Opinion

Vem vann på Girjasdomen?

Maktfaktor. Att bedriva renskötsel är ett gammalt privilegium för vissa samer. Girjasdomen befäster den ordningen, menar insändarskribenten. Foto: Henrik Montgomery / TT

Att göra en liten grupp renägare till ensamma förvaltare av stora landområden gynnar bara en liten del av samerna, skriver insändarskribenten Börje Andersson.

Opinion

Som medveten socialist, naturälskare och sportfiskare har jag i olika sociala medier kunnat läsa hyllningskörer och hejarop för utfallet av Högsta Domstolens mål i den så kallade Girjasdomen. Det verkar som om de som ger sig till känna tror att domslutet är en seger för ”samerna” eller ”urfolken”.

Som om inte den ursprungliga utbredningen av mänskligheten på jorden kan betraktas som en enda stor kolonisation och tagande av mark och vatten. Eller som om den stora majoriteten av de som betraktar sig som samer får några nya rättigheter i och med domslutet.

Verkligheten är att domen avser en mycket liten minoritet av samer. Nämligen den minoritet som äger renar och för detta har bildat den ekonomiska föreningen ”samebyn”. Att äga och sköta renar är i sin tur ett gammalt ”privilegium” som i Sverige i princip bara kan åtnjutas via arv, något som regleras i rennäringslagen.

Rätt att till husbehov jaga och fiska har medlemmarna i samebyn haft sedan länge. Förutom detta har länsstyrelser i de berörda länen och i enlighet med rennäringslagen i samarbete med samebyarna reserverat speciella sjöar och vatten åt renägarna samt i vissa fall medgivit så kallade underupplåtelser, det vill säga rätt att på visst vatten förvalta sportfisket och sälja fiskekort med mera. åt medlemmar i samebyn. Det som skett i och med HD-domen är att renägarna i Girjas sameby nu fått ensidig rätt att exploatera jakten och fisket inom det som betraktas som samebyns område. Vilka konsekvenser som domen skulle få om den utsträcktes till övriga samebyar kan ingen svara på. Den saken är inte utredd eller ens speciellt diskuterad. Det enda man kan säga är att skötseln av sportfiske och jakt i dessa väldiga naturområden skulle komma att förvaltas av en mycket liten grupp renägande samer.

Det är och har varit staten som genom länsstyrelsen och deras, ofta för syftet välutbildade, tjänstemän som sköter statens marker och vatten inom fjällområdena. Regelverk diskuteras och fastställs, broschyrer trycks, kortförsäljning administreras, undersökningar om fiskbestånd utförs, tillsynsmän vakar över vattnen med mera. Nu riskeras detta till förmån för en i sammanhanget ytterst liten minoritets intressen och med hänvisning till ”urminnes hävd”. Men urminnes hävd eller annan hävd av vana eller ovana säger ingenting om vad som är etiskt-moraliskt rätt eller orätt i vår tid. Som någon påpekat skulle man utifrån urminnes hävd bland annat kunna hävda att slaveriet var ”rätt”.

Utifrån miljöperspektiv är det angeläget att förbjuda industriell exploatering av fjällområdena. Detta återstår för politikerna att åtgärda. Som socialist anser jag att mark och vatten bör ägas och förvaltas av folket. När det gäller fjällområdena tror jag att en majoritet av befolkningen ser dessa som gemensam egendom som också bör förvaltas som sådan. Eventuella störningar på rennäringen bör lösas i diskussioner mellan aktuella samebyar och länsstyrelser.

    Opinion