Ledare/Nyheter 01 december, 2019

Världens sorgebarn växer

Vi gör inte bara inte tillräckligt. Vi gör en allt mindre del av det som krävs.

3,2 grader Celsius. Det är den troliga ökningen av jordens medeltemperatur om vi fortsätter som vi gör. Minns ni när vi pratade om en grad? Två? Det var inte länge sedan.
När FN:s miljöprogram UNEP under tisdagen publicerade sin årliga rapport om klimatutsläppen var det, som väntat, mycket dystert.

Världens länder har hoppats, lovat, satsat och debatterat. Statsöverhuvuden har poserat och pekat med hela handen. Företag har kampanjat och kompenserat.
Det kan vara svårt att få ögonen på i den rådande kultur där alla tycks vara överens om att klimatförändringarna är en potentiell katastrof: men utvecklingen går inte framåt.
Det är inte en fråga om att vi måste öka takten eller fortsätta höja ambitionerna. Utvecklingen går bakåt. För varje dag blir omställningen som krävs större, eftersom utsläppen fortsätter att öka.
Vårat gemensamma sorgebarn växer exponentiellt.

Enligt Unep måste de globala utsläppen av växthusgaser minska med 7,6 procent varje år de kommande tio åren om vi ens ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet.
– I tio år har utsläppsgapsrapporten larmat – och i tio år har världen bara ökat sina utsläpp, sa FN:s generalsekreterare António Guterres i samband med att rapporten släpptes.
Han upprepade därefter en känd talepunkt om att lyssna på forskningen.
Men vad forskningen säger är vi ju rörande överens om.
Det är förstås inte ointressant att en klimatförnekare styr i världens största ekonomi, USA. Inte heller att Kina själva står för drygt 30 procent av all kolkraft i världen. De stora länderna släpper ut mest. De stora företagen släpper ut mest, jo, det är riktigt.
Men det finns inte någon, någonstans, som släpper ut tillräckligt lite.

När FN:s klimatmöte inleds i Madrid på måndag kommer en viss svensk klimataktivist vara på plats efter ännu en Atlantseglats. Hon kommer tala, hon kommer hyllas, och hon kommer låta som António Guterres:
– Vi måste lyssna på forskningen.
Tja, forskningen säger att det vi kallar klimatsatsningar är felande bromsar på ett skenande tåg som borde backa.

Tor Gasslander
Redaktionschef 2017-2023.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.

Inrikes 13 mars, 2024

Smygande nedskärningar kritiseras: ”Ärligare att göra det öppet”

Sveriges Lärare demonstrerar mot skolnedskärningar utanför riksdagen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Med en ny rapport vill Åsa Plesner och Niklas Altermark förändra samtalet om välfärden.

– Det vi föreslår är en väldigt liten förändring, men vi tror att den kan ändra förutsättningarna för det politiska samtalet om välfärden.

Det säger Åsa Plesner (bilden), doktorand i företagsekonomi, om den rapport hon och statsvetaren Niklas Altermark nyligen publicerat via den fackliga tankesmedjan Katalys. Med titeln ”Stoppa smygnedskärningarna i välfärden” synar forskarna den ekonomiska bantningskur som offentlig sektor behövt förhålla sig till i flera decennier, och som ofta fått passera obemärkt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 12 mars, 2024

Så bidrog Sveriges regering till palestiniernas svält

En sjuksköterska i Rafah tar hand om för tidigt födda bebisar. Sexton spädbarn har dött i Gaza av undernäring under de senaste veckorna. Foto: Fatima Shbair/AP.

Drygt fem månader har gått av kriget i Gaza, och ingenstans syns en ljusning.

För två dagar sedan rapporterade SVT att barnen i Gaza dör av svält för att hjälpsändningarna blockeras av Israel. Bilderna från sjukhusen är fasansfulla: bilden på en liten pojke som har gått ned från 12 till 6 kilo dröjer sig kvar.

Men svälten är inte någon nyhet, utan högst förutsägbar. Den utlovades redan den 9 oktober av försvarsminister Yoav Gallant:

– Ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten, inget bränsle. Allt stängs av. Vi strider mot mänskliga djur, och vi kommer att agera därefter.

Tre månader senare varnade FN:s livsmedelsprogram om svält:

– Alla är hungriga i Gaza. Att hoppa över mål har blivit norm, och varje dag är en desperat kamp för uppehälle.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Men den israeliska regeringen fortsätter att attackera palestiniernas matintag. För en vecka sedan fördömde FN den ”mjölmassaker” där israeliska soldater mördade minst 112 människor och skadade 760 som hämtade mjöl från en hjälpkonvoj. FN:s experter sade då:

– Israel har svultit den palestinska befolkningen i Gaza med flit sedan 8 oktober. Nu riktar den in sig på civila som söker humanitär hjälp och humanitära konvojer. Israel måste avsluta sin kampanj för att svälta civila och använda dem som måltavlor.

De anklagade Israel för att medvetet döda människor som hämtar nödhjälp. FN:s särskilda rapportör Michael Fakhri sade att det inte bara handlar om att bombardera humanitära leveranser:

– De förstör hela matsystemet. […] De har förstört fler än 80 procent av båtarna och näten för småskaliga fiskare i Gaza. De förstör jordbruksmark, fält, växthus och fruktodlingar. De använder vit fosfor som förstör marken. Så de gör det nästan omöjligt att bruka marken i den nära framtiden.

Men trots alla dessa överväldigande bevis ifrågasätter högern enkla fakta. När jag diskuterade Israels medverkan i Eurovisionsfestivalen mot Mats Fält från Vänskapsförbundet Sverige–Israel i SVT:s morgonstudio (se klippet här), förklarade han att dödssiffrorna från Gazas hälsomyndigheter inte är att lita på.

– Vi skulle ju aldrig hänvisa till IS eller Baader Meinhof. […] Vad som egentligen är sant kommer att visa sig när man har utrett det här noga i efterhand.

Om han inte litar på FN, någon av alla människorättsorganisationer, eller ens Israels närmaste allierade USA – som alla använder dessa siffror – så kanske han lyssnar på Benjamin Netanyahu.

I en intervju med Politico/Bild i söndags säger premiärministern att 13 000 stridande palestinier har dödats, och att 1 till 1,5 gånger så många civila har dödats. Enligt den högerextrema israeliska regeringen ligger alltså dödssiffran på mellan 26 000 och 32 500 – det vill säga helt i linje med vad de palestinska hälsomyndigheterna uppger.

I samma intervju lovar Netanyahu att verkställa markinvasionen i Rafah. Gör han det korsar han vad Joe Biden tidigare samma dag beskrev som en ”röd linje” i en intervju med nyhetskanalen MSNBC, då han inte kan tolerera ”30,000 ytterligare döda palestinier”. Men den röda linjen verkar vara tunn: i samma intervju lovar han att fortsätta skicka vapen till Israel.

Även den svenska regeringen gör sitt för att blidka den högerextrema israeliska svältpolitiken. Den 30 januari stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, ett anslag som för 2024 uppgår till 400 miljoner kronor. Detta baserat på anklagelser om att anställda ska ha varit inblandade i Hamas terrordåd. Den 9 mars återupptog regeringen stödet igen med löfte om att 200 miljoner skulle sändas omedelbart, då anklagelserna hade visat sig vara överdrivna.

Trots det missade Timbro inte en möjlighet att ta på sig tokmössan, och skriver i en kommentar: ”Därmed visar den svenska regeringen att den inte förstår att UNRWA representerar det enskilt största hindret för fred mellan Israel och palestinierna.”

Än en gång visar sig alltså högern oförmögen att se palestinskt lidande.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 12 mars, 2024

Vänsterns motstånd måste fortsätta innanför Nato

Sveriges statsminister Ulf Kristersson får stående ovationer i den amerikanska kongressen, den 7 mars 2024. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Efter en cirkusartad process är Sverige till slut med i Nato. Nu gäller det att undersöka hur en oberoende utrikespolitik kan föras inom alliansen.

Ulf Kristersson har nog aldrig sett så mallig ut.

”Herr statsminister, välkommen till Nato, den starkaste militärallians som världen någonsin har sett.”

Så sade Joe Biden under sitt årliga presidenttal om ”tillståndet i nationen” inför amerikanska kongressen i torsdags. Han uppmanade rummet att ställa sig upp för den svenska statsministern, och försäkrade: ”De vet hur man slåss!”

På X dementerade Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson ”rykten om att Vänsterpartiet har ändrat sig om Nato”. Hon lovade också rösta nej till det avtal om försvarssamarbete med USA, även kallat DCA, som regeringen förberedde under fjolåret, och som ska ge landet tillgång till 17 svenska baser. Natofrågan lär också få utrymme under partiets kongress i maj.

Socialister har med rätta kritiserat hur snabbt en så betydelsefull omvändning av svensk säkerhetspolitik rammades igenom. Jag skrev att Sverige nu tagit steg mot att sluta upp på USA:s sida i det nya kalla kriget (Flamman, 18/5 2022), och att beslutet borde vänta tills efter krigsslutet (DN, 13/4 2022).

Processen är samtidigt av sekundär betydelse. Den centrala frågan är om någon övertygas av vänstersidans eget förslag på en europeisk säkerhetsordning – det vill säga Ukraina för sig, Norden för sig, och så ett lapptäcke av bilaterala avtal. Denna ordning var bevisligen värdelös för Ukraina, så Nato vann snabbt över opinionen utan motstånd. Detta är den ironiska konsekvensen av att vänstern även motsatt sig det enda trovärdiga alternativet till att underkasta sig USA via Nato, nämligen ett fungerande europeiskt försvar.

De flesta svenskar uppfattar nämligen, helt korrekt, Ryssland som ett hot mot Europa. Vladimir Putin motiverar inte invasionen med enbart säkerhetspolitiska argument, utan ifrågasätter Ukrainas rätt att existera som nation. Bara för några dagar sedan diskuterade den populära ryska tv-personligheten Vladimir Solovjov vilka europeiska städer som borde atombombas först – ”Bukarest, givetvis, och sedan Paris, Marseille, Lyon.”

Inte konstigt att Natostödet mellan hösten 2021 och hösten 2022 ökade från 29 till 64 procent, enligt rapportförfattarna Ulf Bjereld och Henrik Oscarsson ett ”jordskred” och den ”största och snabbaste opinionsförskjutningen som hittills uppmätts i svensk politisk historia” (Som-institutet, 2023). Att kräva en folkomröstning, som Vänsterpartiet gjorde i april för två år sedan, var därför att be om ett självmål. Folket hade med stor sannolikhet röstat ja och stärkt alliansens demokratiska legitimitet, vilket troligen inte är den konsekvens som nejsidan önskar sig.

Nu bör målet för socialister vara att ta fram en egen utrikespolitisk linje i Nato. Om den turkisk-ungerska cirkusen har lärt oss något så är det att en sådan faktiskt är möjlig, och att förneka detta vore att förstärka alliansens makt. Nu gäller det att lusläsa artiklarna för att se hur de kan användas för att förhindra idiotiska militära äventyr.

Det som kommer att avgöra om Sverige tar del i angreppskrig eller inte handlar alltså mer om vilka som styr oss, än om vilka allianser vi är med i.

Varje lands vetorätt i omröstningar är ett givet verktyg. Ett annat finns redan i den första artikeln, som förpliktigar medlemsländerna att söka fredliga lösningar, och att ”avhålla sig från hot om och bruk av våld på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål”, en förpliktelse som bekräftas i artikel sju. Dessa artiklar kan omedelbart anföras mot USA och Turkiet – hur väl rimmar vapenstödet till Israel eller bombningar mot kurder i norra Syrien med FN-stadgan? Och verkar Turkiet verkligen för att ”stärka sina fria institutioner”, som det står i artikel två?

Under kalla kriget hade Sverige en oberoende utrikespolitik trots att vi i praktiken tillhörde USA:s sida, vilket Ulf Kristersson korrekt påpekar i sitt tal till nationen den 7 mars: ”Redan på statsminister Tage Erlanders tid var det viktigt med underrättelseutbyte och försvarstekniskt samarbete med USA. Det har aldrig funnits någon tvekan om vart Sverige skulle vända sig i händelse av krig.”

Sveriges oberoende utrikespolitik berodde inte på att vi var alliansfria, utan på att våra regeringar ville det. Nu är denna socialdemokratiska dominans bruten.

Det som kommer att avgöra om Sverige tar del i angreppskrig eller inte handlar alltså mer om vilka som styr oss, än om vilka allianser vi är med i. Den 22 februari meddelade försvarsminister Tobias Billström (M) att svenska trupper ska skickas till Röda havet, och den 7 mars avslöjade TV4 att ett hemligt ”samarbetsland i västvärlden” får köpa vapen av Sverige till ett värde av 11,7 miljarder kronor. (Får man gissa på Turkiet?)

Den svenska högern är alltså ivrig att göra Sverige till en stålbåge i det amerikanska militärparaplyet. Mot det måste vi göra motstånd.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 11 mars, 2024

Förhandlingar mellan fack och vilka då?

En bil från apptaxibolaget Bolt utanför Stockholms centralstation. Foto Tim Aro/SvD/TT

I ”30 minuter” grillades Magdalena Andersson om gigekonomin. Men Anders Holmberg drog ned temperaturen precis när det började brännas. När EU nu lagstiftar om plattformsarbete måste den svenska vänstern hitta en vision.

Dans ton cul, Macron! (Upp i röven, Macron) skriver en aktivist i en Whatsappgrupp för gigarbetare.

EU:s direktiv för att reglera gigekonomin har just antagits, och stämningen är så euforisk som den kan vara i ett textbaserat chattrum. Nu ska unionen göra det svårare för företag att smita från arbetsgivaransvar genom teknikbolagens patenterade metod: att klassificera arbetare som egenanställda.

För inte så länge sedan såg det ut som att förhandlingarna hade fallit samman, efter att under lång tid ha tröskats fram och tillbaka i EU-byråkratins långsamma kvarn. Trots stort stöd i parlamentet blockerades lagen av ett antal länder, under ledning av den Ubervänliga franska regeringen. Insatta röster talade om direktivet som ”dött”.

Men i dag fick gigförespråkarna en kalldusch: direktivet antas, om än i urvattnad form.

Bland dem som är mindre upprymda finns nog Sveriges tidigare statsminister Magdalena Andersson. Enligt henne bör gigekonomins problem lösas inom den svenska modellens ramar, genom förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Det senare upprepar hon flera gånger, när hon grillas av Anders Holmberg i SVT:s 30 minuter (7 mars).

Men precis när det börjar brännas vrider Holmberg ned temperaturen. Han missar att ställa den uppenbara följdfrågan: vilka arbetsgivare då? Gigekonomin bygger ju på att buden, chaufförerna och städarna inte erkänns som anställda. I stället har de tvingats in i ett surrealistisk förhållande, där de kategoriseras som egenföretagare och får fakturera för pizzautkörningarna.

Jag har själv varit där. Efter att ha varit anställd i flera år på ett undertextningsföretag flyttades jag och mina kollegor över till en ny arbetsgivare – som hyrde ut oss till vårt gamla jobb. Min nya ”chef”, en nyexad ekonom, kunde inte bry sig mindre om ifall vi jobbade med att texta filmer, frisera hundar eller köra ut fyllekäk på fredagskvällarna.

Socialdemokraternas mantra om den svenska modellen har i praktiken inneburit att makten över svenska arbetare fått ligga kvar hos teknikjättarna i Silicon Valley.

De svenska socialdemokraterna är en unik ros i den europeiska floran. De är unionens enda parti på vänsterkanten som kategoriskt under de senaste åren röstat nej till att reglera gigekonomin. Det var frustrerande att se medan mitt eget jobb förvandlades till ett lågbetalt konsultuppdrag.

Nu kan de falska egenanställningarna alltså vara historia. Direktivet som röstats igenom är visserligen relativt svagt, och ger stor autonomi åt medlemsländerna. Samtidigt kräver det att de ska agera för att stoppa felklassificeringen, genom att bevisbördan läggs på gigbolagen att motivera varför ”konsulter” ska köra ut pizza.

Magdalena Andersson säger sig inte vilja skicka viktiga beslut från Sverige till Bryssel. Det är en rimlig hållning, speciellt när högern nu ser ut att stärka sin makt efter sommarens val. Samtidigt har socialdemokraternas mantra om den svenska modellen har i praktiken inneburit att makten över svenska arbetare fått ligga kvar hos teknikjättarna i Silicon Valley. Säga vad man vill om EU, men Uber och Bolt är betydligt mer odemokratiska institutioner.

Genom direktivet öppnar sig ett gyllene tillfälle att föra tillbaka makten från både byråkraterna och teknikmiljardärerna. Det vet socialisterna i danska Enhetslistan, som redan börjat diskutera en ännu starkare nationell reglering av gigekonomin på nationell nivå än vad EU-direktivet förespråkar. Från den franska vänstern hörs liknande tongångar.

Fler kommer garanterat att följa i deras fotspår. För frågan är kraftfull: i Spanien lyckades arbetsmarknadsministern Yolanda Diaz bli en av landets mest populära politiker, bland annat genom att tvinga gigbolagen att lägga band på sig.

Kanske kan även de svenska socialdemokraterna till sist inse charmen i att lagstifta bort de falska egenanställningarna. Att facken nu får arbetsgivare att förhandla med försvagar ju inte den svenska modellen – tvärtom är det en förutsättning för att den över huvud taget ska fungera.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 11 mars, 2024

Aktivister blockerar riksdagen: ”Många på vår sida”

Greta Thunberg satte sig utanför riksdagen 2018 för att protestera mot politikernas handlingsförlamning. Nu är hon tillbaka, för att hindra dem från att komma in. Foto: Paulina Sokolow.

Under måndagsmorgonen blockerades ingångarna till riksdagen av aktivister. Bland dem fanns Greta Thunberg, som återvände till platsen där hennes skolstrejk började för sex år sedan.

En medelålders man i vit skjorta och marinblå täckjacka kliver besvärat över ungdomarna, väskorna och plakaten, men kommer inte in genom porten på Riksgatan 1 trots att han rycker i handtaget flera gånger. Han muttrar något om ”respektlöshet” till en uniformerad polis, som eskorterar iväg honom till någon av byggnadens mer diskreta ingångar.

Det är måndagen den 11 mars, och vårsolen är framme. Strax innan nio på morgonen, cirka en timme innan Flammans reporter anländer, har Greta Thunberg och ett tjugotal andra klimataktivister satt sig utanför riksdagens pampiga huvudentré. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 mars, 2024

Hysteriskt roligt om livets ångestpromenad

David Book, Johan Ulveson, Maia Hansson Bergqvist, Sanna Sundqvist, Eric Stern och Ana Gil De Melo Nascimento i ”Liv och död Strömquist”. Foto: Sören Vilks.

Lycka är en tajt vagina och fylleshopping. Liv Strömquist får publiken att explodera av garv.

När Liv Strömquist och regissören Ada Berger samarbetar för tredje gången med föreställningen Liv och död Strömquist söker de svar på en överhängande samtidsfråga: Hur känns det att leva i en tid där varenda yta av ens liv är lika mycket en möjlighet till optimering som ett hot om stundande förfall? Det är svårt att veta vad som gör en lycklig och vad som är ”mest toxiskt” i ens liv. Inte konstigt att vi är så ivriga att svälja livsråd från diverse småpåvar och internetklåpare.

För att hålla dödsångesten vid liv är alla medel tillåtna. Maia Hansson Bergqvist tipsar om ansiktsyoga och söthetsmaximerande poser. För att döva känslan av vardagens meningslöshet fylleshoppar hon. Johan Ulveson har inte hjälpt en enda människa på tio år, och menar därmed att han ackumulerat enorma mängder av emotionellt kapital. Ana de Gil Melo funderar på om inte hennes yngre kille skulle sluta ragga på hästtjejer om hon gjorde en operation för att tajta till sin vagina. David Book joggar runt med bar överkropp och skriker på de kvinnliga skådespelarna att de ska ”lyssna på sin inre träbebis”. Erik Stern vill fly från alla krav och bli ammad av en sexig alvtjej. Sanna Sundqvist är prisad som Sveriges kvinnligaste komiker och har den mest potenta, näringsrika bröstmjölken som uppmätts på 25 år. Ändå undrar hon om ”det här är allt”. Men trots att de leker självgoda motivationsföreläsare är de älskvärda – tvivlet lyser igenom. Jag lämnar salongen med en ömmare känsla inför de ”småpåvar” jag mött i mitt liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr