När Jonas Sjöstedts fru flyttar till Vietnam och han själv till Västerbotten efter åtta år som partiledare har spekulationer om en eventuell avgång tagit fart. Något som han själv avvisar bestämt.
– Kongressen avgör om de vill rösta fram mig igen, men det hoppas jag ju att de vill göra. Jag ser fram emot att fortsätta. Det har aldrig varit så roligt som nu att vara partiledare. Vänsterpartiet växer och när jag reser runt i landet hör jag vilket stöd vi har för vår jämlikhetspolitik, säger han till Flamman.
För det går generellt sett bra för Jonas Sjöstedt. Förtroendesiffror från opinionsinstitut har under sommaren pekat ut honom som en partiledare som är långt mycket mer populär än sitt parti och under förra veckans partiledardebatter konstaterades han i flera analyser vara i toppform.
– Om han vill sitta kvar kommer han att göra det, han har en så pass stark ställning och har gjort ett bra jobb. Hans ledarskap kännetecknas av enorm energi och ett engagemang i allt. Han har extrema detaljkunskaper men är också en stark strategispelare, säger Jenny Lindahl, chef på Arena opinion med bakgrund som bland annat förbundsordförande för Ung vänster och informationschef för Vänsterpartiet.
Sedan de röstade fram regeringen och därmed januariöverenskommelsen har Vänsterpartiet präglats av en del intern kritik som spätt på ryktena om en rockad på ledarposten. Men Jenny Lindahl menar att partiet, vad det än verkat som, faktiskt varit relativt stillsamt.
– Partiledningen spelade upp bråket inför regeringsbildningen för att man då fick slagläge, och fick folk att tro att det fanns en internstrid och en stark opposition. Men det var ju ingen som egentligen var beredd att rösta ned regeringen, för ingen ville se SD vid makten. För att vara V har jag aldrig sett så lite vänsterradikala positioner, säger hon.
Men om Jonas Sjöstedt skulle avgå skulle det innebära att man inom partiet positionerade sig tydligare, vilket Jenny Lindahl menar skulle vara en återgång till ett normaltillstånd för partiet.
– Det finns tre särskilt tydliga viljeriktningar. En som flörtar mer med intersektionalitet, postkolonialism, feminism och antirasism, som ligger närmare Fi-väljarna. Sedan den pragmatiska, kulturpolitiska delen som helst vill prata om budgetförhandlingar. Och sedan en som är mer vänsterpopulistisk. Den dagen man står inför att välja en ny partiledare kommer det att vara ett vägval man måste göra.
Jenny Lindahl vill inte namnge någon specifik kandidat som eventuell efterträdare, men säger att det är i första hand i nuvarande partitoppen man bör titta.
– Det är nästan alltid så att de givna huvudkandidaterna är folk som i dag hittas på ledande positioner. Alla som sitter i VU, EU-parlamentariker, partistyrelsen. Och förutom i den centrala makten så är det traditionellt de starka kommunalråden i städerna som brukar nämnas, säger hon.
De interna konflikter som präglat Vänsterpartiet det senaste året handlar i första hand om att man inte tydligt nog markerade mot regeringens högersväng i och med regeringsbildningen. En av dem som varit mest tongivande i kritiken är Rossana Dinamarca, tidigare ledamot i riksdagen, partistyrelsen och VU. Hon menar att hon målats upp som att hon vill åt partiledarposten, vilket hon tillbakavisar.
– Jag kritiserar V i egenskap av medlem och den möjligheten måste jag kunna ha. Jag har en plattform och jag tycker det är viktigt att en annan bild kommer ut, säger hon.
Enligt henne är partiet, och Jonas Sjöstedt, alltför fokuserad på retorik, i stället för handling. Hon vill hellre än att diskutera partiledarskap diskutera politikens innehåll.
– Det är det politiska projektet som är relevant. Det är för mycket fokus på person men det är ju inte partiledaren som bestämmer i partiet, det är ledning och kongress. Nu när vi växt i medlemsantal måste vi prata om politiken och hur vi ska förvalta de här människornas förtroende.
Om du fått frågan om att bli partiledare – vad är ditt raka svar?
– Jag tycker vi inte är där just nu. Jag tänker inte så.
Ett annat givet namn i diskussionen om Vänsterpartiet efter Jonas Sjöstedt är partiets vice partiledare Nooshi Dadgostar. Även hon poängterar dock Sjöstedts popularitet.
– Han kommer inte att avgå så det är ingenting någon går och funderar på nu. Det får bli en senare fråga, eftersom det inte är något som är aktuellt, säger hon.
Tre möjliga efterträdare
Rossana Dinamarca
Talar för: Rossana Dinamarca är ett känt ansikte både i och utanför partiet. Hon har tidigare varit riksdagsledamot och feministisk talesperson. Senaste tidens rallarsvingar mot ledningen i både sociala och traditionella medier har på sina håll tolkats som ett tecken på att hon har siktet inställt på partiledarposten. Kan uppfattas som en nystart för de inom partiet som tycker att nuvarande partiledning inte är tillräckligt radikal.
Talar emot: Meddelade i början på 2018 att hon lämnar sin plats i riksdagen, vilket möjligen kan ses som ett bevis för bristande intresse. Förlorade ett val om partiledarposten mot Jonas Sjöstedt 2012, vilket kan göra att hon ses som en person som missat sin chans. Relativt svag klimatpolitisk profil, något som blir allt viktigare för Vänsterpartiet.
Nooshi Dadgostar
Talar för: Nooshi Dadgostar är vice partiledare för Vänsterpartiet, och därmed på många sätt en naturlig efterträdare till Jonas Sjöstedt. Var med och grundande folkrörelsen Alby är inte till salu 2012, vilket skapar trovärdighet och förtroende i ett parti som vill arbeta nära andra rörelser.
Talar emot: För de som ser ett partiledarbyte som ett sätt att bryta med nuvarande partiledningens linje är dess kronarvinge troligen inte ett särskilt lockande val.
Ulla Andersson
Talar för: Som ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot med lång erfarenhet har Ulla Andersson stort förtroende inom partiet. Hon har arbetat med tidigare mandatperioders budgetförhandlingar tillsammans med den S-leda regeringen och kan därmed visa konkreta resultat från förhandlingar på högsta nivå. Att vara från lilla Bollnäs kan också ses som en fördel inom ett parti som ibland anklagas för dominerade av innerstadens medelklass.
Talar emot: För de som tycker att Vänsterpartiets politik varit för mycket ”duttande” kan det närmast vara en nackdel att ha förhandlat igenom förslag som det på sina håll hånade glasögonbidraget. Har dessutom varit en parhäst till Jonas Sjöstedt under hans tid i ledningen, vilket gör att hon knappast kommer att ses som en förnyare.
