Politisk bildning, alltså att kunna sätta sig in i det politiska landskapet och samhällsfrågor och därigenom öka sitt samhällsengagemang, är själva förutsättningen för en progressiv rörelse. Enligt ett forskningssamarbete vid Örebro Universitet som nyligen presenterade sina resultat är 50 procent av de unga människor man följt på nätet politiskt intresserade, däremot verkar inte intresset leda till ett ökat politiskt engagemang.
Så hur ska vi bäst dra nytta av nätets förutsättningar? När vi talar om nätet är det lätt att bara se mörker. Den diskussion om sociala medier som förs i dag kretsar mycket kring frågor om näthat och de falska nyheter på Facebook och Twitter som hjälpt till exempel Trump till valframgångar. Samtidigt ser vi en vänster som i det offentliga samtalet, åtminstone enligt vad som förs fram både på borgerliga ledarsidor och i den interna självkritiken, tycks ha fastnat i en hypokondrisk självdiagnos kring frågor om godhet och identitetspolitik. Men vad händer där ute bortom den oändliga självdiagnosen och frågorna om hur vänstern egentligen mår?
Men vad händer där ute bortom den oändliga självdiagnosen och frågorna om hur vänstern egentligen mår?
En intressant sak som vi sett under 2016 är att progressiva medier generellt tagit ett kliv framåt. Under november månad fick syndikalistiska tidningen Arbetaren in 140 prenumeranter på två veckor. ETC går ut med att de startar en femdagarstidning som ska konkurrera med Göteborgsposten. Flamman värvade 100 nya prenumeranter under decembers första vecka. Min egen tidskrift Galago värvade 1400 prenumeranter på fyra dagar i månadsskiftet oktober-november, inte minst på grund av spridningen av ett citat från högerextrema tidningen Nya Tider där en skribent påstod att Galago aldrig skulle kunna få lika många prenumeranter som Nya Tider fick i sviterna efter Bokmässan och turerna i samband med den. Vid sidan av detta bidrog följarna till Facebooksidan Inte Rasist Men med runt en kvarts miljon kronor i swishdonationer under oktober. Allt detta verkar ha skett relativt spontant.
Synar vi 2016 utifrån ett globalt perspektiv ser vi liknande rörelser i större format: Det massiva väljarstödet till Bernie Sanders i USA, att Labour har fått 200 000 nya medlemmar sedan Jeremy Corbyn blev partiledare, Podemos i Spanien. Brett folkligt stöd från gräsrötter som tycks ta de politiska etablissemangen med överraskning. Sociala medier har spelat stor roll även i den utvecklingen. Det finns därför en fara i att se Facebook enbart som en hatspridande lögnmaskin. Däremot kräver Facebook sitt engagemang.
Det är social interaktion som får Facebook att fungera, det är därför SD med sin infrastruktur av nätsoldater och närmast fanatiska väljare länge har haft ett försprång. Engagemang skapar viralitet, en status på Facebook som gillas, delas och kommenteras av många blir sedd av ännu fler – så fungerar systemet. SD:s nätkrigare har inte bara ett utan flera konton, de startar flera olika grupper där medlemmarna gillar varandras inlägg, för att på så vis skaka liv i inläggen. Därigenom får hatinlägg och falska eller vinklade nyheter större spridning än vanliga nyheter. Det är också därför opinionsjournalistik i dag håller på att tysta nyhetsjournalistiken. Den engagerar helt enkelt mer.
Det är här vänstern behöver bli bättre och hitta fler ingångar till engagemang. I dag finns få samlingspunkter för de som känner att något är fel och vill engagera sig, men som samtidigt inte upplever sig redo att besöka en kurslokal eller gå med i ett parti. Vi måste därför sluta se det som att det finns en hierarkisk ordning i engagemang där klickaktivismen befinner sig i botten och partiengagemang, demonstrationer eller strejker befinner sig i toppen. I stället bör det som många med rynkad näsa kallar klickaktivism betraktas som inkörsportar till platser där människor kan utvecklas. När tusentals Facebookanvändare ger Grand Hôtel en etta i betyg på hotellets Facebooksida efter att hotellet inhyst en rasistisk gala, kan det vara lätt att avfärda klickandet som tandlösa försök till konsumentmakt. Men i ärlighetens namn är det nog få av dem som engagerade sig i att sänka Grand Hôtels betyg som någonsin kommer att bo där, däremot vill de manifestera ett missnöje på ett roligt sätt som inte kräver ett mer än ett klick. Att då exkludera dessa personer genom att avfärda deras ställningstaganden som klickaktivism, när just klick är själva ekonomin för att nå ut, är direkt kontraproduktivt. Tvärtom är det just den här typen av engagemang som behöver fångas upp.
Tittar vi tillbaks till tiden kring valet 2010, ser vi att engagemanget på sociala medier då ökade. I viss mån beror det på att det var vid just den tidpunkten som Facebook hade blivit så dominerande som socialt medium att det går att beskriva som en form av allmängods. Första gången vi ser Facebook göra direkt avtryck på ett svenskt val är genom bloggposten ”Sveket” på bloggen Klamydiabrevet. Denna bloggpost beskrev hur orättvist bloggarens mor hade behandlats av utförsäkringarna i vården. Posten publicerades en vecka före valet och spreds i sådan utsträckning att den lyftes av Lars Ohly i den sista partiledardebatten innan valdagen.
Under de följande åren såg vi hur olika aktörer samlade sig och startade en riktig propagandamaskin från vänster. Min egen verksamhet, Galago, gick från att vara ett vanligt förlag och tidskrift till att, med personligt tilltal och humor, kritisera Alliansens politik. I viss mån blev Galagos Facebooksida där en egen röst, som expanderade långt bortom tidskriftens upplaga. I dag har Galago över 20 000 följare, men 5000 i upplaga – men följarna är de som svarar på ett upprop om att prenumerera som en rolig protest mot högerextremism.
Andra exempel var Facebooksidorna Vita Kränkta Män, Vi har räknat på det här och framför allt Alliansfritt Sverige. En viktig grund till vår framgång var att vi tidigt hittade ett tilltal som var enkelt att närma sig, att vi delade varandras inlägg och kommunicerade med varandra även om vi kom från olika håll rent politiskt. Ingenting i den här verksamheten var i någon större utsträckning kopplat till ett politiskt parti. Den var inte heller finansierad, utan skedde på gräsrotsnivå och var beroende av ideellt engagemang.
2010 var målsättningen på något plan enkel: Vi skulle byta regering
2010 var målsättningen på något plan enkel: Vi skulle byta regering. Efter regeringsskiftet 2014 falnade, av naturliga skäl, det engagemanget. Däremot fortsatte det ganska nystartade Inte Rasist Men sitt arbete framför allt motiverade av SD:s radikala ökning i valet 2014. Alliansfritts Facebooksida omvandlades i stället till Skiftet som sedan dess främst motarbetat och informerat om TTIP-avtalet.
I dag är det lätt att fråga sig vilken skillnad vi egentligen gjorde. Och det är svårt att svara på hur mycket en sida som till exempel Alliansfritt Sverige egentligen påverkade valutgången. I Galagos fall så är det möjligt att vi inte påverkade någon alls utom de redan engagerade. Men det spelar egentligen ingen roll. Nätaktivism handlar primärt om att vara ett första steg till politisk bildning och ett ökat engagemang. Det kan jämföras med fackliga medlemmar som bär en pin för att markera att de stöttar en strejk, även om de inte deltar själva. Intern kritik kring just vänsterns nätaktivism blir också helt meningslös om vi samtidigt är övertygade om att nätaktivism fungerar för Donald Trumps presidentkampanj eller för Sverigedemokraterna. Då ger vi bort ett verktyg vi känner till och erkänner existerar. Här kan man förstås välja att vara cynisk till nätets förmåga att förändra, men kanske är det också i viss mån att välja att vara dum i huvudet.
Ett exempel på konkret klickaktivism från 2016 är Facebookgruppen #jagärhär. Denna grupp, som på bara ett år vuxit till 40 000 medlemmar, arbetar aktivt för att motverka falska nyheter, näthat och rasism genom att helt enkelt med en positiv inställning gå in i kommentarsfälten och sprida kärlek istället för hat – ett engagemang som rent konkret förändrar nätet. Att se dessa aktivister dränka ett kommentarsfält på högerextrema tidningen Fria Tiders Facebooksida med kärleksfulla kommentarer och förnumstigheter som ”Fria Tider – Låter snarare som fria fantasier” är både roligt och progressivt. Även här pratar vi om en spontan gräsrotsrörelse av ideellt engagemang som, om den får växa, kan leda till reella förändringar. För vad händer med SD:s hatsajter den dag då #jagärhär är 100 000 medlemmar, eller 200 000? Dock ska det samtidigt sägas att den typen av engagemang innebär att de nyheter och länkar som kommenteras i sig kommer synas mer i andras Facebookflöden. Därför kommer den här sortens aktivism att behöva växla om till att utöver hatisk propaganda även omfatta helt vanliga nyheter och röster som i dag står i skymundan.
Engagemang, tillgänglighet och en känsla av inflytande behöver vara ledorden för en vänster som ska fånga upp nätengagemanget. Anledningen till att Labour under 2016 fått över 200 000 nya medlemmar är att varje medlem har rätt att rösta i frågan om partiledare – en reform som ironiskt nog föreslogs av den Blairitiska högerfalangen inom Labour och som resulterade i både en medlemsexplosion och en partiledare med stark förankring i Labours vänsterfalanger som toppen inte hade räknat med. De här grupperna behöver de känna att deras engagemang spelar roll och gör skillnad. Att sänka Grand Hôtels betyg till en stjärna är ett uppnåeligt resultat som man kan sträva mot. Att Galago på fyra dagar ska få in fler prenumeranter än högerextrema Nya Tider fick in under sin månad i rampljuset under bokmässedebatten är ett annat. Att få vara med och rösta om vem som ska bli partiledare ett tredje. Att prenumerera på en tidning blir att visa sitt deltagande, därför tror jag att ETC:s lokaltidning i Göteborg kommer att bli en framgång. Tillräckligt många vill markera mot den konservativa högersväng Göteborgsposten tagit, och om de gör det genom att teckna en prenumeration på en progressiv vänstertidning är det i grunden något bra.
Vad innebär det här engagemanget för vänstern i stort då? Nätaktivismen talar ett tydligt språk och det är att allt fler människor ändå på något sätt vill markera och göra motstånd. Framför allt ser vi att de vill se resultat av sitt engagemang. Därför blir man en av de 100 prenumeranter som behövs för en presstödskvot, och därför tar man rollen av optimistiskt kärlekstroll i kommentarsfälten.
Vad som behövs i dag är en politisk rörelse som inte rynkar på näsan åt ”klickaktivism”, utan snarare en som hittar ett sätt att göra nästa trappsteg ännu lägre, för att fånga upp så många som möjligt. Facebook går att kritisera för många saker, men följer ändå på det hela taget algoritmer som går att förutspå och räkna ut, snarare än en moralisk kompass som med flit sprider falska nyheter och rasistiska myter. En engagerande Facebooksida betyder kort sagt att allt fler engagerar sig, kommenterar, klickar och delar vilket innebär att ens nyheter når fler. Inte Rasist Men, med över 200 000 följare (som i sig inte definierar sig som ett vänsterprojekt) arbetar nu med videosändningar. I dag prioriterar Facebook livestreamad video vilket gör att interaktionen med Inte Rasist Men ökar. Från ett mer renodlat vänsterperspektiv finns här förutsättningarna för att, på ett tillgängligt vis, snabbt fördjupa nyheter och politiska händelser och ta dem till nästa steg, och öka relevansen för frågor bortom extremhögerns sociala medier-experters planhalva, alltså invandringsfrågan. Centerpartiet och Vänsterpartiet har redan visat framfötterna genom att livesända egna partiledardebatter mellan Jonas Sjöstedt och Annie Lööf varigenom partierna har kunnat sätta agendan för vilka frågor som debatteras. På så vis har de kunnat frångå invandringsfrågan och prioritera annat som berör oss väljare dagligen. Enligt de senaste opinionsundersökningarna är C och V de partier som ökar mest. Det förvånar mig inte.
Svenska partier är av tradition tungflyttade pjäser positionsmässigt vilket gör att den där känslan av ”en medlem – en röst” kan vara svårapplicerbar på politiken. Men att det går att skapa en gräsrotsrörelse kring ett svenskt politiskt parti i dag är redan bevisat av både F! Och SD. Frågan är dock om det inte är i en annan sorts mellanorganisationer som vi kan hitta nästa steg. Tillsammanskapet som startade av antirasistiska gräsrötter och stiftelsen Expo 2014, är en organisation som det talas om i Sverige. I Storbritannien är Momentum den rörelse som försöker fånga upp och aktivera de nya Labourmedlemmarna. De står just nu inför frågan om hur de ska organisera sig. I en representativ demokrati, eller genom att stanna kvar i det som gjorde dem attraktiva från början: möjligheten att till priset av en medlemsavgift göra sin röst hörd i partiet.
Nätaktivismen är ett första steg mot det som bör vara målet: att människor ska få insyn i och vilja engagera sig i samhällsutvecklingen. På vägen mot politisk bildning fungerar varje klick, varje gilla, varje kommentar som en del i spridandet av information. Där betyder varje länk i kedjan något.
Johannes Klenell
[caption id="attachment_215089" align="alignnone" width="300"] Foto: Mats Jonsson[/caption]
Johannes Klenell är redaktör och förläggare på Galago, och aktiv twittrare och facebookare. Under flera år drev han podden Flumskolan, och har tillsammans med Eddie Lövholm-Eriksson producerat dokumentärfilmen Aldrig ensam med oss (2015) om Degerfors IF.
