Inrikes/Nyheter 05 mars, 2021

Var är den politiska feminismen?

Tidskriften Bang lägger ned, nättidningen Feministiskt perspektiv tappar presstödet och Fi har kollapsat i opinionen. Samtidigt blir det politiska klimatet allt mer konservativt. Vad händer med den feministiska rörelsen, och finns det en väg tillbaka?

Det är sober stämning under presentationen av Feministiskt initiativs framtidsrapport. Evenemanget har marknadsförts med partiets sedvanliga rosa färger och framtidsoptimistiska språk, men väl inne i Zoom-rummet syns fyra sammanbitna företrädare.

– Kontinuerlig medlemsrekrytering har varit en underprioriterad verksamhet, konstaterar Anders Jacobson, ledamot i den kommission som tagit fram rapporten.

Rapporten är djupgående och helt annorlunda än de kommunikationsanalyser som partier vanligtvis gör för att återhämta sig efter dåliga val. Det här handlar om organisationens överlevnad. Partiledare Farida al-Abani tar till orda och säger att de måste våga stå fast i sin ideologiska position. Inte följa med i samhällets högerglidning.

– Vad vi däremot måste lämna är vår fixering vid riksdagsvalet.

Längst ned i presentationens sista powerpoint-slajd står det med fetade bokstäver: ”Håll i, håll ut, organisera”.

Den svenska feminismen befinner sig i en prövande tid. Den kvinno­rörelse som har kämpat för jämlikhet och rättvisa i över hundra år finns givetvis kvar, men de politiska och intellektuella grupper som bär feminism som främsta ideologiska markör kämpar för sin överlevnad.

Tidskriften Bang, som bildades parallellt med tredje vågens feminism i början av 1990-talet och har varit rörelsens husorgan sedan dess, meddelade i slutet av förra året att de lägger ned. Nättidningen Feministiskt perspektiv, som skulle kunna fylla delar av tomrummet, blev nyligen av med sitt presstöd och reducerade sin nyhetsbrevsutgivning med hälften. En sökning i mediearkivet Retriever visar att orden ”feminism” och ”feminist” nämndes omkring hälften så många gånger 2020 som 2015. Och Feministiskt initiativ (Fi), det parti som en gång dundrade in i EU-parlamentet och var på väg att bäras in i riksdagen av samma euforiska våg, har i dag förlorat nästan allt väljarstöd.

Många förklaringar har givits. Bland dem en patriarkal motreaktion, ett vakuum efter att medgrundaren Gudrun Schyman lämnade partiledarposten i Fi, en generell högervridning av samhället, ett medieklimat som följer med i samma vridning och en företagsvärld som exploaterar feministisk energi för att förvandla den till reklam.

Om de senaste årens krisdebatt ofta har kretsat kring sådana externa faktorer så blickar Fi:s framtidsrapport i stället inåt.

– Vi har inte fördjupat oss i hur motståndare exploaterar saker till vår nackdel. Partipolitik är tyvärr ganska hårt. Vi har framför allt tittat på hur vi själva kan tänka, säger Anders Jacobson till Flamman.

Rapporten handlar i stora drag om hur partiet ska gå från att vara en reaktiv kampanjorganisation till en proaktiv folkrörelse.

– Att ett politiskt parti har fokus på en valkampanj är inget konstigt, och 2014 gick det ju också väldigt bra. Men vår uppgift har varit att titta på hela Fi:s historia. Där kan vi se att de explosiva topparna har skett på bekostnad av ett långsiktigt och tålmodigt byggande av en medlemsbas i hela landet.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. I en av rapportens mest extrema grafer syns hur medlemsantalet föll från omkring 22 000 personer år 2014 till knappt 10 000 året därpå. Därifrån har partiet krympt ytterligare och landat på drygt 3 000 medlemmar år 2019. Partiledare Farida al-Abani säger till Flamman att även partistyrelsen ser det kortsiktiga kampanjfokuset som en av förklaringarna.

– Partistyrelsen anser att Fi bland annat behöver vårda sin organisation mer för att orka. Vissa andra tycker att vi i stället måste lägga energin på att fortsätta förklara hur vi ska ta mandat och ha fortsatt fokus på riksdagen. Den saken följer ju med, men det har varit alldeles för mycket fokus på sådant i stället för de politiska sakfrågorna och de andra nivåerna. Riksdagsvalet 2018 handlade mycket om varför vi behövs i riksdagen och hur vi kommer in. Vi fokuserade på spärrarna och inte lika mycket på vad vi vill göra, vad vi gjort och varför vi behövs i hela Sverige, inte bara i riksdagen.

Enligt Anders Jacobson har den kampanjbaserade taktiken också lett till att partiet utöver att få svårt att behålla medlemmar även sliter ut dem som blir kvar.

– Beroende på hur det går i valen så blir det ganska tunga återhämtningsperioder där man måste börja om. Det är också i valkampanjer man möter som mest motstånd, och det kan verkligen ta på krafterna att bli förlöjligad och utsatt för patriarkal behandling och rasistiska hot, säger han.
I praktiken innebär det att framtidskommissionen bland annat föreslår ett ökat fokus på kommun- och regionval, bättre stödfunktioner för att rekrytera medlemmar, formella och transparenta beslutsordningar och tydligare mandat så att enskilda personer inte ska vara för svåra att ersätta. Det handlar, som de formulerar saken i mer poetiska ordalag, om att ta sig an ”en oändlig utmaning”.

En annan återkommande punkt i rapporten är att partiet inte ska krishantera genom att förändra sin ideologi. Företrädarna gör en tydlig poäng av att Fi ska vara en fast punkt när det övriga samhället, inklusive delar av arbetarrörelsen, glider högerut. Samtidigt konstaterar de att många potentiella väljare inte vet vad ideologin innebär och antingen uppfattar Fi som ett enfrågeparti eller ett spretigt parti som framför allt reagerar på omvärldshändelser. Farida al-Abani säger att ideologin står på fem ben: intersektionalitet, omsorg, demokrati, fred och dekolonisering.

– Fi hämtar inspiration från bland andra zapatisterna, syndikalisterna, urfolkens naturfilosofi, queerteoretiker och dekoloniala feminister, för att nämna några. Jag och flera andra ser oss som en del av den frihetliga vänster som vill se till det kollektiva och ha en stark välfärd, men inte om det innebär tvångsåtgärder så som att alla måste arbeta, eller åtgärder som osynliggör eller försvagar individers och minoriteters egenhet och makt.

Omsorgen, inte arbetet, kommer först. Vi är emot värnplikt men vill ha ett starkt civilförsvar inför miljökatastrofer. Och vår feminism är dekolonial, med inspiration från de urfolksgrupper som länge pratat om vår relation till varandra och naturen, vad som är vårt och inte.

Under nästa kongress, som hålls i slutet av mars, vill styrelsen också förtydliga partiets position på höger-vänsterskalan. Samtidigt beskriver al-Abani ”oroande” tendenser inom övriga vänstern, så som Vänsterpartiets retorik kring arbetskraftsinvandring och samarbete med M och KD.

Framtidsrapporten beskriver att många av era medlemmar har kommit till Fi från andra partier för att ”slippa patriarkala och auktoritära partikulturer”. Hur ska ni hantera den krock som kan uppstå mellan förväntningarna på att organisationen ska vara fri från förtryck och viljan att bygga en bred folkrörelse enligt ganska traditionell socialdemokratisk modell?

– Det är en bra och svår fråga. Många som vill engagera sig i Fi gör det för att de varit besvikna på andra partier. Man har en förhoppning om att Fi, med sin ambitiösa maktkritik, kommer ta ens erfarenheter mer seriöst. Det sätter höga förväntningar, som vi vill ha men som också är läskigt och svårt, eftersom vi inte har så mycket resurser att hantera konflikter, säger Farida al-Abani. Hon fortsätter:

– Samtidigt tror jag att just vår maktanalys kommer göra att vi kan bli fler. I dag är majoriteten inte aktiva inom partipolitiken, och vi vill skapa ett samhälle där fler kan engagera sig. Där man tas seriöst om man exempelvis är en ensamstående förälder som vill engagera sig men inte har tid att sätta sig in i alla detaljer. Hur kan vi möta upp det och forma vårt arbete efter verkligheten? Där har vi hjälp av vår maktanalys.

Anders Jacobson säger att ett av partiets konkreta konfliktlösningsverktyg är breda rådslag där medlemmar från olika håll diskuterar både ideologi och organisation. Samtidigt säger han att det är viktigt att inte ”gå på tugget om att ett komplett maktmedvetande automatiskt leder till konflikt”.

– Folk som vill misskreditera intersektionalitet framställer det som att det med nödvändighet är kopplat till konflikt. Det är verkligen inte sant. När Kimberle Crenshaw myntade begreppet 1989 pratade hon om intersektionella allianser. Vi vill bygga en rörelse där människor med olika livserfarenheter krokar arm. Att det skulle handla om olika särintressen som står mot varandra och genererar konflikt är en konstruktion som pressas på rörelsen utifrån.

Något som hur som helst innebär en djup konflikt är det motförslag som en intern falang, ledd av bland andra Gudrun Schyman, har lagt inför kongressen i mars: att Fi ska byta namn till ”Klimatinitiativet”, öppna sina riksdagslistor för icke-medlemmar och än en gång fokusera på den nationella politiken.

I en debattartikel i Dagens Arena skriver Schyman att ”målet när Fi bildades var förändring, inte partibygge”, att feminismen mycket riktigt har etablerats brett och att nästa ”blåslampa i häcken på patriarkatet” borde gälla klimatfrågan. En helt annan idé om vad Feministiskt initiativ ska göra. Framtidskommissionen och partistyrelsen vänder sig mot den. Kongressen blir en kamp mellan de två falangerna.

– Många lokalgrupper har sagt att de är negativa till Klimatinitiativet-idén och funderar på att bryta sig ur om den går igenom. Det oroar oss väldigt mycket, säger Farida al-Abani.

Hon säger att det har bildats interna grupper som rest runt i landet för att värva medlemmar, få fler kongressombud och på så vis rösta igenom kursändringen.

– Eftersom Gudrun är med och propagerar för detta så blir det inte som vilket förslag som helst. Många tänker att om hon förespråkar något så måste det vara det bästa för Fi.

Samtidigt säger Al-Abani att hon med ”ganska stor trygghet” tror att Klimatinitiativet-förslaget inte kommer gå igenom, även om man aldrig kan veta i förväg hur det går på en kongress.

– Att be djupt engagerade medlemmar kämpa för någon som inte ens kallar sig feminist, som inte tycker att vår intersektionella analys är viktig, det tycker vi inte är att respektera våra medlemmar. Förespråkarna för den här linjen säger att vi inte är ett parti, men vi menar att Fi visst är ett parti. Vi sysslar med aktivism, folkbildning och partipolitik.

Under tiden som Fi har tappat medlemmar och utvärderat sin organisation har väljarna gått till Vänsterpartiet. Enligt Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet gick 45,9 procent av dem som röstade på Fi i valet 2014 till Vänsterpartiet i valet 2018. Den intersektionellt färgade feminism som i praktiken finns med i storpolitiken leds i dag alltså av V. Så vad gör de för att bära fanan vidare? Vice partiledare Ida Gabrielsson säger till Flamman att Vänsterpartiet är bäst positionerat att härbärgera den breda kvinnorörelsen – facken, kvinnojourerna, antirasistiska grupper, med mera.

– Om man ska uppnå stabil förändring så måste man ha med sig saker som står över tid. Man måste bygga feministisk rörelse på något djupare än en trend. Det tror jag att alla delar av den feministiska rörelsen gör. Men jag tror också att vi som parti måste kliva fram och visa hur många kvinnor som drabbas av pensioner som inte går att leva på och att fler kvinnor än män blir sjukskrivna. Det gäller att politisera den sortens frågor utan att backa i värderingsfrågor. Man måste göra den ekonomiska delen mer.

Varför?

– För att den har saknats i den politiska debatten. Både den feministiska rörelsen och delar av den breda vänsterrörelsen sysslade ett tag framför allt med att ge svar på tal till reaktionära krafter. Men vi måste sätta dagordningen själva, och då måste vi prata om ekonomi och fördelning.

Vad skiljer er feminism från Fi:s?

– Det känns som att de består av väldigt många olika sorters feminister. Gudrun Schyman är ganska lik en vänsterpartist, medan andra lyfter fram en feminism som inte alltid verkar gå till botten med maktfrågan. Den håller sig ganska mycket på ytan och talar om diskriminering, lagar och regler. Det enkla svaret skulle vara att de saknar ett klassperspektiv, men jag tror att det är något mer. Vänsterpartiet har en mer kollektivistisk maktanalys, även i vår feminism. Samtidigt är mycket också väldigt likt, det vill jag verkligen understryka. Och det finns väldigt många olika feminister i Vänsterpartiet också. Men Fi ger definitivt alldeles för mycket svar på tal.

Finns det en risk att ni dras med i den konservativa riktningen i samband med er strävan att locka SD-väljare? Att den strategin krockar med viljan att vara ett offensivt feministiskt parti?

– Nej, det tror jag inte. Det sitter numera i Vänsterpartiets DNA att stå upp för jämställdhetsfrågor och antirasistiska frågor, det kan vi inte överge ens om det vore taktiskt bra. Det är också tydligt att när Socialdemokraterna har försökt gå den vägen så tjänar partier som SD på att man apar efter. När man försöker vara så som man föreställer sig att en riktig arbetare är. Den bilden är ofta inte sann, och strategin verkar inte funka. Alla andra partier har gjort så, och de får ändå inte fler röster. Jag tror att det är tvärtom: genom att byta samtalsämne i debatten är det vi som sätter dagordningen och tvingar bort det som håller på att sluka hela samtalsklimatet.

Ett samtalsklimat som enligt Gabrielsson i lika stor grad präglas av en liberal feminism – blind för djupare rättvisefrågor – som har borrat sig fast.

– Det finns en risk att debatten om feminism och andra rättvisefrågor står mellan en liberal och en konservativ uppfattning. Då missar vi så otroligt mycket. På något sätt är det lite där vi är i dag.

Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)