”Vänsterpartiets dramatiska föreslagna omläggning av sin EU-kritik bygger på slarv” skriver Thaher Pelaseyed (Flamman nr. 50/2018) och menar att det handlar om att behålla väljarna, som visar sig vara positiva till EU-medlemskapet. Men jag tror det mer handlar om hur svårt det är att genomdriva en socialistisk politik på nationell nivå. Ja, kanske inte när det gäller att mobilisera folklig kamp, men när det handlar om genomförandet.
Låt oss göra tankeexperimentet att en stor vänstervåg för Vänsterpartiet till regeringsmakten. Vi börjar göra en hyfsat radikal omfördelningspolitik, vi stärker de anställdas trygghet genom en skarpare arbetsrätt och börjar beskatta kapitalet på ett rimligt vis. Vi lever ju i en demokrati där det bör gå att genomföra vad folket begärt. Men den kapitalflykt som skulle bli följden kullkastar möjligheten att fullfölja vallöftena. Stater bjuder i stället under varandra i ett ”race to the bottom” för att locka till sig investeringar: Kom hit – vi har lägre skatter och billigare sociala förmåner för era anställda än våra konkurrentländer!
Balansen mellan lokala, regionala, nationella och överstatliga beslut i dag är inte den bästa. Kommuner med många höginkomsttagare som Danderyd får med det kommunala självstyrets hjälp en betydligt lägre än kommuner som Munkedal och Dorotea. Kommuner kan med hänvisning till den lokala demokratin sälja ut skolor och omsorg till vinstdrivande bolag eftersom staten inte förmåtts förbjuda detta. Landstingen gör helt olika bedömningar av människors rätt till vård. Och EU-länder tillåts som i Sveriges fall avskaffa förmögenhetsskatten och sänka bolagsskatten.
Varför har EU så svårt att fatta progressiva beslut som medlemsstaterna måste följa?
Varför har EU så svårt att fatta progressiva beslut som medlemsstaterna måste följa? Ganska mycket beror på hur beslut fattas i unionen. Det finns ett folkvalt parlament, men dess beslut ska också godkännas i ett samråd mellan medlemsstaternas regeringar. Detta sker i det så kallade ministerrådet. Om Sverige exempelvis vill driva att abort ska vara tillåtet i hela EU, så krävs det att 55 procent av länderna med 65 procent av EU:s befolkning röstar ja. Alltså enkel majoritet i Europaparlamentet och därtill kvalificerad majoritet i Europarådet. EU är alltså uppbyggt så att det underlättar för den som vill säga nej.
Skulle vi acceptera detta hemma i Sverige? Att en folkvald riksdags beslut först måste godkännas av en dryg majoritet av landstingsstyrelserna?
Låt Europaparlamentet fatta besluten och gör EU till en parlamentarisk demokrati! Varför är vi så rädda för en federal EU-stat? Vi är ju ofta positiva till ett starkare FN? Kanske hänger det samman med historien, EEC:s tillkomst i Marshallhjälpens följd och den ursprungliga inriktningen på marknad och konkurrens.
När EU nu tar steg mot ett gemensamt socialt protokoll och fattar beslut för att minska klimathotet mullras det i högern: Hit men inte längre! Fackliga rättigheter och sociala förmåner ska EU hålla sig borta ifrån. Sådant sköts bäst i medlemsstaterna. Att de agerar så och kallar det för ett ”smalare men vassare” EU är inte konstigt. En fri marknad där staterna hänvisas till att konkurrera om det bästa företagsklimatet passar dem utmärkt. Det är den marknadsliberala högern som vill att EU:s statsmakt ska vara begränsad.
Själv vill jag i mina utopiska stunder att banker och järnvägar ska vara allmännyttiga och ägas av EU, att EU bedriver en rejäl fördelningspolitik som gynnar de fattigaste i Rumänien och Syditalien och att unionen slår fast att skolor inte får drivas i vinstsyfte. Med mera!
Kampen fortsätter i EU:s maktorgan. Låt oss fortsätta delta i den!
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.