På Pocket Shop inne på centralstationen i Göteborg står boken Love Warrior: en kvinnas väg till kärleken och sanningen framplockad som ett tips från personalen. Jag har hört Caroline Ferrada Noli och Liv Strömquist prata intresserat om den i En varg söker sin pod. Boken är självbiografisk och skildrar en ung kvinna i USA, Glennon, och hennes ätstörningar, alkoholmissbruk och destruktiva kärleksrelation.
Trots att den är lite amerikansk så ska det vara en riktig pärla, påstår personalen i butiken. Jag köper boken och börjar läsa den direkt på tåget. När jag någon vecka senare sitter på en bar med en kompis och en bekant från USA kommer jag att tänka på den igen. Min bekanta från USA berättar att hon ligger i skilsmässa. Hon gifte sig i Oregon och där tillåts endast ett skäl som grund för skilsmässa, att förhållandet inte fungerade, men för att skilsmässan ska gå igenom måste hon övertyga domaren om just detta.
Processen är lång och kostsam och det är smärtsamt att behöva bevisa att ens äktenskap inte är fungerande. Glennon i min nyköpta bok går igenom parterapi med sin äkta make, en ungdomsflamma. Jag påminns om när roomie under min studietid i USA som läste till kurator berättade att de fick lära sig att inte uppmuntra till skilsmässa, utan att de skulle försöka lappa ihop förhållandet.
När jag kommer hem funderar jag, hur kommer det sig att vi identifierar oss med kvinnor i USA? När deras kamper är så långt ifrån våra egna. Men, tänker jag, med tanke på all populärkultur från USA som vi konsumerar mer eller mindre okritiskt, skapas våra referenser utifrån deras kontext. Vi har sett Vänner, Buffy och Sex and the city. Vi säger ”boy bye” till killar som betett sig illa, kallar oupplysta vita feminister för Becky och häpnas över lagstiftning som inte påverkar oss, som om det vore vår egen. Varför tror jag mig vara som Glennon, en kvinna uppvuxen i en nordamerikansk storstad med en förväntan om att gifta sig ung, i ett land där äktenskapet fortfarande fyller den funktion vi ersatt med föräldraförsäkring? Vad gör det med ett samhälle att våra populärkulturella idoler talar i kommersiella slogans skapade ur helt andra förutsättningar än de vi själva befinner oss i?
Sverige är ett land med egna problem, skapade ur en annan historia än den nordamerikanska, dessvärre tycks vi glömma bort det när vi erbjuds att gå i samma protestmarsch som amerikanska aktivister. Vad händer med vår egen kamp? Skulle vi inte rentav tjäna på att idolisera svenska artister och identifiera oss med svenska filmkaraktärer? Speciellt i dessa tider när invandringshatare försöker ta ifrån oss och omdefiniera vår svenska kultur.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.