Ett arktiskt köldutbrott gjorde årets vinter extra frostig.

Det märktes inte minst på landets järnvägar, där 14 699 tågavgångar ställdes in mellan den 1 december och 28 februari. I ett öppet brev beskrev SJ:s vd Monica Lingegård vintern som ”den sämsta på över tio år för den svenska järnvägen”, och förklarade kaoset med ihållande kyla, extrema snömängder, och en järnväg i dåligt skick. ”Alla ni kunder och hela svenska folket förtjänar något bättre.”

Nu kan Flamman visa att problemen är djupare än så, och att Lingegård själv knappast är oskyldig. Tågarbetare vi har pratat med pratar om en besparingshets som påverkar arbetsmiljön, säkerheten och tågens punktlighet.

Förlorarna är både resenärerna och de anställda.

Den 19 september inkommer ett anonymt brev med rubriken ”Visselblåsning SJ” till finansminister Elisabeth Svantesson och infrastrukturminister Anders Carlson. Undertecknarna säger sig ha ledande position.

”Vi vågar inte berätta vilka vi är eftersom det sannolikt skulle innebära avsked”, står det i brevet som Flamman har tagit del av.

De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid.

Bifogat finns även ett brev som sändes till SJ:s styrelse i våras, där allvarliga problem med vd:n Monica Lingegård påtalades. De hävdar att hon är ”känd internt för att inte lyssna” och att sedan hon anställdes 2020 har ”det ekonomiska resultatet såväl som punktlighet, kundnöjdhet och varumärke haft en mycket negativ utveckling”.

De berättar också att hon handplockar ”gamla vänner” till höga positioner i stället för att lägga ut jobben externt, såsom ekonomichef och HR-direktören Monica Höglind. Hon ska i sin tur ha hämtat sin närmaste personal från deras tidigare arbetsplats Samhall.

Det har även utvecklats en kultur där man skyller på samarbetsorganisationer som Trafikverket i stället för att ta itu med sina egna problem.

I följebrevet beskrivs djupgående problem med SJ:s fordonsflotta:

”Vårt enskilt största problem är att våra fordon inte underhålls och hanteras på ett professionellt sätt. […] Dessutom är de fordon som vi kör i trafik i mycket dåligt skick. De har trasiga toaletter, dörrar, lampor, kassaapparater, korglutning mm.”

”Fordonsproblemen gör att vi inte kan köra planerad trafik. Vi tappar intäkter. Kostnader för ersättningstrafik, övertid, ob, tidsförskjutningstillägg, service recovery [kundersättning], hotell till kunder, kvalitetsavgifter mm skenar.”

Visselblåsarna ger också exempel på hur kommunikationen ser ut från vd:n: ”Punktligheten kan vi inte påverka. Vi är ett offer för Trafikverkets problem.” Samt att ledningen skyller på vintern, i stället för att prioritera att få ordning på flottan.

”Det behövs ett inkluderande ledarskap där kompetens och förmågor kan utvecklas”, avslutas brevet till de båda ministrarna. ”Vd är mest intresserad av sig själv.”

På fredagen samlades SJ:s styrelse, med ordförande Kenneth Bengtsson, för att diskutera den anonyma kritiken. På mötet beslutade styrelsen enligt Dagens Industri om ett åtgärdspaket i fyra delar. I ett gemensamt uttalande till tidningen beskriver Kenneth Bengtsson och Monica Lingegård läget som extraordinärt.

I åtgärderna ingår att se över ledningsgruppen, genomföra en extra medarbetarundersökning, en fördjupad facklig dialog, och en oberoende juridisk utredning av de rekryteringar som har gjorts av vd Monica Lingegård och hennes företrädare Christer Fritzson.

Det stannar dock inte vid visselblåsarnas vittnesmål. Flamman kan nu avslöja att SJ förra vintern körde restaurangvagnarna på SJ-3000-tågen utan bromsar, för att spara bromsbelägg. Det berättar en lokförare för Flamman som har varit fackligt engagerad i mer än 40 år.

– De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid. Jag vet inte hur de har burit sig åt. Det har varit vinter, och det kanske går lite mer bromsbelägg.

Den erfarna lokföraren, som vill prata under anonymitet av rädsla för repressalier från ledningen, säger att det inför förra vintern gick ut ett ”SJM”, SJ-meddelande, om att tågen får gå ut från verkstad utan fungerande bromsar. Något som tidigare har varit otänkbart.

Han säger också att de ständiga sparkraven på SJ har blivit omöjliga att dölja för kunderna.

– Man snålar in på allt. Det finns kameror på tågen som varit trasiga i fyra år. Vissa toalettdörrar på X55:orna är helt utslitna och går nästan inte att låsa längre. De tömmer toaletterna så sällan det bara går, så blir det stopp i stället, och så är det svårt att få dem att fungera igen. Har du åkt X40, de med två våningar? Förut var det ju företag som tvättade sätena, men nu är de alltid tokskitiga. Men det har man gett fan i av dumsnåla budgetskäl för att mata in pengar till statskassan, säger han och fortsätter:

– Jag ringer alltid och felanmäler, för det man skriver i apparna är inte för att få problemet åtgärdat, det är mer för statistik.

Han säger att problemen går långt utöver att det är ostädat. Vinterns förseningar beror inte på kylan, utan på att man inte genomför de åtgärder som krävs för att minska förseningarna. Man behöver ställa om till vinterläge på växelvärmen, anlägga fler ”avvisningsanläggningar”, det vill säga hallar där man kan tina av fordonen, och bygga verkstäder på fler ställen än bara i Stockholm.

En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat.

De här problemen är ingen naturlag, utan beror på de ständiga kraven på att spara in pengar.

– Från 2000–2010 gick järnvägen så jävla bra. Det var bara rutinerad personal som körde. I dag är det ett överskott på förare då det är så många trasiga och inställda tåg. Men det är ingen som lagar dem.

Förut kunde de ha betalda raster på ett par timmar, men ledningen ville kapa alla onödiga pauser. Resultatet blev dock ökade förseningar. Lokförarna hann inte alltid rusa från en avgång till en annan, och om den ena resan är försenad blev även nästa det.

Han säger att det värsta med de ständiga försämringarna är att det har skadat hans yrkesheder.

– Fram till för fem år sedan hade vi världens bästa jobb. Trygghet under ansvar. Nu ska de styra allting från Stockholm och ha järnkoll på oss.

En annan fackligt engagerad lokförare berättar för Flamman att droppen svämmade över när hans förarhytt var reparerad med silvertejp. Även han vill vara anonym av rädsla för att förlora jobbet, då han säger att SJ:s nuvarande ledning inte tål kritik.

– Då känner man: vad är det för behandling av mig och min arbetsmiljö, men också av fordon som kostade miljoner en gång i tiden? Man kan inte behandla en fordonsflotta på det här sättet och tro att det ska vara hållbart.

Men det värsta är inte de kosmetiska, säger han.

– Jag körde senast i söndags, och tar ut fordonslistan för att se vilka aktuella fel som finns. Då läser jag om ett direkt besvärande fel inskrivet innan vintern, som borde ha åtgärdats tidigare, men som fortfarande står kvar – en vagnaxel i extra behov av hjulbyte inför vintern. Hur ska jag som lokförare kunna ta ansvar för säkerheten, om andra inte tar ansvar för sina delar?

Han säger att Seko har lyft sådana här frågor länge i skyddskommittéer. Då gäller det främst ändringar i schemat på grund av fordonsbrist.

– Det beror dels på lok som står på verkstad och inte blir åtgärdade i tid. Det saknas ofta restaurangvagnar på grund av en brist på reservdelar. Vad gäller RC-loken [tillverkade 1967–1988] saknas kompetens att åtgärda dem så de är ofta helt stillastående.

Men problemen gäller inte bara de äldre loken utan flottan i övrigt också.

– Man har kört fordonsflottan i botten. Det är inte vintern som har orsakat det här. Snarare är det tur för SJ att det kommer en vinter som de kan skylla på, medan vi andra väntade det här utslaget.

Han bekräftar Flammans uppgifter om att SJ har stängt av bromsverkan på vissa vagnar för att spara på bromsbeläggen.

– Ett mantra när man utbildar sig till lokförare är att säkerheten är högst prioriterad. Då är det märkligt att sänka bromsverkan på tågen. Det är en trist utveckling och ytterligare ett inslag i mitt yrke som känns oerhört tråkigt. Det är än så länge inget som påverkar trafiksäkerheten, men när man märker hur dålig ordning det är känner jag mig inte säker på att det inte kommer att få en konsekvens, som att det faktiskt inträffar en olycka. Allt ifrån vårdslös schemaläggning till skador på tågen, och allt landar om och om igen på enskilda lokförare, som i slutändan har ansvar för trafiksäkerheten.

Mikael Hedlund, ordförande på Seko klubb 106 som organiserar SJ:s lokförare i Stockholm, och styrelseledamot i Seko SJ, berättar för Flamman att han känner igen bilden.

– Det är i slutändan vi som tjänstgör ombord på tågen som får betala priset. Oftast genom en försämrad arbetsmiljö eller genom att offra vår fritid.

Han förklarar också situationen med alla avregleringar, och myllret av aktörer som frånsäger sig ansvar för fel som dyker upp.

– En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat. Det är så det fungerar på marknaden i det nyliberala Sverige. Man blir less på att allt är så kortsiktigt, kan man spara in på något så gör vi det. Människans existens på den här planeten börjar mer och mer kännas som att vi bara är här för att utplåna oss själva. Men det var väl inte vad du tänkte på när du ställde frågan.

Flamman söker Monica Lingegård och Arvid Fredman.

”Effektivisera återvändandet”. Så motiverar regeringen sin nya lagändring, där preskriptionstiden för utvisningsbeslut förändras.

Lagändringen innebär att den som fått avslag på sitt uppehållstillstånd men stannat kvar i Sverige inte längre kommer ha möjlighet att ansöka om det igen, förrän personen lämnat landet och preskriptionstiden löpt ut. Motivet bakom förslaget är att se till att personer med utvisningsbeslut faktiskt tar sig härifrån.

Högerregeringen säger sig vilja stärka incitamenten att lämna Sverige. I praktiken innebär det att göra det riktigt jävligt för människor att komma hit – så pass att det trumfar de faror och svåra livsvillkor som driver människor från hem och familj.

Flyktinggruppernas riksråd (FARR) betonar i sitt utlåtande om förslaget att det främst riskerar att leda till att människor fastnar i papperslöshet. Det finns många orsaker till att en person med utvisningsbeslut stannar i Sverige. Att preskriptionstiden är fyra, och inte fem år, är inte en av dem. Behöver det nämnas att utredningen bakom lagändringen inte innehåller något faktaunderlag som pekar på att reformen faktiskt skulle leda till ökat återvändande?

Vanligt är i stället att utvisningen helt enkelt inte går att verkställa för att mottagarlandet inte kan eller vill ta emot personen. Eller ännu vanligare: att riskerna med att återvända är långt värre än att leva ett liv i papperslöshet i Sverige.

Förslaget vore givetvis bara ett i raden av beslut som syftar till att kringskära människors möjlighet till ett drägligt liv, som Tidöpartierna kan ta åt sig äran för. Det är inte fråga om signalpolitik – lagförändringar, som den förra året om höjt krav på inkomst för att få arbetstillstånd, får hårda konsekvenser för en stor grupp människor.

Och även på andra, mer ljusskygga områden, flyttas högerns positioner fram (även av oppositionen). En tendens vi har lagt märke till är att det blir vanligare att det är mammorna i papperslösa familjer som sätts i förvar. Eftersom barn inte får hållas fängslade mer än en kort tid – förvaren är inget annat än fängelser – har det oftast varit papporna som blir inlåsta, men detta tycks alltså vara på väg att förändras.

Ett annat exempel såg vi efter en demonstration som hölls utanför förvaret i Märsta nyligen. Personalen nekade då tre barn som rest långt för att besöka sin mamma som sitter inlåst. Orsaken var att de ”riskerade att störa ordningen” på förvaret, eftersom att de kom i sällskap med en vuxen som deltagit i demonstrationen. Barnen och mamman är bara några av dem som får betala priset för den politik som vill straffa människor som försöker ta sig till Sverige. Förmodligen ska detta ses som ytterligare sätt att ”effektivisera återvändandet”.

Men inget nytt under solen. Det är viktigt att vi uppmärksammar när repressionen hårdnar och människors livsvillkor medvetet försämras. Å andra sidan vet vi redan tillräckligt. Det är hög tid att inse att vi inte kan förlita oss på någon regering oavsett färg. För att verkställa den politik vi vill ha ligger ansvaret hos oss, och i det har vi bara varandra. Det är hög tid att organisera sig. Vårt arbete fortsätter och vi behöver allt stöd vi kan få. Ingen är fri förrän alla är fria!

Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, minns tydligt första gången han stötte på ordet ”svenskfientlighet”.

– Det var Salemmarscherna under nollnolltalet. De körde stenhårt med det då.

De årliga nazistdemonstrationerna, till minne av den mördade vit-makt-trummisen Daniel Wretström, arrangerades ”mot det urskillningslösa svenskfientliga våldet”.

Trots att den sista marschen ägde rum år 2010 har begreppet levt vidare: tidigare i år menade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), i ett svar till Tobias Andersson (SD), att varken hon eller regeringen ”ifrågasätter förekomsten av svenskfientlighet”.

I rapporten ”Idén om svenskfientlighet”, utgiven av tankesmedjan Arena Idé, granskar forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström från Karlstads universitet begreppets historia. De menar att idén om svenskfientlighet under 2010-talet normaliserats i politiken och media, från att ha grott i små högerextrema kretsar. Man visar bland annat detta genom att ha undersökt tidningsartiklar från 1995 och framåt, där begreppet totalt förekommit 828 gånger, varav 83 procent efter 2010.

– Vi menar att det de gör med problemformuleringen är att skapa en omvänd antirasism, säger Peter Wikström.

Han pekar på ett svenskt debattklimat där antirasismens analys och språk varit dominant. Enligt honom är begreppet en strategisk motpol till ord som ”främlingsfientlighet”.

– Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet. Det blir tydligt men inte laddat på ett sätt som inte platsar i finrummen, som att prata om en ”antivit rasism”, trots att det avser samma sak.

En av de första att använda termen i en kontext som liknar den moderna är den konservativa ideologen Teodor Holmberg.

Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet.

– Han var aktiv inom en konservativ rörelse som brukar kallas unghögern. De ansåg att den förlegade överklasshögern förlorat spelet, och vände sig till arbetarklassen och bönderna, berättar Tobias Hübinette, som jämför med den moderna althöger-rörelsen.

I det första numret av Holmbergs tidskrift Sveriges Väl, från 1906, vänder man sig emot ”den svenskfientlighet som dödar ansvarskänslan mot det egna landet”. Tobias Hübinette menar att flera högt uppsatta sverigedemokrater ”nästan förläst sig” på unghögerns tänkare, och i Sverigedemokraternas principprogram nämns Holmberg specifikt vid namn.

Arvid Hallén, programansvarig på tankesmedjan Oikos som grundades av SD-toppen Mattias Karlsson, utvecklar saken i ett mail till Flamman.

”Det är inte omöjligt att Holmberg tog sig vidare in i principprogrammet via Mattias Karlsson, som var programmets huvudförfattare.”

Enligt rapportförfattarna kopplas begreppet i dag ofta samman med vissa typer av brottslighet, däribland så kallade förnedringsrån. I en intervju med SR menade forskaren Görel Granström att lagen om hatbrott även kan omfatta fall där etniska svenskar är måltavla, efter att en tonåring blivit misshandlad, kissad på och kallad ”svennejävel” av andra ungdomar.

Tobias Hübinette förnekar inte att det finns lokala kontexter där vita svenskar kan vara i minoritet, och utsättas för fördomar och etniskt motiverat hat. Men han betonar att begreppet ”svenskfientlighet” gör ett bredare anspråk, och för med sig ett tungt bagage från nynazismens idévärld.

Peter Wikström jämför det med begreppet ”woke”:

– Vissa hör det och tänker ”vad störigt att man måste kalla städare för lokalvårdare, vi har för mycket politisk korrekthet”, och andra tänker mer ”ja precis, det finns en judeo-bolsjevistisk konspiration som vill förinta västvärlden”. Hela det spannet kan rymmas i begreppet, och det är en del av finessen i det.

Han ser det inte heller som osannolikt att retoriken och dess kopplade politik kan göda ett reellt hat hos grupper man målar ut som ”svenskfientliga”.

– Det spär på föraktet, utanförskapet, och känslan hos minoriteter av att man inte hör hemma här. Det är ju inte främmande för de mer extrema rasideologiska miljöerna att vilja provocera fram ett raskrig.

Flamman har sökt Sverigedemokraterna.