”Culture of fear” är ett begrepp som populariserades av sociologen Barry Glassner som ett symptom på hur människans känsloregister kan manipuleras så att man blir rädd för vad som kan hända. Vad jag kan se nämner den nederländske journalisten och historikern Rutger Bregman inte begreppet i den här boken, men det är en bra sammanfattning av vad boken handlar om.
För det är ju vanligt att vi matas med uppmaningar om att vara beredda på det värsta. Inom populärvetenskapen och media utmålas ofta människan som en ond, grym eller barbarisk kulturvarelse. Rutger Bregman vill i stället att vi ska se på oss själva som rätt hyggliga. Vid första anblick ser tesen kanske naiv ut, som en självhjälpsbok för kristen godhet. Men Bregman gör ett övertygande jobb och som historiker är han en utmärkt lägereldsberättare. Den berättartekniska ingången han använder sig av för att punktera olika myter och föreställningar gör att annars faktatunga ämnen – Stanfordexperimentet, fängelsepolitik, världskrig, Rousseau, apartheid eller antropologi – avhandlas med humor och en sorts nyfikenhet som borde övertyga den mest benhårda misantropen. Bregman gör det dessutom genom att gå till läggen: har historien bäring? Menar forskningen faktiskt det här eller har viskleken förvanskat resultatet?
Som mest övertygande blir det när han i kapitlet ”Varför goda människor gör onda saker” bemöter hårda föreställningar om krig, despotism eller rasism. Ibland kan han stödja sig för hårt på den lins historiker kallar aktörsperspektivet, som fokuserar på enskilda handlingar, och glömma bort det strukturella. Som när han i epilogen ger läsaren tio levnadsregler som ärligt talat känns rätt bleka och självklara. Eller när han entusiastiskt vill förklara för mycket på för kort tid. Tre sidor kanske inte räcker för att berätta historien om exempelvis Norges fängelsepolitik.
Bregman har under senare år gjort sig känd som en vänstertänkare i klass med Naomi Klein eller som en radikalare och yngre version av Malcolm Gladwell. I sin förra bok Utopia för realister (2018, Natur & kultur) lärde han oss hur medborgarlön, öppna gränser och sex timmars arbetsdag inte är särskilt nya idéer – till och med den amerikanske presidenten Richard Nixon tillhörde förespråkarna för medborgarlön under slutet av 1960-talet – utan enkelt uttryckt det bästa sättet att organisera samhället på.
Egentligen använder Bregman samma visionära argumentation i I grunden god. Om vi inte nöjer oss utan i stället förväntar oss en bättre sjukvård, ett bättre ekonomiskt system eller en mer välfungerande demokrati, så blir det successivt bättre i slutändan.