BOGOTA Det förkrossande nederlaget för Bushs allierade i Venezuela är en allvarlig plump i protokollet. Venezuela är USA:s tredje viktigaste oljeexportör och har en femtedel av världens kända oljereserver. Därför fortsätter landet att stå i blickpunkten för Pentagon och CIA, vilket Chavez är medveten om. Lyckas dessutom de framgångsrika experimenten att använda gas vid utvinningen av tung lågoktanig råolja i Orinocobältet, betyder det att de utvinningsbara oljereserverna i Venezuela multipliceras tre och en halv gång, och kan uppgå till 300 miljarder oljefat. Venezuelas oljereserver skulle då ensamma motsvara alla kända reserver bland OPEC:s medlemmar. För USA, som inom en 20-årsperiod kommer få stora problem för att täcka det egna behovet av olja, är det en milt sagt en frestande läckerbit, bara fem dagars resa, som skulle kunna täcka USA:s oljebehov för många decennier. Därför har CIA och State Departement fastställt att Venezuela är bland de högst prioriterade länderna. Ett annat skäl är förstås att Venezuela är det land som kan vända hela Latinamerika mot grannen i norr och dess sekellånga utplundring av kontinentens naturrikedomar.
´´´
Därför kunde det internationella erkännandet av folkomröstningen inte ha kommit olägligare. State Departement har under förra veckan vridit sig som en mask för att undvika ett bindande uttalande och erkännande av Hugo Chavez som segrare i folkomröstningen av hans presidentmandat. I andra fall brukar ett sådant uttalande komma redan dagen efter valet, även om valen i Latinamerika brukar ha ett tvivelaktigt legitimt värde. Men valet den 15 augusti är nog det val som mest har analyserats, kontrollräknats och dissikerats av det tusental internationella valobservatörer som i sitt släptåg hade både ingenjörer och tekniker, proffs på de elektroniska valmaskiner, som användes för första gången i Venezuela.
Enligt en rapport som publicerades i tidskriften Soberanía.info kommer Venezuela, Irak, Saudiarabien, Kuwait, Arabemiraten, Nigeria, Ryssland och vissa länder i Centralasien vara de enda överlevande producenterna från oljans epok. Alla övriga, så som Norge, Storbritannien och andra medlemmar inom OPEC kommer inom några år att stå utan en droppe olja att pumpa upp.
Enligt kalkylerna kommer USA och Kanada att vara de största producenterna av oljehaltiga ämnen men sakna egna konventionella oljekällor. Just nu har USA och dess främste allierade i krigen i Irak och Afghanistan, Storbritannien, försäkrat sig tillfälligt om kontrollen av energikällorna i Centralasien och Mellanöstern. Med denna aktion har USA också en relativ kontroll av ekonomierna i Europa, Japan och Kina.
´´´
Venezuela förfogar i dag över den största utvinningsbara oljereserven med dagens teknologi. Men denna kan multipliceras 3,5 gånger om experimenten, som leds av Chevron Texaco och Stanforduniversitetet, lyckas. Dessa går ut på att använda gas vid utvinning av olja från smutsig lågoktanig råolja. Experterna kalkylerar att Venezuela om 50 år kommer vara det enda landet i Latinamerika som exporterar olja till grannarna i norr. Därför är landet mer intressant än länderna i Mellanöstern varifrån det tar fem veckor för oljan att anlända till USA medan avståndet till den venezuelanska oljan bara är fem dagar.
Kritikerna till Bushadministrationens politik mot Latinamerika och framför allt Venezuela och Colombia, hävdar att USA:s inblandning i Colombia via ”Plan Colombia” och Bushs öppna strategiska, politiska, finansiella och militära stöd till Colombias president Alvaro Uribe har sin bakgrund i intresset av att komma över regionens olje- och naturresurser. Kritikerna anklagar öppet Uribe för att klä sig i Ariel Sharons kläder och förvandla Colombia till Sydamerikas Israel, en nordamerikansk vasall som slår ned alla progressiva tendenser.
USA behöver förstärka sina energiresurser kraftigt de kommande 40 åren. Det energipolitiska panoramat i världen andas pessimism: USA producerar i dag 73 procent av den totala energi som landet konsumerar. Men samtidigt konsumerar USA:
l 33 procent av alla fossila ämnen i världen som olja, kol och gas.
l Var 4:e oljefat i världen.
l 40 av 100 liter bensin i världen.
l 1 av 3 fossila derivat.
´´´
Underskottet på 25 procent av USA:s energikonsumtion motsvarar tolv miljoner fat av olja och gas per dag som måste importeras, i första hand från Latinamerika. ”De tolv miljonerna fat har år 2020 förvandlats till 25-30 miljoner fat och utgör den främsta orsaken till USA:s väpnade interventioner över planeten”, skriver journalisten och energiexperten Manuel Freytas från nyhetsbyrån IAR-Noticias.
USA gör heller ingen hemlighet av att de anser sig ha en slags överstatlig rätt över planetens strategiska naturresurser som olja och gas. I dokumentet Santa Fe IV*, som utgör en outtalad manual för Bushadministrationens utrikespolitik visavi Latinamerika, darrar man inte på stämman när man i fyra punkter klargör att USA ska ha:
1. Kontroll över sund och farleder på Atlantkusten.
2. Tillgång och utnyttjande av Panamakanalen.
3. En säker farled runt Kap Horn som ingår i det strategiska marina scenariot.
4. Skapa försäkringar att hemisfärens länder inte är fientliga i sitt förhållande till vår oro för den ”nationella säkerheten”. Dessutom ska hemisfärens naturresurser stå till vårt förfogande för att tillfredsställa våra nationella prioriteringar. En ”Monroedoktrin” om man så vill.
´´´
Det är ingen hemlighet att USA via sin förevändning om att bekämpa ”Ondskans makter” rättfärdigar invasioner av länder som Irak och Afghanistan. Orsaken ska ses i att 90 procent av världens gas- och oljeproduktion och fyndigheter finns i muslimskt styrda länder, Ryssland och i vissa av de muslimska före detta sovjetrepublikerna.
Även om USA och Storbritannien kan klara sig vid en energikris för en begränsad tid på grund av egna resurser och stora lager, råder det en helt annan situation för Europa eller länder som Kina och Japan. Dessa länder är storkonsumenter av energi:
l USA, Japan och EU konsumerar 67 av 100 liter bensin.
l 56 av 100 liter derivater.
l 41 av 100 liter av drivmedel (fuel oil, drivstoff)
l 60 av 100 liter av andra destillerade ämnen.
l 44,5 liter av världens gas.
l 50 procent av världens petroleum.
l De handlar med 65 procent av världens olja.
´´´
I dag har dessa stormakter ett underskott på 40 miljoner fat per dag av fossila ämnen som år 2020 kommer att öka till 100 miljoner fat. Ingen av dessa länder beräknas ha oljereserver som räcker längre än 15 år. Äger inga revolutionära förändringar rum på energipolitikens område kommer dessa länders industrier och infrastrukturer att ställas inför en dramatisk situation. Därför existerar det i dag en outtalad allians mellan EU och USA mot länder som förfogar över oljereserverna.
Chavez är medveten om detta uppenbara hot från såväl USA som EU men i stället för att försöka blidka stormakterna i förhandlingar bakom lyckta dörrar har han i stället mobiliserat folket i miljondemonstrationer under paroller som ”Mot imperialismens inblandning i Venezuela, försvara vår olja”. Han har också framgångsrikt lyckats bromsa USA:s ALCA-projekt i Latinamerika, som i klartext betyder ekonomisk och politisk annektering av hela kontinenten. I stället har Chavez inlett en offensiv för att förstärka frihandelsorganisationen Mercosur (som utgörs av Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay), tagit det första steget för att skapa ett PetroAmerica och en kontinental TV-kanal som ska vara en mäktig motkraft mot USA:s nyliberala, diktatoriska ekonomiska modell via Världsbanken och IMF samt det privata mediautbudet från CNN, Fox eller Direct-TV, styrt av Robert Murdoch, Gustavo Cisnero, med flera reaktionärer. n
Källa: ”El Plan de Negocios de PDVSA: un plan privatizador”, publicerat i tidskriften Soberanía.info av Pablo Hernández. Den 14 maj publicerade journalisten Manuel Freytas från nyhetsbyrån IAR-Noticias en övergripande artikel rubricerad ”Olja, den viktigaste anledningen att störta Chavez”.
Fotnot: Dokumentet ”Santa Fe IV” (http://www.argenpress.info/nota.asp?num=002471) utarbetades av utrikespolitiska experter inom det republikanska partiet och var det fjärde sedan 1980. I detta utmålas USA:s fiender som Fidel Castro, Hugo Chavez, indian- och folkrörelsen i Ecuador, Peru och Bolivia, bl.a.
