Sydkoreas gini-koefficient är 0,36. Det är med andra ord ett samhälle som är lika ojämlikt som Storbritannien och inte långt efter USA. Det är också ett högt utvecklat land med en stor tjänstesektor och en välutbildad befolkning.
I ett sådant samhälle, där man måste konkurrera med 50 universitetsutbildade kandidater om ett enkelt servicejobb, är det inte konstigt att inkomstklyftor förr eller senare blir till ett tema i kulturen. I Bong Joon-hos Guldpalmen-vinnande film Parasit genomsyrar det berättelsen på alla nivåer.
Familjen Kim lever i en smutsig källarvåning i ett arbetarklassområde i Seoul. De är alla arbetslösa och försörjer sig på ströjobb och svindleri. När sonen Ki-woo av en händelse får möjlighet att ge privata engelsklektioner åt dottern till en rik stjärnarkitekt inser han att han kan skaffa jobb åt resten av sin familj hos den lättlurade hemmafrun. Snart är hans syster konstterapeut åt familjens brådmogne och geniförklarade son, pappan familjechaufför och mamman husa. Väl tillrätta i det nya hushållet upptäcker de dock snart att det inte är det lättaste att parasitera på de rika i ett samhälle med Sydkoreas inkomstklyftor. När filmen tar den vändning som den ofrånkomligen måste är det en långt mer skruvad och komplex historia som tar vid än man först kan föreställa sig. Här finns ingen tid för borgerlig introspektiv kontemplation.
Den underliggande frågan är så klart vem som egentligen är parasiten: den infiltrerande familjen Kim eller den välbärgade familjen Park som bokstavligen lever bland molnen i en inglasad arkitektvilla. Bong Joon-hos styrka är att han lyckas beskriva hur ett klassamhälle fungerar och upprätthålls utan att hemfalla åt didaktisk pekpinnedramaturgi. Pappa Kim börjar snabbt dyrka arkitekt Park som en gud, evigt tacksam för att han får köra runt honom i en skinande bil, medan sonen tillber en sten han fått av sin rike vän. När herr Kim påpekar att familjen Park faktiskt är trevlig fastän de är rika tillrättavisas han dock av sin jordnära och insiktsfulla fru: de är trevliga för att de är rika. Utan att skriva tittaren på näsan visar Bong Joon-ho också hur de lägre klassernas fascination inför överklassens livsstil håller dem splittrade och i evig konkurrens om de rikas gunst. När allt efter en osannolik serie händelser till slut ställs på sin spets ser vi dock hur embryot till ett klassmedvetande föds hos herr Kim.
Parasit förtjänar alla lovord och utmärkelser den har fått. Det är vass satir som lyckas vara relevant, underhållande, skrämmande och intelligent på samma gång. Som tittare hinner man knappt njuta av det vackra fotot på grund av de tvära kasten och subtila blinkningarna. Detta gör den högst originell i en tid där regissörer tycks tävla om att göra politiskt korrekta skåpmatsmelodramer (som Oscarvinnaren Green Book) för att bekämpa den onde Trump. Här finns ingen tid för tjafs som utforskandet av den mänskliga själen eller vänskap mot alla odds. Det enda som räknas i Parasit är i vilka ekonomiska maktrelationer människor står till varandra. Detta är den film vår tid förtjänar, varken mer eller mindre.
