dödligt angrepp som skulle krossa Vänsterpartiet. Vi kan bara föreställa oss vrålet: ”Diktaturkramare”. Sjöstedt skyddar sitt parti.

Etablissemangets medier har totalgrepp om debatten i Sverige. Ve den som deklarerar en annan uppfattning än den mainstream-medierna godkänt. Motståndare till etablissemangets lagda linje hamnar i detta land inte i korrektionsläger men ”dödas” på annat sätt. Hånas, häcklas och stämplas som tokvänster. Den politiker, den intellektuelle som utsatts för detta är sedan utesluten ur den samhälleliga värmen. Alla tvekar därför innan man ger uttryck för ”icke godkända” tankar. De allra flesta vågar inte gå mot strömmen.
När straffet för ett försök att gå mot mainstream-medias lagda linje är stenhårt är en öppen diskussion om Venezuela och Kuba helt omöjliggjord. Att påpeka att Venezuela som nation är utsatt för ihållande försök till regimskifte, att varubristen beror på sabotage från företagsägarnas sida gör mig till ”diktaturkramare”. Så hårt har propagandan trummats in att även min närmaste omgivning skulle betrakta mig så.  Att president Maduro valts i ett öppet demokratiskt val förtigs. (Wikipedia påpekar att han varit busschaufför! Proletära presidenter gillar man inte.)

Om Kuba skriver Sjöstedt: ”Visst imponerar sociala framsteg och internationell solidaritet från Kubas sida, men det kan aldrig ersätta demokrati och kubanernas rätt att välja sin egen framtid”. Kubanerna har skapat sin egen demokrati. Den dag de inför USA:s typ av ”val” har de inte längre någon framtid. Att USA under 50 år infiltrerat Kuba med provokatörer som även där har regimskifte som program vågar vänstern inte heller diskutera. Ett regimskifte som kommer att återförvandla Kuba till USA:s bordell och spelhåla.
Svensk vänster – särskilt Vänsterpartiet – har skrämts in i ett hörn och vågar inte ta ställning för några radikala rörelser i utvecklingsländerna.
När det gäller svensk politik ser väl läget något bättre ut. Blir vi nu av med riskkapitalbolagen som åderlåter vården och skolan? Orkar Vänsterpartiet fortsätta driva kampen mot dessa vinstgiriga företag som sätter vinsten före samhällsmoralen?

    Opinion