Jag har försök ta del av hur kandidater till olika listor profilerar sig. Fram träder ett engagemang inom allt från vinster i välfärden till att vi ska tala klarspråk om kapitalismen, stärka den arbetsplatsnära demokratin, få bort nyliberala styrmodeller eller stärka partiets interndemokrati. Genomgående viktiga saker.
Vi vet av erfarenhet och flera studier att de som gillar vår politik är fler än dom som gillar vårt parti. Här finns en potential. Jag kan ha helt fel, men jag tror att det i denna potential sällan pratas som de saker våra kandidater ägnar mest tid åt belysa.
Jag tror att människors oro och längtan tar sig uttryck i oerhört mycket mer konkreta vardagsföreteelser. Oron över att ens snart vuxna barn inte har någonstans att bo, ilskan över att bli bortvald på grund av ens efternamn, drömmen om att ha råd med den där semesterresan till skärgården, frustrationen över att ingen av ens grannar har ett jobb att gå till eller rädslan över vad det betyder att det blir allt mindre snö i pulkabackarna på vintern.
Det är snart tio år sedan Drew Westen i sin bok The Political Brain med gediget analysmaterial konstaterade att människor inte går till valurnan och väljer utifrån hjärnans rationella resonemang om vad som är rätt och fel, utan med maggropen. Vem och vad ”känns” rätt.
Vi vet av erfarenhet och flera studier att de som gillar vår politik är fler än dom som gillar vårt parti. Här finns en potential.
Vi ska utforma strategier för antikapitalism, vi ska totalrenovera Sverige och vi ska få en bättre fungerande interndemokrati i vårt parti. Men den som förväntas axla rollen som parlamentariker måste ägna mer energi åt att hitta sätt att skapa engagemang kring och en koppling mellan det som händer i beslutsrummen och det som berör i människors vardag. Jag är rädd att vi annars framstår som mästrande lärare, obegripliga teoretiker eller utopiska hippies.
Vi ska gå till val på ett samhälle som ska vara till för de många, inte bara de rikaste. Vi ska bära berättelsen om det jämlika samhället och vi ska skapa en välfärd som människor kan lita på. Allt detta har goda förutsättningar att skapa ett engagemang i såväl tv-studios som vid var och ens frukostbord. Första steget är att lyssna mer, först då kan vi göra oss mer folkliga och begripliga.