Det är sober stämning under presentationen av Feministiskt initiativs framtidsrapport. Evenemanget har marknadsförts med partiets sedvanliga rosa färger och framtidsoptimistiska språk, men väl inne i Zoom-rummet syns fyra sammanbitna företrädare.
– Kontinuerlig medlemsrekrytering har varit en underprioriterad verksamhet, konstaterar Anders Jacobson, ledamot i den kommission som tagit fram rapporten.
Rapporten är djupgående och helt annorlunda än de kommunikationsanalyser som partier vanligtvis gör för att återhämta sig efter dåliga val. Det här handlar om organisationens överlevnad. Partiledare Farida al-Abani tar till orda och säger att de måste våga stå fast i sin ideologiska position. Inte följa med i samhällets högerglidning.
– Vad vi däremot måste lämna är vår fixering vid riksdagsvalet.
Längst ned i presentationens sista powerpoint-slajd står det med fetade bokstäver: ”Håll i, håll ut, organisera”.
Den svenska feminismen befinner sig i en prövande tid. Den kvinnorörelse som har kämpat för jämlikhet och rättvisa i över hundra år finns givetvis kvar, men de politiska och intellektuella grupper som bär feminism som främsta ideologiska markör kämpar för sin överlevnad.
Tidskriften Bang, som bildades parallellt med tredje vågens feminism i början av 1990-talet och har varit rörelsens husorgan sedan dess, meddelade i slutet av förra året att de lägger ned. Nättidningen Feministiskt perspektiv, som skulle kunna fylla delar av tomrummet, blev nyligen av med sitt presstöd och reducerade sin nyhetsbrevsutgivning med hälften. En sökning i mediearkivet Retriever visar att orden ”feminism” och ”feminist” nämndes omkring hälften så många gånger 2020 som 2015. Och Feministiskt initiativ (Fi), det parti som en gång dundrade in i EU-parlamentet och var på väg att bäras in i riksdagen av samma euforiska våg, har i dag förlorat nästan allt väljarstöd.
Många förklaringar har givits. Bland dem en patriarkal motreaktion, ett vakuum efter att medgrundaren Gudrun Schyman lämnade partiledarposten i Fi, en generell högervridning av samhället, ett medieklimat som följer med i samma vridning och en företagsvärld som exploaterar feministisk energi för att förvandla den till reklam.
Om de senaste årens krisdebatt ofta har kretsat kring sådana externa faktorer så blickar Fi:s framtidsrapport i stället inåt.
– Vi har inte fördjupat oss i hur motståndare exploaterar saker till vår nackdel. Partipolitik är tyvärr ganska hårt. Vi har framför allt tittat på hur vi själva kan tänka, säger Anders Jacobson till Flamman.
Rapporten handlar i stora drag om hur partiet ska gå från att vara en reaktiv kampanjorganisation till en proaktiv folkrörelse.
– Att ett politiskt parti har fokus på en valkampanj är inget konstigt, och 2014 gick det ju också väldigt bra. Men vår uppgift har varit att titta på hela Fi:s historia. Där kan vi se att de explosiva topparna har skett på bekostnad av ett långsiktigt och tålmodigt byggande av en medlemsbas i hela landet.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. I en av rapportens mest extrema grafer syns hur medlemsantalet föll från omkring 22 000 personer år 2014 till knappt 10 000 året därpå. Därifrån har partiet krympt ytterligare och landat på drygt 3 000 medlemmar år 2019. Partiledare Farida al-Abani säger till Flamman att även partistyrelsen ser det kortsiktiga kampanjfokuset som en av förklaringarna.
– Partistyrelsen anser att Fi bland annat behöver vårda sin organisation mer för att orka. Vissa andra tycker att vi i stället måste lägga energin på att fortsätta förklara hur vi ska ta mandat och ha fortsatt fokus på riksdagen. Den saken följer ju med, men det har varit alldeles för mycket fokus på sådant i stället för de politiska sakfrågorna och de andra nivåerna. Riksdagsvalet 2018 handlade mycket om varför vi behövs i riksdagen och hur vi kommer in. Vi fokuserade på spärrarna och inte lika mycket på vad vi vill göra, vad vi gjort och varför vi behövs i hela Sverige, inte bara i riksdagen.
Enligt Anders Jacobson har den kampanjbaserade taktiken också lett till att partiet utöver att få svårt att behålla medlemmar även sliter ut dem som blir kvar.
– Beroende på hur det går i valen så blir det ganska tunga återhämtningsperioder där man måste börja om. Det är också i valkampanjer man möter som mest motstånd, och det kan verkligen ta på krafterna att bli förlöjligad och utsatt för patriarkal behandling och rasistiska hot, säger han.
I praktiken innebär det att framtidskommissionen bland annat föreslår ett ökat fokus på kommun- och regionval, bättre stödfunktioner för att rekrytera medlemmar, formella och transparenta beslutsordningar och tydligare mandat så att enskilda personer inte ska vara för svåra att ersätta. Det handlar, som de formulerar saken i mer poetiska ordalag, om att ta sig an ”en oändlig utmaning”.
En annan återkommande punkt i rapporten är att partiet inte ska krishantera genom att förändra sin ideologi. Företrädarna gör en tydlig poäng av att Fi ska vara en fast punkt när det övriga samhället, inklusive delar av arbetarrörelsen, glider högerut. Samtidigt konstaterar de att många potentiella väljare inte vet vad ideologin innebär och antingen uppfattar Fi som ett enfrågeparti eller ett spretigt parti som framför allt reagerar på omvärldshändelser. Farida al-Abani säger att ideologin står på fem ben: intersektionalitet, omsorg, demokrati, fred och dekolonisering.
– Fi hämtar inspiration från bland andra zapatisterna, syndikalisterna, urfolkens naturfilosofi, queerteoretiker och dekoloniala feminister, för att nämna några. Jag och flera andra ser oss som en del av den frihetliga vänster som vill se till det kollektiva och ha en stark välfärd, men inte om det innebär tvångsåtgärder så som att alla måste arbeta, eller åtgärder som osynliggör eller försvagar individers och minoriteters egenhet och makt.
Omsorgen, inte arbetet, kommer först. Vi är emot värnplikt men vill ha ett starkt civilförsvar inför miljökatastrofer. Och vår feminism är dekolonial, med inspiration från de urfolksgrupper som länge pratat om vår relation till varandra och naturen, vad som är vårt och inte.
Under nästa kongress, som hålls i slutet av mars, vill styrelsen också förtydliga partiets position på höger-vänsterskalan. Samtidigt beskriver al-Abani ”oroande” tendenser inom övriga vänstern, så som Vänsterpartiets retorik kring arbetskraftsinvandring och samarbete med M och KD.
Framtidsrapporten beskriver att många av era medlemmar har kommit till Fi från andra partier för att ”slippa patriarkala och auktoritära partikulturer”. Hur ska ni hantera den krock som kan uppstå mellan förväntningarna på att organisationen ska vara fri från förtryck och viljan att bygga en bred folkrörelse enligt ganska traditionell socialdemokratisk modell?
– Det är en bra och svår fråga. Många som vill engagera sig i Fi gör det för att de varit besvikna på andra partier. Man har en förhoppning om att Fi, med sin ambitiösa maktkritik, kommer ta ens erfarenheter mer seriöst. Det sätter höga förväntningar, som vi vill ha men som också är läskigt och svårt, eftersom vi inte har så mycket resurser att hantera konflikter, säger Farida al-Abani. Hon fortsätter:
– Samtidigt tror jag att just vår maktanalys kommer göra att vi kan bli fler. I dag är majoriteten inte aktiva inom partipolitiken, och vi vill skapa ett samhälle där fler kan engagera sig. Där man tas seriöst om man exempelvis är en ensamstående förälder som vill engagera sig men inte har tid att sätta sig in i alla detaljer. Hur kan vi möta upp det och forma vårt arbete efter verkligheten? Där har vi hjälp av vår maktanalys.
Anders Jacobson säger att ett av partiets konkreta konfliktlösningsverktyg är breda rådslag där medlemmar från olika håll diskuterar både ideologi och organisation. Samtidigt säger han att det är viktigt att inte ”gå på tugget om att ett komplett maktmedvetande automatiskt leder till konflikt”.
– Folk som vill misskreditera intersektionalitet framställer det som att det med nödvändighet är kopplat till konflikt. Det är verkligen inte sant. När Kimberle Crenshaw myntade begreppet 1989 pratade hon om intersektionella allianser. Vi vill bygga en rörelse där människor med olika livserfarenheter krokar arm. Att det skulle handla om olika särintressen som står mot varandra och genererar konflikt är en konstruktion som pressas på rörelsen utifrån.
Något som hur som helst innebär en djup konflikt är det motförslag som en intern falang, ledd av bland andra Gudrun Schyman, har lagt inför kongressen i mars: att Fi ska byta namn till ”Klimatinitiativet”, öppna sina riksdagslistor för icke-medlemmar och än en gång fokusera på den nationella politiken.
I en debattartikel i Dagens Arena skriver Schyman att ”målet när Fi bildades var förändring, inte partibygge”, att feminismen mycket riktigt har etablerats brett och att nästa ”blåslampa i häcken på patriarkatet” borde gälla klimatfrågan. En helt annan idé om vad Feministiskt initiativ ska göra. Framtidskommissionen och partistyrelsen vänder sig mot den. Kongressen blir en kamp mellan de två falangerna.
– Många lokalgrupper har sagt att de är negativa till Klimatinitiativet-idén och funderar på att bryta sig ur om den går igenom. Det oroar oss väldigt mycket, säger Farida al-Abani.
Hon säger att det har bildats interna grupper som rest runt i landet för att värva medlemmar, få fler kongressombud och på så vis rösta igenom kursändringen.
– Eftersom Gudrun är med och propagerar för detta så blir det inte som vilket förslag som helst. Många tänker att om hon förespråkar något så måste det vara det bästa för Fi.
Samtidigt säger Al-Abani att hon med ”ganska stor trygghet” tror att Klimatinitiativet-förslaget inte kommer gå igenom, även om man aldrig kan veta i förväg hur det går på en kongress.
– Att be djupt engagerade medlemmar kämpa för någon som inte ens kallar sig feminist, som inte tycker att vår intersektionella analys är viktig, det tycker vi inte är att respektera våra medlemmar. Förespråkarna för den här linjen säger att vi inte är ett parti, men vi menar att Fi visst är ett parti. Vi sysslar med aktivism, folkbildning och partipolitik.
Under tiden som Fi har tappat medlemmar och utvärderat sin organisation har väljarna gått till Vänsterpartiet. Enligt Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet gick 45,9 procent av dem som röstade på Fi i valet 2014 till Vänsterpartiet i valet 2018. Den intersektionellt färgade feminism som i praktiken finns med i storpolitiken leds i dag alltså av V. Så vad gör de för att bära fanan vidare? Vice partiledare Ida Gabrielsson säger till Flamman att Vänsterpartiet är bäst positionerat att härbärgera den breda kvinnorörelsen – facken, kvinnojourerna, antirasistiska grupper, med mera.
– Om man ska uppnå stabil förändring så måste man ha med sig saker som står över tid. Man måste bygga feministisk rörelse på något djupare än en trend. Det tror jag att alla delar av den feministiska rörelsen gör. Men jag tror också att vi som parti måste kliva fram och visa hur många kvinnor som drabbas av pensioner som inte går att leva på och att fler kvinnor än män blir sjukskrivna. Det gäller att politisera den sortens frågor utan att backa i värderingsfrågor. Man måste göra den ekonomiska delen mer.
Varför?
– För att den har saknats i den politiska debatten. Både den feministiska rörelsen och delar av den breda vänsterrörelsen sysslade ett tag framför allt med att ge svar på tal till reaktionära krafter. Men vi måste sätta dagordningen själva, och då måste vi prata om ekonomi och fördelning.
Vad skiljer er feminism från Fi:s?
– Det känns som att de består av väldigt många olika sorters feminister. Gudrun Schyman är ganska lik en vänsterpartist, medan andra lyfter fram en feminism som inte alltid verkar gå till botten med maktfrågan. Den håller sig ganska mycket på ytan och talar om diskriminering, lagar och regler. Det enkla svaret skulle vara att de saknar ett klassperspektiv, men jag tror att det är något mer. Vänsterpartiet har en mer kollektivistisk maktanalys, även i vår feminism. Samtidigt är mycket också väldigt likt, det vill jag verkligen understryka. Och det finns väldigt många olika feminister i Vänsterpartiet också. Men Fi ger definitivt alldeles för mycket svar på tal.
Finns det en risk att ni dras med i den konservativa riktningen i samband med er strävan att locka SD-väljare? Att den strategin krockar med viljan att vara ett offensivt feministiskt parti?
– Nej, det tror jag inte. Det sitter numera i Vänsterpartiets DNA att stå upp för jämställdhetsfrågor och antirasistiska frågor, det kan vi inte överge ens om det vore taktiskt bra. Det är också tydligt att när Socialdemokraterna har försökt gå den vägen så tjänar partier som SD på att man apar efter. När man försöker vara så som man föreställer sig att en riktig arbetare är. Den bilden är ofta inte sann, och strategin verkar inte funka. Alla andra partier har gjort så, och de får ändå inte fler röster. Jag tror att det är tvärtom: genom att byta samtalsämne i debatten är det vi som sätter dagordningen och tvingar bort det som håller på att sluka hela samtalsklimatet.
Ett samtalsklimat som enligt Gabrielsson i lika stor grad präglas av en liberal feminism – blind för djupare rättvisefrågor – som har borrat sig fast.
– Det finns en risk att debatten om feminism och andra rättvisefrågor står mellan en liberal och en konservativ uppfattning. Då missar vi så otroligt mycket. På något sätt är det lite där vi är i dag.
