Att en tweet om en redan känd ståndpunkt från Ali Esbati kan väcka så häftiga reaktioner ända upp till statsministernivå visar att det Esbati gör och säger är farligt. Anna Herdy frågar sig varför, och för vem?
”Typ vad jag skrev men då blev det ju givetvis ett jävla liv” skrev Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu när hon delade ytterligare en text om att SD bör släppas in i värmen.
Alice Teodorescu fyller en särskild funktion i svensk politisk debatt. Hon ger legitimitet åt sådant som annars hade avfärdats som till exempel rasistiskt. Hon resonerar om frågor som SD-samarbete med M, huruvida vissa religioner är våldsbejakande i sig eller om flyktingar ska ha rätt till svensk välfärd och förlänar dem en intellektuell aura.
Därför borde det inte bli någon sensation när Teodorescus politiska åsikter angrips av meningsmotståndare. En känd kritiker är Vänsterpartiets Ali Esbati, som nyligen twittrade att Teodorescu är ”högerextrem”.
Detta fick DN:s ledarskribent Erik Helmerson (som gärna skriver texter om sitt eget twitterflöde) att reagera och Helmersson gör i en ledare den 31 maj en osmaklig jämförelse mellan Ali Esbati och Donald Trump.
Så långt är allt i sin ordning.
Men är Esbatis twittrande om Teodorescu verkligen en fråga för statsministern?
Tydligen.
Till Expressens reporter Niklas Svensson säger Stefan Löfvén (29 maj) att ”en hård politisk debatt kan man ha utan att ge sig på varandra som personer”. Löfven menar därmed att ”högerextrem” är ett personlighetsdrag, snarare än en självvald åsiktsgemenskap. Och han menar att det är ett skällsord, snarare än en specifik beskrivning. Statsministern verkar mer orolig för att en vänsterpartist kritiserar en politisk opinionsskribents högerextrema utgångspunkt än han är för den akuta högerextrema utvecklingen vi ser i Sverige.
Ali Esbati är riksdagsledamot för Vänsterpartiet, han har varit en del av förhandlingsdelegationen som gör överenskommelser med Stefan Löfvens regering, han är arbetsmarknadspolitisk talesperson, han har lett en framgångsrik norsk tankesmedja och han kom hem levande efter terrorattentatet på Utöya (vilket påminner twitterhögern om Breivik när det enda de vill prata om är jihadism). Han är en av de mest framstående vänsterintellektuella i det här landet.
Försöket att smutskasta just Ali Esbati handlar om att slå undan fötterna för det han gör, nämligen att bära fram och representera några av vänsterns viktigaste uppgifter och att göra det bra, med starkt stöd i rörelsen men i motvind i samtiden. Inte minst handlar det om att undergräva hans skarpa analys av hur rasism normaliseras.
Statsministern verkar mer orolig för att en vänsterpartist kritiserar en politisk opinionsskribents högerextrema utgångspunkt än han är för den akuta högerextrema utvecklingen vi ser i Sverige.
De som nu förfasas över en tweet är i själva verket rädda för att över huvud taget erkänna det isberg som Alice Teodorescu utgör toppen av: den drastiska förskjutningen av samhällsdebatten och Sverigedemokraternas dominans av det politiska landskapet. Varför tar övriga partier över deras retorik? Hur kommer det sig att Sd:s asylpolitik genomförs bit för bit? Esbati förklarar varför. Därför är han farlig.
Är högerextremism problemet, eller är det att folk kallas för högerextremister? Och vilket är mest angeläget för statsministern? På frågan om vad som är högerextremt idag kan vi inte, som Helmersson, svara att det syns på uniformen.
Har historien lärt oss något så är det att högerextremismen aldrig är framgångsrik när den framstår som extrem. Det vill säga: känner vi igen den är den genast paria. Göteborgspostens ledarsida är inte paria. Enligt Helmersons logik kan den därför heller inte vara högerextrem. Alltså definitionsmässigt. Att det där förs resonemang för att vi ska kompromissa med människovärdet och förkasta FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna spelar då ingen roll.
Låt oss istället diskutera saken.
Den som inte håller med Esbati bör redogöra för en annan analys av hur högerextremismen kan växa, om det inte är via Göteborgs-Postens ledarsida och andra till synes icke-extrema kanaler. För vilka personer och tweets som än blir uttryck för det, är den politiska utvecklingen inte möjlig att undgå.
Först blir det ett jävla liv, sen nöts det sakta ned tills det inte längre är extremt.
