Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Den gångna valrörelsen var en plågsam uppvisning i att den nationalistiska högern kontrollerar dagordningen. Genom att ihärdigt mata ut en konsekvent grundberättelse har de satt sin problembeskrivning i det allmänna medvetandet. Vänstern behöver ett lika långsiktigt projekt för att ta över dagordningen, med en egen stark grundberättelse. Vi behöver göra vänstern till det rationella svaret på vår tids utmaningar.
Vänsterns lösningar är populära. Ibland är de så självklara att många inte ens ser dem som vänster. Den starka välfärden är en del av hela landets självbild. När vi ska ta nästa steg behöver vi knyta an till detta och visa att det är möjligt att göra saker bättre. Det är inget radikalt eller svårt med ett samhälle där vi tar hand om varandra, det är bara sunt förnuft.
Att bekämpa orättvisor är hemmaplan för vänstern. Det är när dagordningen handlar om annat som vi tappar momentum. För att kontrollera dagordningen behöver vi syna kapitalismens påstådda fördelar och få högern på defensiven. Då utgår i stället samtalet från vår problembeskrivning. Det är precis det vi lyckats göra i frågan om marknadsskolan. Inte ens högern själv kan försvara denna oordning, trots att det är en konkret tillämpning av deras ideologi.
Vi behöver alltså både bygga vår berättelse på sådant som redan finns i folks medvetande och genom att utmana högerns sanningar. Den oordnade marknaden ska förknippas med ineffektivitet, oberäknelighet, slösaktighet, omänsklighet – och orättvisa. Det är systemets brister som ger oss kriser som löser av varandra och det är dess ensidiga vinstmotiv som lägger ned produktiva verksamheter. Det är enkelt att konstatera att ”så här kan vi ju inte ha det”.
Vår socialism behöver vara det rationella svaret. Det är svaret på de hinder och utnyttjanden som står i vägen för människor från att leva i trygghet och frihet. Men lika viktigt är att den behöver vara den logiska följden för hur vi ska utveckla samhället mot gemensam och personlig frigörelse. Socialismen är logisk, produktiv, omhändertagande, jämlik och ger oss bättre möjligheter att forma våra egna liv. Den är vägen mot verklig frihet.
Ambitionen att öka människors frihet har alltid varit socialismens grundbult. Att lyfta oss ur utnyttjande, att förbättra levnadsvillkoren och skapa utrymme för att leva ut vår fulla potential. Vår berättelse behöver visa hur dagens maktstrukturer är hinder för att nå just frihet. Frigörelsen ska vara det övergripande målet som vi hela tiden återkommer till när vi beskriver hur vi ska utveckla ett rimligare samhälle.
Det är inte slumpen som gjort att världen ser ut som den gör. Vänsterns styrka är att vi har verkligheten med oss. Vi förstår vår omvärld genom att se till de villkor och förhållanden som format den. När liberaler behöver en kontrollerad miljö i ett laboratorium för att få saker att gå ihop utgår vi från människors, ekosystemens och samhällets faktiska verklighet.
Samhällets förutsättningar ändras hela tiden. När de gamla formerna inte längre kan svara på nya utmaningar kommer de att på ett eller annat vis att behöva förändras. Frågan är om det ska utvecklas åt det bättre eller sämre för de allra flesta av oss. Om omvandlingen ska vara planerad och rättvis eller okontrollerad och destruktiv. Vänsterns tro på att vi kan utveckla och förbättra tillvaron är inte bara teoretisk, den kommer av erfarenhet. Vi har lyckats skapa allmän välfärd, vi har byggt bostäder, skapat hög sysselsättning och ökat fritiden. På samma vis kan vi rikta samhällets gemensamma kraft för att lösa dagens utmaningar. Klimatomställningen innebär att mycket behöver förändras och i den utvecklingen kan också ett mer demokratiskt samhälle växa fram. Men då behöver vi lära oss av våra tidigare framgångar – det var möjligt först när vi samlade breda gemenskaper.
Våra enskilda erfarenheter är på många sätt mycket präglade av var vi bor, vilken bakgrund vi har, vad vi föds in i och vad vi möter i vår vardag. Samtidigt är det så mycket mer som förenar de allra flesta av oss. Vänsterpartiets uppgift är att stärka det kitt som håller ihop oss genom att samla majoriteter bakom breda reformer som förbättrar villkoren, i så väl förorten som landsorten. Det är när vi lyckas se våra gemensamma intressen och agerar ihop som vi blir varse om vår verkliga makt.
Mot detta finns en tydlig motståndare. Hans och Barbara Bergström illustrerar gång på gång kärnan i varför marknadsskolan misslyckas. Det finns en utbredd skepsis mot att låta dem styra och ställa med viktiga saker. Nu behöver vi visa att samma gäller i stora delar av vårt samhälle. Mäktiga ägare använder sitt inflytande för att stärka sin egen ställning, på bekostnad av oss andra och vad samhället hade kunnat vara. Vi behöver ett vardagligt sätt att prata om intressekonflikten mellan de som äger och oss som arbetar.
För att flytta dagordningen behöver vi ta fasta på att folks politiska uppfattning utvecklas i steg från var de redan är. Vi behöver strategiskt kroka in i den nuvarande allmänna debatten och utmana stegvis för att flytta diskussionens utgångspunkt. Vi behöver fråga oss hur vi uppfattas av de som inte redan är insatta och hur vi bäst förmedlar vad vi faktiskt vill. Det är inte genom att markera hur fullkomligt annorlunda vi ser på saker som vi får med fler, utan genom att vara de som är mest rimliga. Som har en lösning och en plan för att ta oss dit. Det ska inte vara svårt att vara vänster, det ska vara det rationella valet.
När Vänsterpartiets programkommission lägger fram ett nytt förslag till partiprogram för kongressen 2024 är det med ambitionen att bygga en stark grundberättelse om den okontrollerade, ineffektiva marknaden och den rationella socialismen. Om att ge socialismen ett självförtroende med förutsättningarna för att bli en utmanare om dagordningen och ta över initiativet från den nationalistiska högern. Socialismen är inte bara nödvändig, den är den framkomliga och rimliga vägen framåt.
Jens Börjesson (sammankallande), Bertil Bartholdson, Carolina Gustafsson, Susanna Göransdotter, Melinda Kandel, Gustav Landström, Mats Olsson, Lillemor Mauritzdotter-Nylén och Isabell Mixter är medlemmar i Vänsterpartiets programkommission.
Sex månader har gått sedan lagen om förolämpning mot tjänsteman infördes. Flamman har tittat närmare på statistiken – och djupdykt i fem fall. Vad får man egentligen säga till en tjänsteman?
1 184 anmälningar. Så många gånger har brottet förolämpning mot tjänsteman rapporterats in mellan lagens införande den 2 juli i år och början av december 2025.
Av anmälningarna har över hälften lämnats in av polisman i tjänst. 383 har lagts ned, 477 är fortfarande öppna, och 181 har tagits vidare till åklagare. Hittills har ett par domar fallit, bland annat mot den 36-årige man i Göteborg som var först med att fällas för brottet i början av september efter att ha kallat en kvinnlig polis för ”hora”.
Mannen dömdes till totalt 3 000 kronor i dagsböter, samt 10 000 kronor i skadestånd till polisen i fråga.
Det finns tydliga mönster i de fall Flamman tittat närmare på. Nästan samtliga åtalade är män, många av dem i tonåren, medan de utsatta är både män och kvinnor. Ofta åtalas personerna även för andra brott i anslutning till förolämpningen, och många har även tidigare domar på sig.
Ofta är det just poliser som anmält brottet. Inte sällan kräver poliserna personligt skadestånd för kränkningen.
Men utfallen ser olika ut.
Flamman har tittat närmare på ett axplock av de fall som gått till domstol.
1. Kallade civilpolis för n-ordet: ”Man gör inte så”
En 16-årig flicka åtalas för våld mot tjänsteman samt förolämpning mot tjänsteman. Detta efter att hon sparkat två civilklädda poliser på benen och kallat den ena av dem för ”hora” och ”neger”.
De misstänkta brotten skedde en kväll i början av september, i samband med att poliserna ingrep mot ett antal ungdomar som drack alkohol utanför en grundskola i en Stockholmsförort.
Flickan gick enligt polisens påståenden iväg från gruppen, och polisen följde då efter.
”Jag förklarar för henne att hon befunnit sig på en plats där det förekommer missbruksproblematik, där det säljs narkotika och eftersom jag befarar henne vara under 18 år så vill jag veta vem hon är”, säger han i förhör.
Därefter börjar flickan säga emot poliserna, som väljer att ta med henne till polisbilen för att köra henne hem till sin mamma. Då sparkar flickan dem enligt poliserna
– Det är kränkande. Spelar ingen roll hur gammal hon är. Man gör inte så, säger polisen, som begärt 10 000 i skadestånd.
Själv uppger flickan att polisen tryckte upp henne mot bilen och kroppsvisiterade henne för narkotika. Hon säger också att polisen hotade med att ”klippa till” henne, och att hon berättade detta för modern när de kommit fram men möttes med misstro.
– Så då blev jag jätteledsen och jättestressad och därför började jag säga typ hora och n-ordet och så, för att jag var jättestressad och jätteirriterad att mamma inte trodde på mig.
Tingsrätten dömer flickan till skadestånd, då det rasistiska tillmälet ”inneburit en så pass allvarlig kränkning av [polismannens] personliga integritet”. Man sänker dock summan till 8 000 kronor. Den 16-åriga flickan är tidigare dömd för olaga hot.
Källa: Solna tingsrätt, B 12816-25.
2. Missade uppkörning – kallade förarprövare ”jävla rasist”
En 18-årig man åtalas för hot och förolämpning mot tjänsteman, med en trafikinspektör som målsägande. Upprinnelsen var att han underkändes på sin uppkörning, och enligt förarprövaren då fick ett utbrott i bilen.
Jag har bedömt att uttrycket ”jävla rasist” skulle kunna ingå i kriminaliseringen.
”Då blev han väldigt arg, slog sig själv på benen och skrek ’vafan är jag underkänd för’”, säger han enligt polisens förundersökningsprotokoll.
Den 31-åriga förarprövaren uppger att han då gick ut ur bilen – och att eleven då sade att ”det är bra du går ut innan jag slår sönder dig”. Han kallade även mannen för ”jävla rasist”, en uppgift som styrks av både den målsägande och den åtalades bror.
– Jag har bedömt att uttrycket ”jävla rasist” skulle kunna ingå i kriminaliseringen, säger åklagare Clara Herrlin till Flamman.
Hon säger att praxis kring den nya lagen fortfarande är osäker, och att det är upp till tingsrätten att bedöma om uttrycket ska omfattas eller inte.
– Därför finns det anledning att ta det här till tingsrätten. Det är en så pass tydlig förolämpning att det finns anledning att framställa en stämning. Sedan får den rättsliga bedömningen överlåtas till tingsrätt.
Mannen är tidigare ostraffad.
Dom väntas komma i slutet av januari 2026.
Källa: Kristianstads tingsrätt, B 3457-25
3. Söp vid macken – kallade poliser ”jävla fittplitar”
En 16-årig pojke frias från åtalet om förolämpning mot tjänsteman, med tre poliser som målsägande. Detta efter att han fyllnat till utanför en Circle K-mack i Enköping tillsammans med sina vänner. Efter ett tag uppstod tjafs med en ordningsvakt på platsen, och polis tillkallades.
Polisen beskriver pojken som kraftigt berusad, och säger att han vägrade han lyssna på tillsägelser. De säger att han hade ”jätteotrevlig attityd” och kallade poliserna för bland annat ”jävla fittplitar” och ”jävla idioter”.
Trots den starka bevisningen mot pojken friades han av Uppsala tingsrätt – då förolämpningarna riktade sig mot poliserna som kollektiv.
”Jag sade lite fula saker, men det var mest i stunden. Kände mig väldigt utpekad när det kommer fram tre poliser och rycker upp mig utan att säga så mycket. Så det var väl mest det”, säger pojken själv i förhör.
Medan poliserna körde pojken hem till hans mamma spelade de in honom med kroppskamerorna, vilket användes som bevisning.
”Ni är så jävla fittiga just nu”, sade 16-åringen bland annat i bilen.
Poliserna anmälde pojken för förolämpning mot tjänsteman, men begärde ingen ersättning.
Trots den starka bevisningen mot pojken friades han av Uppsala tingsrätt – då förolämpningarna riktade sig mot poliserna som kollektiv. ”Även om det är nedsättande uttalanden har uttalandena riktats mot samtliga polismän vid ingripandet och har inte varit riktat mot någon enskild person”, skriver de i domen, och fortsätter:
”Sett i sitt sammanhang kan [16-åringens] uttalanden inte varit ägnade att kränka polisernas självkänsla eller värdighet. Åtalet ska därför ogillas.”
Källa: Uppsala tingsrätt, B 7048-25
4. Polis ville få ”horunge-ersättning” – åtalad frias
En 31-årig man frias från åtal för förolämpning mot tjänsteman, med en polis som målsägande.
Det var i början av oktober som tre civilklädda poliser stormade in i den lägenhet där 31-åringen hyr in sig i andra hand. Han reser sig upp, men ombeds sätta sig ned av en av poliserna.
Den åtalade medgav själv att han använt ordet ”horunge” om polisen, men menar själv att han blev kallad för ett rasistiskt tillmäle.
”[Den åtalade] säger då något i stil med ’din lilla hora, du är en liten hora, din lilla hora’”, hävdar polisen enligt förundersökningen.
Han anmälde 31-åringen för förolämpning mot tjänsteman och folkbokföringsbrott, och krävde även en ersättning på 10 000 kronor för kränkningen.
Den åtalade medgav själv att han använt ordet ”horunge” om polisen, men menar själv att han blev kallad för ett rasistiskt tillmäle. Enligt honom ska polisen ha sagt ”din jävla neger, kan du sätta dig ner”. Mannen satte sig då ned och sade ”kalla mig inte neger, din horunge”.
Solna tingsrätt bedömde att frågan om det rasistiska tillmälet är en ”ord mot ord-situation”. Ordet ”horunge erkänns dock av båda parter”. Ändå friades mannen.
Tingsrätten menar att det kan ”ifrågasättas om uttalandet ’horunge’, i den situation där det har uttalats, på ett mer ’personligt plan’ träffade den angripne”, skriver de, och menar dessutom att poliser bör ha en ”viss toleransnivå i tjänsteutövningen”, till exempel att personer som blir föremål för ingripanden eller andra beslut ger uttryck för sina känslor i mindre väl avvägda ordalag.
”Enstaka uttalanden i affekt som snarare ger uttryck för egen ilska och exempelvis fysisk smärta bör därför inte utgöra brott”, skriver de i domen.
31-åringen har en dom för olovlig körning elva år tillbaka i tiden, men är i övrigt ostraffad.
Källa: Solna tingsrätt, B 11424-25
5. ”Äckliga jävla fitta” – socialsekreterare trakasserades på mejl
En 37-årig man åtalas för förolämpning mot tjänsteman, med en socialsekreterare som motpart.
I mejlväxlingen mellan mannen och den kvinnliga socialsekreteraren kallas hon bland annat för ”korkade jävla åsna”, ”ditt feta helvete” och ”äckliga jävla fitta”. Kontakt ska även ha skett över telefon, där fler förolämpningar utdelades.
Socialsekretaren säger i förhör att hon är van vid att människor blir besvikna över beslut, men ”att det [den åtalade] gör är bland det värsta hon har upplevt” och att det varit ”psykiskt påfrestande när mannen mejlat henne. Hon säger också att hon inte kan koppla av på sin fritid, utan oroar sig för vad som ska möta henne under kommande arbetsdag.
Kontakt ska även ha skett över telefon, där fler förolämpningar utdelades.
Socialsekreteraren anmäler mannen för förolämpning mot tjänsteman, och mannen erkänner brottet. När han får frågan om varför han skrivit mejlet säger han att det ”varit ett helvete att vara sjuk och gå på soc och inte bli betrodd, bli motarbetad”. Mannen uppger att han har diabetes och giftstruma.
Han motsätter sig samtidigt socialsekreterarens krav på 10 000 kronor i ersättning, enligt förhörsanteckningarna:
”[Den åtalade] säger att han skulle vilja betala men att han inte kan betala då han inte har några pengar.”
37-åringen är tidigare dömd för grovt hot mot tjänsteman. Dom i målet väntas i början av mars 2026.
Källa: Eksjö tingsrätt, B 2662-25
Maria Rasmussen, lektor i straffrätt vid Uppsala universitet, säger att hon inte har ”någon direkt uppfattning” om huruvida det stämmer att nya lagar ofta följs av en våg av anmälningar och åtal.
Hon säger att det kan variera från fall till fall, och att det spelar in att förolämpning mot tjänsteman faller under allmänt åtal. Detta innebär att åklagare kan väcka åtal utan att den utsatta själv måste driva saken, vilket ofta gör att fler anmälda ärenden tas vidare.
Samtidigt menar hon att den nya lagen ”i hög mån” kan luta sig på den betydligt äldre ”vanliga” förolämpningslagen, ”eftersom brotten stämmer överens med varandra”.
Personligen trodde jag inte att det skulle väckas så många åtal för brottet när det infördes.
”Det står i propositionen att tanken är att vägledning för prövningen av förolämpning mot tjänsteman ska hämtas i förarbeten och praxis rörande det vanliga förolämpningsbrottet”, förklarar hon i ett mejl.
Hon är dock överraskad över siffrorna som Flamman redovisar.
”Personligen trodde jag inte att det skulle väckas så många åtal för brottet när det infördes och har blivit förvånad över rapporterna som kommit om att många fall tas till domstol”, skriver hon, och fortsätter:
”Man får dock komma ihåg att det är riksdagen som har valt att lägga brottet under allmänt åtal.”
Flera fackliga organisationer ställde sig bakom lagen om förolämpning mot tjänsteman när den kom i somras. Mikael Smeds, chefsjurist på Akademikerförbundet SSR, säger att det gått allt för kort tid sedan lagen infördes för att dra några säkra slutsatser om lagens effekter. Men grundsynen är fortsatt positiv.
”Förbundets hållning är alltjämt att den nya lagstiftningen är en viktig pusselbit för att komma till rätta med den allvarliga situationen som myndighetspersonal är i, där kränkningar och aggressiva tillmälen mot ansvariga tjänstemän inte kan accepteras”, skriver han i ett mejl till Flamman.
En annan facklig organisation som ställde sig bakom lagen var Vårdförbundet. Vice ordförande Jani Stjernström (bilden), som till vardags arbetar som ambulanssjuksköterska, säger att både hot och förolämpningar är en del av medlemmarnas vardag, inte minst på akutmottagningar.
– Men det är en komplex situation, för hos många finns det sjukdomstillstånd som ligger bakom de kränkande orden. Vissa kommer in och kastar ur sig fula ord under påverkan från droger och alkohol, men är också så pass sjuka att de behöver hjälp, säger hon till Flamman.
– Man kan inte anmäla varje patient som kommer in, utan vi måste säkerställa ett inflöde av patienter som inte blir upptrissade i rädsla för att vi ska polisanmäla dem.
Kan det uppfattas så?
– Ja, och det kan göra det ännu värre. Det kräver kunskap om hur man professionellt möter människor som i sin frustration ger utlopp för sådant som ibland ter sig väldigt förolämpande.
– Sedan finns det extrema situationer där människor inte vill något annat än att skada. Där vill vi ha nolltolerans. Men man måste förstå hur man gör det på rätt sätt.
Om man hittar den balansen, kan lagen ha sin plats då?
– Det är ett stöd i dialogen med arbetsgivaren. Sedan finns det naturligtvis ingen hos oss som fack som säger att man ska tillåta förolämpningar. Men hur ska det fungera så att man ändå som vårdsökande kan känna sig värdigt behandlad?
Hon säger att valet att ställa sig bakom lagen delvis handlade om att vårdpersonal ska ha samma möjligheter att anmäla kränkningar som polisen.
– Det blir knepigt om det blir domar på förolämpningar mot poliser, samtidigt som det är helt okej mot räddningspersonal och ambulanssjuksköterskor. Men det är mer komplext när vi tittar på våra uppdrag inom vården.
Likt Akademikerförbundet SSR har Vårdförbundet ännu inte följt upp den nya lagen från centralt håll, utan säger att man under det senaste året fokuserat på frågor om hot och våld. Inte minst efter att en ambulanssjuksköterska i höstas mördades under en utryckning.
– Många känner oro inför ensamarbete, och för många är den oron större än den för att komma till jobbet och få en förolämpning. Men att ta bort ensamarbetet är inget som arbetsgivaren vill åstadkomma lättvindigt.
Polisförbundet har varit starkt positiva till den nya lagen. Men även poliser har höjt kritiska röster sedan lagen infördes. Viktor Adolphson (bilden), som är känd i sociala medier under namnet YB Södermalm, skrev nyligen i fackliga Polistidningen att han fortfarande är ”i grunden positiv” till den nya lagen, men att han oroar sig över antalet anmälningar som kommer in från poliser runt om i landet.
”När jag via media tagit del av många av de anmälningar som granskats har jag blivit förvånad. Där har återfinns förolämpningar såsom könsord, anspelningar på sexuell läggning, att saker ska sugas. Det ’gamla vanliga’ med andra ord. Samt en del exempel som fått mig att i stället börja skratta”, skriver han i tidningen, och fortsätter:
”Jag befarar att slentrianmässigt anmälande av allsköns nedsättande kommentarer urholkar syftet med den nya lagen, vi skjuter oss själva i foten.”
Han skriver också att poliser bör ha en ”viss mental beredskap och förmåga att tåla förolämpade saker sagda i affekt.”
”Vi ingriper, ofta våldsamt och dramatiskt mot människor, i situationer då de är arga, rädda, berusade eller inte i psykisk balans. Att människor då skriker förolämpande saker måste vi kunna hantera. Utan att driva det som rättsprocess upp i domstol.”
Merparten av riksdagspartierna valde att ställa sig bakom lagförslaget, bland annat med grund i fackens positiva inställning. Bland dem som röstade ja fanns Vänsterpartiet, vars rättspolitiska talesperson Gudrun Nordborg i somras motiverade beslutet för Flamman.
– Vi kan aldrig förutsätta att en lag inte blir missbrukad, det finns det ständigt risk för. Men det som de olika fackförbunden framfört väger tungt, och det var det som fick oss att inte gå in och yrka på avslag, säger Gudrun Nordborg, och tillägger:
– Jag har jobbat tillräckligt länge i olika arbetsmiljöer där det finns risker för sådana här utsatta lägen.
I riksdagen fanns det bara ett parti som röstade emot det nya lagförslaget: Miljöpartiet. Partiets rättspolitiska talesperson Ulrika Westerlund (bilden) säger att man såg en risk för att den nya lagen skulle kräva stora resurser av rättsväsendet.
– Det är inte trevligt att kalla tjänstepersoner för skällsord. Men är det värt att göra det till ett brott? Det handlar om ord, inte hot och annat som redan är kriminaliserat.
Hon säger att Flammans siffror ”låter som väldigt mycket”.
– Man vara medveten om att polisen samtidigt saknar resurser att utreda väldigt många så kallade mängdbrott, som butiksstölder och villainbrott, som påverkar människor i deras vardag. Att utreda de brotten, där människor blivit bestulna eller fått inbrott, borde vara högre prio än att någon blivit förolämpad. Jag tycker fortsatt det var rätt att avslå.
Hon säger att den friande domen mot en man som kallade en polis för horunge var en ”klok dom”.
– En partikollega som själv är polis uttryckte att det är fruktansvärt när personer skriker nedsättande ord mot en under ett gripande. Men frågan är om vi vill ha ett samhälle där allt oönskat ska lagföras bort.
– Det blir intressant att följa vad som kommer att vara ett brott enligt lagen. Om det där inte är ett brott enligt domstolen får vi se vad som händer med kommande domar. De gör en uttolkning av hur lagen ska följas.
Om exemplet där en man kallade sin socialsekreterare för ”åsna” och ”fitta” säger hon att man ”så klart inte ska få uppföra sig på det sättet”.
– Det var sådant som fackförbunden lyfte och ville komma åt. Man ville sätta stopp för den här typen av beteende. Men jag vet inte om lagstiftningen hjälper mot det. Den här personen är ju redan dömd för olaga hot, och uttrycker sig ändå på det här sättet i ett nytt mejl.
– Det finns personer som fortsätter uppföra sig väldigt illa, trots att man försöker få dem att inte göra det.
Hon säger att partiet kommer fortsätta bevaka den nya lagen och hoppas på att domstolarna gör så kloka bedömningar som möjligt, men att man inte kommer driva på för ett avskaffande med tanke på de andra partiernas enighet.
– Men jag hoppas att vi inte får ett samhälle där personer blir dömda för att ha skrikit åt poliser. Jag tycker inte det är en rimlig resursanvändning.
Flamman har sökt Polisförbundet och Viktor Adolphson.
Den svenska filosofiprofessorn Martin Peterson får inte längre undervisa i vissa av Platons texter för sina studenter vid A&M University i Texas. Anledningen är universitetets nya regler – som förbjuder ”rasideologi” och ”könsideologi”.
Filosofiprofessorn Martin Peterson(bilden) sitter på flygplatsen i Paris med sin son när Flamman ringer, i väntan på ett plan tillbaka till Texas.
– Till och med New York Times har hört av sig nu. Det är på den nivån, säger han.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Framtid. Trump och USA har troligen koloniserat Venezuela, men många led också under Nicolas Maduros förtryck, skriver Slavoj Žižek. Foto:
Natacha Pisarenko/AP.
USA säger sig befria Venezuela – men talar samtidigt öppet om att ”styra” landet och ta kontroll över dess olja. När Donald Trump kliver in i Caracas gör han det inte i demokratins namn, utan i kolonialismens. Men vänsterns främsta uppgift är att förstå varför den bolivarianska revolutionen blev en sådan katastrof, skriver Slavoj Žižek.
Medan medierna fylls av detaljer om gripandet av Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, bör man rikta blicken mot det verkligt märkliga: Venezuela är nu de facto ockuperat, samtidigt som samma regering fortsätter att styra landet.
Den 3 januari 2026 förklarade Trump att USA kommer att ”styra” landet ”tills vi kan genomföra en säker, korrekt och omdömesgill övergång”, och ännu mer rakt på sak att han betraktar sig själv som ”ansvarig för Venezuela”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Av de 17 personerna ombord på bussen i Liljeholmen skadades alla utom en. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Efter flera dramatiska bussolyckor som tagit både förares och resenärers liv begär Kommunal att arbetsmiljön ombord granskas. Chauffören och skyddsombudet Petra Zallin på Nobina berättar för Flamman om minutmarginaler, nitisk övervakning, och förare som skippar både lunch, vatten och kisspaus.
16.06, dagen före nyårsafton, smäller det i knutpunkten Liljeholmen söder om Stockholm. Framrutan på den röda SL-bussen krossas när den drämmer in i husfasaden. Sexton personer ombord på bussen skadas, inklusive föraren. Sju förs till sjukhus, varav minst två med allvarliga skador. Stadens pendlare har redan olyckan vid Tekniska Högskolan färskt i minnet från månaden innan, där förarens oväntade kollaps vid ratten ledde till att en av Transdevs långfärdsbussar plöjde genom en busskur och tog tre kvinnors liv.
I augusti 2025 dog en chaufför i en krock i Trelleborg, som även den misstänks ha orsakats av ett sjukdomsfall. Den anonyma busschauffören ”Marie” på bolaget Nobina larmade efter det i en intervju med TV4 om arbetsvillkor hon menar kan riskera livet på kollegor och passagerare. Efter den senaste kraschen i Stockholm uppmanade Nobina-skyddsombudet Peter Selén regionpolitikerna i radio att granska arbetsmiljön och stressnivå, och meddelade även att det inte var halt på olycksplatsen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
L’Espoir är byggt som passivhus med solceller och gemensamma utrymmen. Foto: Jenny Stenberg.
Huset L’Espoir i Bryssel är byggt med solceller, gemenskap och inspiration från amerikansk medborgarrättsrörelse. Nu vill det sociala bostadsbolaget bakom projektet visa att klimatsmart boende inte är ett privilegium för de rika.
–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.
– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.
Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.
Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.
Hopp. De boende i L’Espoir bestämmer tillsammans om husets skötsel, ekonomi och gemensamma ytor – en styrka, men också en källa till konflikter. Foto: Jenny Stenberg.
– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.
– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.
Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.
– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.
Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.
Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.
Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.
–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.
2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.
Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Den svenska kritikern Sanna Samuelsson och den franska författaren Édouard Louis. Bild: Privat / Jessica Gow/TT.
Podden Gästabudet ger utmärkelsen Årets sågning till
Sanna Samuelsson är årets vinnare av litteraturpodden Gästabudets utmärkelse ”Årets sågning”. Texten i fråga är hennes recension i Aftonbladet av den franska författaren Édouard Louis Monique flyr. Förutom att belöna boken med ett (1) plus av fem, inleds recensionen med ordet ”Blä.”
I poddavsnittet beskriver hon sig som ambivalent till utmärkelsen. Flamman ringde upp för att gräva i känslorna kring priset.
Hur känns det att vinna?
– Jag var faktiskt lite orolig att det skulle hända, för jag märkte att många reagerade väldigt positivt på texten. Och jag mindes debatten förra året då Gunilla Kindstrand vann för sin sågning av Daniel Sjölins roman.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Ett Europa som blir turistparadis för amerikaner och kineser duger inte som framtidsvision. Foto: Mirco Toniolo/Errebi/AGF/REX.
Svaret på Europas kris är inte att acceptera att bli en koloniserad vykortskontinent – utan att ta chansen att bli självständigt på riktigt.
Ett Europa vars innerstäder töms på invånare och fylls med sydostasiatiska turistgrupper, kitschiga souvenirbutiker, Airbnbboenden och pizzamenyer på tolv språk. Där tekniken kommer från USA, mineralerna från Kina, och vi själva nöjer oss med rollen som en sömnig vykortskoloni.
Det är kontinentens framtid om vi inte ändrar kurs, skriver idéhistorikern Anton Jäger i en uppmärksammad krönika i New York Times. Men svaret bör enligt Jäger inte bli att försöka återfå vår fornstora glans, utan att acceptera nedgången och finna vår plats som världens nya utkant.
Jäger har dock fel i sin historieskrivning. Europas nedgång skedde förra århundradet när kolonialflaggorna halades i Algeriet, Kongo och Indonesien. Det gamla Europa hanterade sin nyfunna litenhet genom att vända sig till europeisk integration. Det europeiska samarbetet behöver ingen nedgångsstrategi eftersom samarbetet redan är en sådan. Jägers diagnos är alltså minst 50 år för gammal.
Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken.
Den geopolitiska stiltjen efter murens fall gjorde det möjligt för Europa att spela självständigt utan att riktigt vara det. Energin säkrades genom billig rysk gas och säkerheten sköttes av amerikanska vapen. Så länge detta fungerade kunde man framstå som en självständig aktör. Men vad den politiska eliten såg som en bestående lösning visade sig i efterhand bara ha varit ett sätt att vinna tid.
Låt oss kalla detta för den tyska eran. De lata olivmumsarna i södra Europa kunde inte handskas med pengar och påtvingades en sträng nedskärningsregim. Länderna i östra Europa rundades bokstavligen av en gasledning i Östersjön. Att balter och polacker gnällde visade bara att de inte förstår geopolitik.
Den ryska invasionen av Ukraina 2022 visade att stabiliteten var en illusion. Det Europa som de tyska förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel lämnade efter sig pressas nu till bristningsgränsen av Putin och Trump. En situation som ställer de små rödgröna partierna till vänster om socialdemokratin inför ett existentiellt vägval. Utan möjligheten att förverkliga en egen vision för Europa tvingas pyttevänstern att välja mellan att underordna sig den systembevarande mitten och den radikala högern.
Att gå mitten till mötes innebär en identitetskris för den traditionella vänstern. Här tvingas man svälja militär upprustning, Natomedlemskap, mer europeisk överstatlighet och stram migrationspolitik. Men efter att ha sålt sin själ för att slippa pulveriseras under Meloni, Weidel, Bardella eller Åkesson kan vänstern fortsätta krångla sig fram.
Vänstervisionen som konvergerar med ytterhögern är på ytan muntrare. Här firar vi imperiets fall. Västvärlden drar sig tillbaka från sin globala position efter hundratals år av exploatering och dominans. Miljontals människor tvingas ut ur Europa men de återvänder trots allt till sina naturliga kultursfärer för att avnjuta freden som råder sedan världen delats upp i slutna civilisationer efter den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons gamla ritningar.
Det senare alternativet avfärdas på goda grunder av en allt större del av den nordiska vänstern. 2026 är inte ett år för pojkrumsfantasier.
Jäger må flörta med idén om europeisk nedgång men lösningarna han föreskriver är knappast palliativa. Mer centralisering och mindre nyliberal teknokrati, aktiv industripolitik med stora offentliga investeringar, samt militärt och ekonomiskt oberoende är reformer som gör EU starkare.
Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken. Det är den enda vägen framåt för en vänster som inte vill förlora kontinenten till Trump och Putin.
Skärmdump från en video som spreds på sociala medier den 31 december 2025 och visar demonstranter som angriper en statlig byggnad i Fasa i södra Iran. Foto: AFP.
För första gången på länge har en klassöverskridande proteströrelse formats i Iran. Lika nytt är kravet att shahen ska återta makten från mullorna.
Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.
Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Drönarbild över Mexikoplatz i Berlin-Zehlendorf den 5 januari 2026, där en gatlykta lyser med hjälp av en nödgenerator, tack vare insatser från THW. Foto: Emmanuele Contini/Imago/TT.
Tusentals berlinare huttrar i vinterkylan efter ett branddåd mot stadens elnät. En klimatgrupp har tagit på sig attentatet – samtidigt som teorier florerar om rysk inblandning. I centrum för allt står ett illa författat manifest.
Medan snön föll över Berlin, tidigt på årets första lördagmorgon, blev plötsligt 45 000 hushåll utan elektricitet. Snart stod det klart att ett brandattentat riktats mot en samling högspänningskablar och att det skulle ta minst fem dagar att återställa strömmen.
Det drabbade området i sydvästra Berlin domineras av rika villakvarter. Men där ligger även ett insprängt socialt utsatt höghusområde, vars 5 000 invånare likaså fick känna temperaturen i de mörklagda lägenheterna sjunka mot noll.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Högljudda krav på bojkott och uteslutning av Israel ur Eurovision Song Contest har hittills fått fem länder – Nederländerna, Spanien, Slovenien, Island och Irland – att dra sig ur årets upplaga av musikfestivalen, som kommer att hållas i österrikiska Wien i maj.
Ändå toppar Israel redan bettingbolagens listor på vem som vinner musiktävlingen – trots att varken sångare eller låt utsetts än av public service-bolaget KAN.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
