Vänsterpartiet har det senaste året fått kritik, både internt och från bland andra Miljöpartiet, för ett påstått ointresse för progressiva värderingsfrågor. Särskilt uppmärksammad blev en uppmaning till medlemmarna om att tona ned budskap om privata livsstilsförändringar och minskad köttkonsumtion för att möta klimatkrisen. Även vårens uppgörelse med borgerliga partier om att sänka bensinskatten har mött kritik.

Nu visar SCB:s partisympatiundersökning att V tappar stöd i väljargrupper som kopplas ihop med just progressiva värderingsfrågor: kvinnor, tjänstemän och personer mellan 30 och 49 år. Det är grupper där V ofta har större stöd än bland befolkningen i övrigt. Samtidigt misslyckas partiet med att öka sitt stöd bland de LO-väljare man har som mål att nå.

Sofie Blombäck, universitetslektor och valforskare vid Mittuniversitetet, säger att de slutsatser som kan dras av SCB-siffrorna beror på vilket parti väljarna går till, och att den här mätningen inte visar det i detalj. Men hon konstaterar samtidigt att det är riskfyllt för V och andra partier att lägga om sitt fokus.

– Ska man försöka växa som parti måste man försöka locka väljare man inte redan har. Men att ändra politiken och den uppfattade politiken, det vill säga kommunikationen, är en kalkylerad risk. Om man tar bort politik man stått för är det uppenbart att man kan tappa väljare som är intresserade av just den frågan. Det handlar också om ”bandbredd” – uppfattas det som att man bryr sig om frågan? Även om man inte ändrat ståndpunkt kan det ju uppfattas som att man bryr sig om den.

Källa: SCB.

Henrik Ekengren Oscarsson, mångårig parti­forskare vid Göteborgs universitet, säger att mål av typen ”nå fler LO-väljare” tar lång tid att uppfylla.

– Att försöka charma verkstadsarbetare och industriarbetare är ju en ganska ny strategi, och opinionsbildning tar tid. V har haft svårt bland de grupperna länge. Att bara sätta på sig en bygghjälm – det går inte så snabbt.

Med tanke på att man också tappar bland kärnväljare – finns det särskilda risker med att lägga om sitt fokus på det viset?

– Det är dilemmat som alla partier har. Du måste vara noggrann med att försöka hålla kvar de väljare du vann förra gången, men du vill ju också försöka expandera.
Båda forskarna är eniga om att väljargrupper generellt är rörligare i dag än tidigare och att en osäker omvärld dessutom ger en särskild skjuts till S på bekostnad av de mindre partierna.

– Just nu har V antagligen lånat ut en del av sina väljare till S. Magdalena Andersson har ju en liten gloria, hon har fått ungefär två procent även från C. Om eller när de blöder tillbaka kommer både C och V växa lite grann. Så det beror väl på hur länge krisen hänger i, säger Ekengren Oscarsson.

Hanna Gedin, tillförordnad partisekreterare i Vänsterpartiet, pekar även hon på det stormiga omvärldsläget.

– Vi är i nivå med valresultatet 2018, trots att vi har ett krig i vårt närområde. Människor är rädda, och i den situationen har människor en tendens att söka sig till större partier.

Hon påpekar att fler uppger att de har sympati för V (8,4 procent) än säger att de skulle rösta på V om det vore val i dag (7,8 procent).

– Det är inte förvånande siffror, det tyder på att vi har en extrem politisk situation.

Gedin vill däremot inte koppla ihop partiets sjunkande stöd bland kvinnor och tjänstemän med någon omlagd kommunikationsstrategi eller ändrad syn på progressiva värderingsfrågor.

– Det är en missuppfattning att V har varit för chockhöjda bensinpriser eller att straffa ut fattiga och människor på landsbygden. Det har aldrig varit vår politik, menar jag.

Hon tar upp bensinskattesänkningen och säger att överenskommelsen med högerpartierna var ”nödvändig för att säkerställa att människor inte fick gå från hem och hus”, att den kombinerades med ett miljardtillskott till kollektivtrafiken och att V:s reformförslag på 700 miljarder till klimatomställningen är ”väldigt radikalt”.

Vad är det som ligger bakom tappet bland tjänstemän och kvinnor?

– Det är svårt för mig att analysera. Jag ser också att vi vinner fler bland yngre män. Efter Stefan Löfven har vi fått en kvinnlig statsminister och en europeisk kris där statsministern får mycket utrymme. Men om man är kvinna i Sverige i dag, särskilt med låga inkomster vilket många fattigpensionärer är, så är det V man ska rösta på. För första gången på flera decennier har vi fått upp pensionsfrågan på förhandlingsbordet.