Var 90-talets kändaste rockballad en CIA-konspiration?

Kultur

I follow the Moskva, down to Gorky park / listening to the wind of change

Alla har hört de tyska spandex­rockarna Scorpions powerballad Wind of change från 1990 – även om man inte vet om det. Låten blev det inofficiella soundtracket till Berlinmurens fall och västerlandets ideologiska segertåg under 1990-talet. Den skrevs efter att bandet hade gjort en unik spelning i det perestrojka-doftande Sovjetunionen sommaren 1989, strax innan muren föll. Inspirerad av den ”förändringens vind” som blåste där återvände den baskerbeprydde sångaren Klaus Meine till Hannover och skrev en låt som blev bandets i särklass största hit – inte minst i den postsovjetiska världen.

Så lyder i alla fall den officiella berättelsen. Men ett par amerikanska podcastproducenter började ifrågasätta den, efter att de fått höra att det går ett internt rykte på USA:s underrättelsetjänst CIA om att låten skulle ha skrivits av myndigheten. Resultatet är podcastserien Wind of change.

Tanken att CIA skulle hålla sig med musiker och låtskrivare kan verka excentrisk. Men populärkulturen har alltid varit ett av organisationens viktigaste operationsområden. Hollywood rekryterades tidigt för att förse byråns agenter med sin expertkunskap, inte minst ifråga om smink och förklädnader. På 50- och 60-talet hade CIA insett vilken attraktionskraft jazzen utövade globalt och organiserade flera turnéer med kända artister till bland annat Afrika. Louis Armstrong ska ha genomskådat propagandasyftet med den turné han åkte på och accepterat det. Den politiserade Nina Simone dog lyckligtvis ovetandes om att hon hade varit dragplåster till stöd för amerikansk imperialism.

Mot den bakgrunden framstår det bara som logiskt att CIA skulle skriva powerballader åt tyska pudelrockare. När byrån dessutom på en direkt fråga vägrar att varken bekräfta eller dementera påståendet brister fördämningarna för producenternas nyfikenhet. De måste gå till botten med ryktet.

Let your balalaika sing / what my guitar wants to say

I podden får man stifta bekantskap med gruppens mystiske manager Doc McGhee, som liksom alla pudelrock-managers med självrespekt också är en aldrig sinande källa till högoktanigt kokain. Detta till den grad att han som sidoprojekt hjälper en colombiansk kartell att smuggla in rekordstora laster till USA. Tills FBI avslöjar nätverket. Till skillnad från alla inblandade lyckas dock McGhee mystiskt nog undvika fängelsestraff. Strax därefter organiserar han, med det amerikanska utrikesdepartementets goda minne, den serie spelningar i Sovjetunionen som ska ha inspirerat Scorpions till deras ballad. Totalt besöker McGhee Sovjetunionen 46 gånger.

Här ligger minst en pudel begraven.

Officiellt är syftet med Moscow Music Peace Festival som äger rum i augusti 1989 att uppmuntra unga ryssar till att säga nej till alkohol och droger. För poddproducenterna rimmar detta illa med valet av band: Mötley Crüe, Bon Jovi, Ozzy Osbourne, Skid Row – en grupp människor som då förmodligen hade konsumerat mer droger än alla Sovjetunionens invånare tillsammans.

Det går ungefär som väntat. Ozzy pissar på sig redan över Atlanten, Bon Jovi smugglar in förbjudna pyrotekniska pjäser på Leninstadion, vilket får Mötley Crües trummis att slå ned McGhee och dumpa honom som manager.

Men Scorpions är en generation äldre än de andra banden. De är visserligen inte kända för att hysa några sofistikerade politiska åsikter, men de tar tillfället i akt att bekanta sig med ryska ungdomar och rysk kultur. Klaus Meine får till och med en balalajka av ett fan, ett triangelformat instrument vars likhet med bandets ”flying V”-gitarr han tolkar som en symbol för det gryende broderskapet mellan öst och väst.

Take me to the magic of the moment / on a glory night / where the children of tomorrow share their dreams

När producenterna efter sju avsnitt redovisat alla indicier på att CIA skulle ha skrivit Wind of change har de till slut samlat mod nog att konfrontera Scorpions själva. På ett hotell i Hannover presenterar de sin teori för en mållös Meine. Han svarar med att lugnt och med övertygande detaljrikedom berätta hur det gick till när han skrev sin kändaste låt. Men vid det här laget har producenterna blivit så paranoida av sina egna efterforskningar att de inte längre litar på något någon säger. När Meine lämnar rummet sitter de i en halvtimme och försöker höra genom dörren ifall han pratar med någon agent på telefon. I en avslutande monolog mediterar producenten över sanning och lögn och frågar sig om han själv i själva verket är ett propagandainstrument. Frågan är inte dum.

Det mest intressanta med podden Wind of change är nämligen vilka som ligger bakom den. Produktionen är glossigt professionell i den omisskännligt amerikanska stilen. Produktionsbolaget Crooked Medias kändaste podd är Pod save America, som startades efter Donald Trumps valseger av en grupp tidigare medarbetare och talskrivare åt Barack Obama. Deras världssyn är densamma som torgförs i tv-serier som Vita huset: amerikansk global hegemoni är synonymt med demokrati, mänskliga rättigheter och framsteg. En annan huvudproducent är, av någon anledning, Spotify. Det är inte direkt aktörer som har något emot CIA. Så varför vill dessa människor att folk ska tro att byrån skrev 90-talets kändaste rockballad?

Ett möjligt svar ges tidigt i Wind of change. CIA avslöjar av förklarliga skäl aldrig någonting om sina operationer. Den enda information som kommer till allmän kännedom är om de operationer som misslyckas. Detta har länge plågat organisationen eftersom den riskerar att framstå som inkompetent och förlora legitimitet. På 80-talet bestämde de sig därför för att släppa ut information om en lyckad insats, nämligen den så kallade Argo-operationen. Det var i samband med gisslandramat i Teheran 1979 som CIA lät anlita ett produktionsteam från Hollywood som skulle låtsas spela in en film med några av de amerikanska gisslan som skådespelare för att på så sätt frita dem – en historia som förevigats av Ben Affleck och som hade varit minst lika osannolik som den om Wind of change om det inte vore för att den var sann.

Vad säger att denna podcast inte är ännu en propagandaseger för CIA, orkestrerad från högsta ort? Och varför skriver i så fall Flamman om den? Och vem är egentligen den här Jonas Elvander?

Prenumerera på Flammans nyhetsbrev – klicka här