Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Det finns en intern kritik mot att Vänsterpartiet inte föreslår mer omfattande statliga klimatinvesteringar. Svaret från partiledningen brukar vara: ”vi föreslår ju i stället en grön statlig investeringsbank”. Banken föreslås finnas på plats redan nästa budgetår och ska ha ett eget kapital på 100 miljarder kronor.
Det är inget dåligt förslag, även om en sådan bank inte kan ersätta statliga investeringar. Eftersom den ska låna ut pengar kan den bara finansiera investeringar hos vinstdrivande företag som kan betala tillbaka lånen med ränta.
Kapitalet som den statliga banken lånar ut ska i sin tur lånas upp på kapitalmarknaden. Men en bank måste också ha ett eget kapital som ägarna, i detta fall staten, skjuter till. Och detta är pudelns kärna. När staten skjuter till ägarkapital måste det enligt Budgetlagen tas upp som en utgiftspost i budgeten. Något som i sin tur är en konsekvens av EU:s regelverk.
Det behöver inte vara ett problem. Räntorna är rekordlåga och staten kan i dag låna gratis för att finansiera den gröna investeringsbankens egna kapital. Men det kan inte Vänsterpartiet föreslå eftersom det sedan 2016 står bakom det finanspolitiska ramverk som kräver att offentliga finanser ska gå med överskott. Något som utesluter lånefinansiering.
Å andra sidan kan Vänsterpartiet inte ta konsekvenserna av detta och i sin skuggbudget föreslå det nödvändiga kapitaltillskottet. Det handlar om 100 miljarder kronor extra som då ska skakas fram genom skattehöjningar eller nedskärningar. En omöjlighet förstås.
Så i stället låtsas partiet inte om att det egna förslaget är omöjligt utan hoppas att ingen ska märka det. Att kalla det ”bluff” kan verka hårt, men att den ekonomiska talespersonen Ulla Andersson som suttit i riksdagens finansutskott sedan 2006 och ansvarat för otaliga ”skuggbudgetar” inte skulle känna till Budgetlagen verkar osannolikt. Skulle mot förmodan så vara fallet räcker det med ett fem minuters telefonsamtal till Finansdepartementets budgetavdelning för att råda bot på villfarelserna.
Varför riskerar då Vänsterpartiet på detta sätt sin trovärdighet i den mest brännande frågan på den politiska dagordningen? Varför budgettrixa i stället för att lämna det finanspolitiska ramverket? Hittills har Ulla Anderssons argument varit att statens utgifter måste motsvaras av lika stora skatteintäkter. Det är ett synsätt som blandar ihop en offentlig ekonomi med hur en privat hushållsekonomi fungerar. Så länge Vänsterpartiet håller fast vid det synsättet innebär det att partiet inte på allvar vågar utmana högersocialdemokratin i den ekonomiska politiken.
