Inrikes/Nyheter 27 augusti, 2021

Vänstervindar och högerkandidater – vem blir nästa S-ledare?

Det blåser vänstervindar inom Socialdemokraterna när en ny partiordförande ska utses. Samtidigt tycks alla kandidater ha en tydlig mitten- eller högerprofil. Hur står det egentligen till med kampen mellan högern och vänstern i Sveriges största parti när nästa ledare ska koras?

För ett drygt decennium sedan skälvde det till i det socialdemokratiska partiet. Mot all förmodan presenterades Håkan Juholt som förslag från valberedningen inför kongressen i mars 2011. Statsvetarna kallade det ”en sensation”. En nästintill okänd riksdagspolitiker som Socialdemokraternas nya partiordförande, dessutom präglad av en tydlig vänsterretorik.

Situationen tillskrevs det faktum att högerfalangen inom partiet då inte kunde enas om ett namn, och att partidistrikten blockerade flera av de mer namnkunniga alternativen.

Sedan gick det som bekant som det gick. Juholt fälldes i de egna leden och partiet kraftsamlade för att vaska fram Stefan Löfven som ett habilt mittenalternativ. Konflikten mellan vänster- och högerfalangerna tystnade. I alla fall tillfälligt.

Nu är situationen en annan. När Stefan Löfven oväntat meddelade sin avgång under sommartalet i söndags var det i ett läge där såväl den parlamentariska situationen som antalet möjliga efterträdare och relationen mellan höger- och vänstersossarna är betydligt brokigare.

Vänsterpartiet stjäl väljare i opinionen, retoriken har hårdnat rejält i migration- och kriminalpolitiska frågor, ett internt motstånd mot Januariavtalets politik har växt och en socialdemokratisk partiledare måste komma överens med såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet för att behålla regeringsmakten.

Under de senaste tre åren har den vänsterlutande partiföreningen Reformisterna samlat 6 000 medlemmar och när SSU skulle välja ny ordförande stod valet mellan två vänsterprofiler. Inför kongressen har Reformisterna fått uppbackning i frågor om ett nytt ekonomiskt ramverk med höjda skatter och ersättningar från såväl vänsterdistrikt som Skåne och Stockholm stad som delar av Göteborg och Skaraborg. Inifrån partiet talas det enligt flera tidningar om en allt kraftigare press för förändring vänsterifrån.

Till skillnad från för tio år sedan finns det också många höger- och mittenprofilerade socialdemokrater bland de favorittippade som efterträdare på den socialdemokratiska parti­ledarposten.

– Jag skulle säga att det inte finns en påtaglig höger- och vänsterfalang. Visst finns det sakpolitiska frågor där man har olika uppfattningar, men det är inte som att striden står mellan höger och vänster, som det var en gång i tiden, säger Vivianne Macdisi, partistyrelseledamot och ordförande för Uppsalas partidistrikt – ett distrikt som traditionellt sett betraktas som höger.

Hon anser att partiet de senaste åren präglats av en god stämning, och att det trots rörelser som Reformisterna inom partiet finns en samstämmighet. För henne handlar valet om en ny partiordförande mer om de egenskaper som den dagspolitiska situationen kräver.

– Jag tror att vi behöver hitta en partiledare med god kommunikationsförmåga som kan samarbeta med olika partier och skapa framtidstro och hopp. Det handlar inte om falangerna och stridigheter nu utan att vi som parti kan välja en ledare som går genom rutan och kommunikativt kan förmedla vad vi som parti vill göra, snarare än att driva en specifik fråga om till exempel fastighetsskatt, säger hon.

Vivianne Macdisi är inte ensam om att anse att partiet står ovanligt enat. Flera företrädare som Flamman varit i kontakt med säger samma sak. Något som de också menar delvis har varit en följd av Stefan Löfvens ledarskap.

– Det kan låta lite löjligt men Stefan är väldigt socialdemokratisk i hela sitt liv och ledarskap. Han lyssnar på människor och tar hänsyn till allas argument. Det bidrar till att fler känner sig lyssnade på. Det är ett demokratiskt ledarskap som gör att det blir lugnare i en organisation, säger Åsa Westlund, också hon ledamot i partistyrelsen, men även riksdagsledamot och ordförande för Stockholms läns partidistrikt, som även det anses stå åt höger.

Inte heller hon anser att det finns konflikter mellan högern och vänstern i partiet.

– Nej, jag upplever inte att vi har så tydliga falanger. Det finns inte så fasta positioner. Det är klart att det på en traditionell höger-vänsterskala finns olika syn på den ekonomiska politiken, men det är inte den enda konfliktlinjen. Jag anser att det finns en uppslutning bakom den politik som inte minst finansministern ger uttryck för, säger hon.

Det är dock inte alla som står bakom Magdalena Anderssons ekonomiskt restriktiva politik. När det talas om höger och vänster inom Socialdemokraterna finns det en grupp av socialdemokrater som ständigt är närvarande.

– Ja, vi profileras oftast som en ledning av vänsterkrafterna inom partiet, säger Linn Svansbo, vice ordförande i Reformisterna.

– Samtidigt är det en förenkling av vår sakpolitik. Vi vill ha ett större och mer progressivt skatteuttag, och det är en åsikt som kan placeras vänsterut, säger hon.

Linn Svansbo anser att det finns ett tydligt sakpolitiskt tryck i partiet som hon tror mycket väl kan påverka valet av partiordföranden.

– Hur vindarna blåser? För oss går det ju bra. Vi har fått igenom nästan hela vårt program i Stockholm stad och deras delegation åker till kongressen med en politik som vi står bakom. Det är väldigt många socialdemokrater som efterlyser en annan inriktning och en annan berättelse om vad Socialdemokraterna kan vara. Det är en rörelse på frammarsch och det finns många medlemmar som förväntar sig att valet av partiordförande ska avspegla det. Därför är en politisering av valet nödvändig, säger hon.

Reformisterna gick under veckan ut med ett krav på öppna kandidaturer, där kandidaterna ska kunna intervjuas för att berätta om vilken politik de vill föra som partiledare. Det har därefter också både ungdomsförbundet SSU och LO krävt. Linn Svansbro tror att chanserna för att få mer politiskt profilerade kandidater – och därmed också en öppning för en vänsterprofil – skulle öka betydligt om processen öppnades upp.

– Jag hoppas att det blir så, för då kan vi förvänta oss betydligt mer politisk profil. Nu vet jag inte vilken kandidat jag vill se. Jag vet vem Magdalena Andersson varit som finansminister och vem Mikael Damberg varit som inrikesminister. Vi känner dem som statsråd men vet inte vilka de är som partiledarkandidater. Jag tror helt klart att det här partiet kryllar av folk som kan leda Socialdemokraterna åt det håll som Reformisterna vill.

Finns det en chans att se en vänstersosse som nästa partiordförande?

– Ja. Annars hade vi inte hållit på.

Men att kravet på en öppen process handlar om att få fram mer politiskt profilerade kandidater håller inte alla med om. Karin Wanngård från Stockholms stads partidistrikt som i mångt och mycket står bakom Reformisternas ekonomiska politik tror inte på att de kommer att hitta en vänsterprofil.

– Man pratar gärna om process när man inte har egna kandidater. Om Magdalena Andersson ställer upp kommer det kanske att ta några dagar till, och sedan kommer övriga kandidater dra sig ur. Det kommer inte att blossa upp någon strid för det är ingen som vill det, för då blir det en förlorare. Och det vill vi inte ha. Vi vill ha en partiordförande, säger hon.

Falanger och fraktioner

Det finns egentligen varken några falanger eller fraktioner inom Social­demokraterna, i betydelsen organiserade interna strukturer, till skillnad från många av partiets europeiska motsvarigheter. Däremot finns det tydliga skillnader mellan olika distrikt i hur man positionerar sig i frågor längs den traditionella höger-vänsterskalan.

Starkaste vänsterdistrikt

Skåne
Stockholm stad
Jönköping
Gävleborg

Starkaste högerdistrikt

Stockholms län
Uppsala
Östergötland
Örebro
Södermanland

Rörelsen 17 mars, 2026

Att stötta Iran är lika självklart som att stötta Sydafrika

En man rensar bråte i sin förstörda lägenhet efter att en närliggande polisstation blivit träffad av amerikanska och israeliska bomber i mars 2026. Foto: Vahid Salemi /AP/TT

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad. 

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga. 

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten. 

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 mars, 2026

Varför misstänkliggör Paulina Sokolow Palestinarörelsen?

Dror Feiler anser i en replik att Flamman kommer med falska anklagelser mot Sami Suliman. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt. 

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism. 

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne,  i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel. 

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad. 

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 17 mars, 2026

Grillen #14: Simona Mohmssons legendariska SD-kram

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 mars, 2026

Inget lobbyistförbud i V – om partistyrelsen får bestämma

Linda Snecker gick från att vara riksdagsledamot för Vänsterpartiet till att bli lobbyist. Foto: Janerik Henriksson/TT.

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 mars, 2026

Ozempic för de rika – hjärtinfarkt för de fattiga

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy får avslag trots att det är effektivt mot fetma och relaterade sjukdomar. Foto: Lise Åserud/NTB/TT.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 mars, 2026

Nyliberalerna har inga hjärtan att öppna

Nyliberaler som Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch förespråkar en varm flyktingpolitik – men en kall arbetsmarknad. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 16 mars, 2026

Iran strider för principen om suveränitet

Efter USA:s och Israels samordnade attack mot Iran i början av mars, där den högste ledaren Ali Khamenei dödades, har Teheran svarat med robot- och drönarangrepp i regionen. Foto: Sipa/TT.

Slavoj Žižek analyserar den iranska elitens idévärld – från Heidegger till Habermas och Kant – och varnar för att USA:s bombningar driver landet i en farligare riktning.

Efter den 1 mars 2026 bombarderas jag av medier som vill att jag ska säga något om USA:s och Israels attack mot Iran.

Några påminner om att jag den 11 augusti 2005 publicerade en text i In These Times med titeln ”Give Iranian nukes a chance: In a mad world, the logic of MAD still works”, och frågar om detta fortfarande är min ståndpunkt.

Jag måste göra dem besvikna på två sätt.

För det första: nej, detta är inte längre min position. I den texten syftade jag på västvärldens medskyldighet i Iraks angrepp på Iran – USA tillhandahöll till och med satellitbilder och giftgaser till Irak för att hjälpa dem att lokalisera och döda iranska styrkor. Angreppet genomfördes för att Irak, i förvirringen efter Khomeinirevolutionen, skulle kunna lägga beslag på oljerika områden nära den irakiska gränsen.

När Saddam Hussein senare tillfångatogs och ställdes inför rätta krävde Iran, fullt rimligt, att även angreppet på Iran – som kostade över en miljon människor livet – skulle läggas till listan över hans brott. USA avvisade detta krav eftersom det skulle ha avslöjat USA:s egen medskyldighet.

Men sedan kom Mahsa Amini-protesterna, som hade världshistorisk betydelse. Protesterna, som spred sig till dussintals städer, började i Teheran den 16 september 2022 som en reaktion på dödsfallet av Amini, en 22-årig kvinna av kurdiskt ursprung som dog i polisens förvar. Hon misshandlades till döds av den så kallade sedlighetspolisen efter att ha gripits för att bära en ”felaktig” hijab.

Offrade? President Donald Trump gör honnör för att hedra en fallen soldat under Irankriget, lördagen den 7 mars 2026, vid Dover Air Force Base i Delaware. Foto: Julia Demaree Nikhinson /AP/TT.

Protesterna förenade olika kamper – mot kvinnoförtryck, mot religiöst förtryck och för politisk frihet mot statlig terror – till en organisk helhet. Iran är kulturellt annorlunda än det ”utvecklade väst”, så zan, zendegi, azadi (”Kvinna, liv, frihet”), protesternas slogan, skiljer sig mycket från metoorörelsen i väst. Irans protester mobiliserade miljontals vanliga kvinnor och var direkt kopplade till allas kamp, även männens. Det finns ingen tydlig antimaskulin tendens, vilket ofta är fallet inom västerländsk feminism.

Min hållning till Iran har därför förändrats: inga kärnvapen för Iran – och, skulle jag tillägga, inte heller för Israel.

När det gäller det pågående kriget finns det inget originellt i min ståndpunkt. Jag är mot den iranska klerofascistiska regimen och mot USA:s och Israels attacker. Om regimen faller kommer det att ske på fel sätt. Valet mellan den iranska regimen och Trumps USA är ett falskt val – båda tillhör samma globala ordning.

Ja, jag fördömer Irans brutalitet i nedslaget på den senaste protestvågen. Men jag finner också den hållning som Israels försvarsminister Israel Katz uttryckte den 4 mars 2024 obscen:

”Varje ledare som utses av den iranska terrorregimen för att fortsätta och leda planen att förstöra Israel, hota USA och den fria världen och regionens länder samt förtrycka det iranska folket, kommer att vara ett entydigt mål för eliminering. Det spelar ingen roll vad han heter eller var han gömmer sig.”

Man kan därför förstå den tysta majoriteten i Iran – tystad av regimen – som förkastar regimen men samtidigt är skeptisk till vad USA och Israel gör. Deras hållning är varken hopp eller förtvivlan utan osäkerhet och rädsla.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Mansskriet från vildmarken

Joel Edgerton som Robert Grainer i Netflix filmatisering av ”Tågdrömmar”. Foto: Netflix.

Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I "Tågdrömmar" får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.

Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.

Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Freud hade rätt om kvinnan

Sigmund Freud (1856-1939) var en tänkare av sin patriarkala tid. Ändå såg han könsmaktsordningen, menar författaren. Foto: Sigmund Freud museum/AP.

1974, mitt under feminismens andra våg kom boken "Psychoanalysis and feminism" ut och gav penisavundens fader rätt. Nu ges den ut på nytt. Sinziana Ravini har läst och slår fast att vägen ut ur patriarkatet är en kombination av Freuds teser och Bell Hooks kärleksbudskap.

Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.

Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)