Venezuelas nya ekonomiska politik

Utrikes

När Venezuela höll val i början av december gick bara omkring sex miljoner och röstade, vilket motsvarar omkring 30 procent av väljarkåren. En orsak till det låga deltagandet är att de flesta av oppositionspartierna hade uppmanat till bojkott av valet. Resultatet blev att regeringspartiet PSUV tog tillbaka kontrollen över nationalförsamlingen med nästan 70 procent av rösterna. Tillsammans med sina allierade innehar regeringskoalitionen nu nästan 90 procent av sätena.

Samtidigt som den nya nationalförsamlingen installerades i början av januari höll oppositionen runt den självutropade presidenten Juan Guaidó en egen virtuell invigningsceremoni för en ny lagstiftande församling. Denna har ogiltigförklarats av Venezuelas högsta domstol.

Det faktum att oppositionen har förlorat sin majoritet i parlamentet innebär att Guaidó inte längre är talman, vilket var det ämbete som gjorde honom till en legitim de facto ledare i delar av omvärldens ögon efter att man anklagat president Nicolás Maduro för valfusk. Med talmanstiteln borta är det svårare för västländer att hävda att deras stöd till honom är konstitutionellt grundat. EU:s utrikeschef kritiserade visserligen valet för att inte ha levt upp till internationella standarder om transparens och sade att man därför ”inte kan erkänna valprocessen som trovärdig”. Men i samma kommuniké beskrevs Guaidó inte längre som Venezuelas interimspresident utan bara som en bland ”andra företrädare för den avgående nationalförsamling som valdes 2015”. Även om unionen lovar att fortsätta stödja oppositionen, sade två EU-diplomater till nyhetsbyrån Reuters att man inte längre kan erkänna Guaidó som interimspresident.

I USA är man dock inte lika noga med de juridiska detaljerna. Den nytillträde presidenten Joe Bidens utrikesminister Antony Blinken sade nyligen i ett tal till senaten att den nya regeringen kommer att fortsätta att erkänna oppositionsledaren som Venezuelas legitima ledare. Donald Trumps särskilde rådgivare i Venezuela-frågan Elliott Abrams har också sagt att han inte väntar sig någon större omläggning av politiken, och Juan Guaidós representant i USA var till och med inbjuden till Bidens installationsceremoni. Den enda förändringen hittills är att Blinken sagt att regeringen kommer att tillämpa de amerikanska sanktionerna på ett ”mer effektivt” sätt i sin strävan att avsätta Maduro, samtidigt som man också ska bistå landet med mer humanitär hjälp.

Sanktionerna som infördes av USA, först under Barack Obama och sedan av Trump, har försatt en redan misskött ekonomi i en katastrofal situation. Sanktionerna är riktade mot allt ifrån bankväsendet till matimport, och har i praktiken gjort att Venezuela helt har utestängts från traditionella finansiella kanaler. Det huvudsakliga målet är dock den viktiga oljeindustrin. I januari 2019 införde Trumps regering ett totalembargo mot venezuelansk oljeimport, vilket följdes av förbud mot så kallade ”swap deals” – handel med dieselolja i utbyte mot venezuelansk råolja. Förbudet mot att köpa venezuelansk råolja och betala med diesel innebär till exempel att sektorer som jordbruket och kollektivtrafiken drabbas hårt. En av Trumps sista handlingar som president var att svartlista 14 företag och tre personer som hävdats ha gjort oljeaffärer med Venezuela.

Strypningen av oljesektorn, som utgör landets enskilt största inkomstkälla, drabbar hela befolkningen. I april 2019 beräknade de amerikanska ekonomerna Jeffrey Sachs och Mark Weisbrot att minst 40 000 personer dött som ett resultat av matvaru- och medicinbrist. Organisationer som FN har kritiserat USA för att kollektivt bestraffa Venezuelas befolkning och Maduros regering har anmält USA vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten.

Enligt Thomas Posado, som forskar om Venezuelas ekonomi vid Sorbonne-universitetet i Paris, är sanktionerna det absolut sista Venezuela be­höver.

– Dessa åtgärder omöjliggör all ekonomisk återhämtning och bekämpning av hälsokrisen. Hävandet av sanktionerna borde vara av högsta humanitära prioritet, även om regeringen Biden inte verkar vilja ifrågasätta den delen av Trumps arv. Västländernas politik borde vara den rakt motsatta till den man bedriver. Man borde lätta eller till och med skriva av statsskulden för att ge lite syre åt ekonomin, säger han till Flamman.

Regeringen Maduro har dock nyligen lagt fram ett nytt politiskt program i syfte att komma runt blockaden och få igång ekonomin igen. I oktober antog den Nationella konstituerande församlingen (en legislativ församling som inrättades av Maduro efter att regeringen förlorat kontrollen över parlamentet och som sedermera har avskaffats igen) den så kallade ”anti-blockadlagen” (ley antibloqueo). Dess mål är att förbättra möjligheterna för privat inhemskt och utländskt kapital att investera i ekonomin, inte minst i oljesektorn. Den utgör därmed ett brott med den ekonomiska politik som regeringen har fört sedan Hugo Chávez kom till makten 1999.

2001 och 2007 antogs lagar som slog fast att det statliga oljebolaget PDVSA ska kontrollera landets oljefält och inneha minst 60 procent av ägarandelarna i alla samarbetsprojekt med den privata sektorn. Den nya lagen innebär att mindre oljeföretag ges rätt att driva oljefält ägda av staten i utbyte mot en del av vinsten. Totalt vill regeringen att driften sätts igång vid 70 övergivna oljefält. Utländskt kapital ska också ges större utrymme i samägda bolag. Anti-blockadlagen innehåller även klausuler som gör det möjligt för regeringen att underteckna hemliga avtal i syfte att undslippa amerikanska sanktioner.

President Maduro sade i sitt tal till nationen i början av januari att målet är att öka oljeproduktionen till 1,5 miljoner fat per dag. I dag är siffran historiskt låga 400 000 fat per dag. Som jämförelse uppgick Venezuelas dagliga oljeproduktion till omkring tre miljoner fat om dagen innan oljepriset kollapsade 2015.

Enligt Thomas Posado är den nya politiken förenad med både för- och nackdelar.

– Målet är att locka utländska investerare, främst ryska och kinesiska, trots USA:s sanktioner. Det uttryckliga syftet är att runda blockaden så att staten kan få likvida medel, vilket den behöver då man har behövt ställa in betalningen av vissa upphandlingskontrakt. Baksidan av denna politik är att man pantsätter nationalförmögenheten ytterligare, vilken redan är tungt belånad.

Inom den venezuelanska vänstern finns röster som är mer kritiska än så. Den chavistiske ledamoten i den konstituerande församlingen Telémaco Figueroa har till exempel beskrivit lagen som ett brott mot konstitutionen från 1999 och ett hot mot landets suveränitet. I synnerhet vänder han sig mot den klausulen om ”hemliga avtal”, som han menar gör att parlamentet förlorar all insyn i regeringens förehavanden i oljeindustrin.

– Detta är ett steg bakåt, och till och med ett svek mot det bolivarianska projektet som sattes igång av Hugo Chávez, sade han i en intervju med Venezuela Analysis i höstas.

Figueroa hävdar att regeringen riskerar att förlora kontrollen över viktiga naturresurser och ekonomiska sektorer. Enligt Thomas Posado är detta redan fallet. Som exempel nämner han hur det statliga ryska oljebolaget Rosneft 2016 fick 49,9 procent av ägarandelarna i det venezuelanska oljeföretaget CITGO som opererar i USA, i utbyte mot likvida lån till oljebolaget PDVSA. 2019 gav Trump CITGO till Guaidós pseudoregering, eftersom USA hade erkänt honom som Venezuelas president.

Andra chavister, såsom flera av dem som intervjuats i den nyutkomna boken *Venezuela: the present as struggle*, instämmer i kritiken mot regeringens kompromisser med det privata kapitalet, men anser att det är viktigare att stödja regeringen mot USA:s försök att avsätta den än att öppet uttrycka sitt missnöje.

En liknelse som har gjorts med anti-blockadlagen är den med bolsjevikernas Nya ekonomiska politik (NEP), som infördes efter det ryska inbördeskriget på 1920-talet. Målet var att stimulera småskalig handel sedan ”krigskommunismens” långtgående kollektiviseringar misslyckats generera tillräcklig tillväxt och lett till revolter.

Thomas Posado vänder sig dock mot den parallellen.

– Det är två väldigt olika kontexter. I Sovjetunionen kom bolsjevikerna till makten genom en social revolution och genomförde en fullskalig expropriering av bourgeoisin. I Venezuela krympte i stället den offentliga sektorn mellan 1999, då Chávez kom till makten, och 2007 – från 31,9 procent till 24,5 procent av BNP. 2007 började regeringen förstatliga flera företag och när Maduro valdes 2013 hade andelen ökat till 30,9 procent. 2019 var den 47 procent, men det berodde inte på förstatliganden, utan på att den privata sektorn hade kollapsat snabbare än den offentliga, nämligen med nästan 70 procent.

– Innehållet i programmen skiljer sig också åt. I Sovjetunionen handlade det om att stimulera små- och medelstora bönders ekonomiska aktivitet. I Venezuela går politiken ut på att överlåta fossila bränsleresurser till utländska multinationella företag. I Ryssland låg politiken fortfarande i linje med den antikapitalistiska processen; i Venezuela har den reducerats till ett retoriskt löfte. Men de två initiativen har det gemensamt att de båda är liberaliserande åtgärder som tagits i två länder som står inför enorma ekonomiska och geopolitiska problem, säger Thomas Posado.

Återstår att se vilken effekt anti-blockadlagen kommer att få på Venezuelas ekonomi. Hittills syns ännu ingen ljusning vid horisonten, och oljeindustrins egna förväntningar är att Venezuelas export kommer att fortsätta krympa. Frågan är i så fall hur länge befolkningen kommer att lägga band på sitt missnöje.