Bäste Stefan! Jag var en gång stolt över vårt lands välkomnande attityd mot människor som kom till oss. En del kom för att söka arbete och få ett bättre liv för sig och de sina precis som våra släktingar gjorde då de reste den långa vägen över Atlanten. De som kom till vårt land arbetade hårt, men mötte en välvillighet och ett välkomnande.
När jag var ung arbetade jag på Volvo Torslanda och vi var människor från hela världen. Arbetare som slet och byggde bilar för en lön som inte var för fet vad minner mig. Men ingen ifrågasatte sina arbetskamrater oavsett var ifrån de kom; finnar, jugoslaver, spanjorer, sydamerikaner, italienare, indier, pakistanier, afrikaner eller om de kom från Kina eller Vietnam.
Vi byggde landet tillsammans.
Andra kom för att de flydde för sina liv. De sökte skydd från förföljelse eller krig. Vi välkomnade dem i ren solidaritet. Vi bjöd in dem i folkhemmet. De fick lära sig svenska och de lotsades ut på arbetsmarknaden. En del valde att flytta åter när de inte längre behövde skyddet, asylen för det är vad ordet betyder. Vi var solidariska och de som flyttade åter till sitt land gjorde det med nya kunskaper som vi solidariskt delat med oss av. Andra stannade och blev en del av vårt föränderliga samhälle. De finns i mitt minne de amerikanska desertörerna, de som flydde från militärdiktaturernas Sydamerika, chilenarna, palestinier och något senare bosnierna .
Stefan, vi välkomnade dem för vi var solidariska. Vi var tacksamma över att det inte var vårt land som var under klacken eller som blivit förött av krig och våld. Vissa stannade som sagt medan andra reste åter. Men vi kunde se dem i ögonen och säga vi gjorde vad vi kunde för att rädda dem undan ett grymt öde och förföljelse. Det var en självklarhet för vårt land och vår regering att så göra. Vi medborgare kunde sträcka på oss och i varje fall säga vi gjorde vad vi förmådde och att vår empati och solidaritet var självklar, äkta och med hjärtat given.
I dag har jag som god man tvingats berätta för en ung pojke från Afghanistan att han inte får stanna i vårt land. Vi har inte plats för honom. Han är inte välkommen. Vi sänder honom tillbaka till ett land där han aldrig bott och varken har släkt eller vänner. Pojken, som i dagarna fyller 18 år, skickas till ett öde vi bara kan ana. Det var med skam jag behövde se honom i ögonen och säga att vårt land numera är stängt. Att vi inte hyser empati längre och att solidaritet är ett ord vars innebörd vi glömt bort i vår egoism och vår självupptagenhet.
Ansvaret kan vi aldrig komma ifrån och historien kommer att döma oss utan förbarmande
Stefan, jag skämdes. Jag skämdes å mitt lands vägnar, å din regerings vägnar, å den myndighet som kallt avvisar barn och ungdomar som söker skydd och ett liv i trygghet. Jag skämdes för att det parti som var mitt under mer än 30 år som nu i regeringsställning sviker de allra svagaste. Ett parti som tidigare haft solidaritet som sitt adelsmärke, men numer stämmer upp samma egoismens Höga Visa som vissa andra politiska partier.
Stefan, jag sov dåligt i natt och kommer att så göra den kommande natten, för skammen i att bära fram budet till en ung människa att ”du inte är välkommen” är bland det lägsta och mest motbjudande jag gjort under hela mitt liv. Att möta hans blick när han insåg att vi, de han hoppats på, vände honom ryggen och tvår sina händer likt Pontius Pilatus en gång. Men ansvaret kan vi aldrig komma ifrån och historien kommer att döma oss utan förbarmande.
Stefan, kan du och din regerings ledamöter sova om nätterna eller gnager det dåliga samvetet och skammen då solidariteten glömts bort för Mammon och den politiska konflikträdslan?
Stefan, jag säger som min mor sa när hon blev riktigt arg – Vet hut, sju sorters hut!