Det är inte så lätt att veta hur jag ska replikera på Anders Nordströms inlägg i Flamman (14/12). Han är kritisk mot växande teknokratiskt inflytande över den ekonomiska politiken, mot det av Anders Borg instiftade Finanspolitiska rådet, mot åtstramande finanspolitik och mot de system som gör det svårare att bedriva lånefinansierad investeringspolitik.
Allt detta är jag – och Vänsterpartiet – helt ense med Nordström om. Inte bara det. Det är vad jag har ägnat en inte obetydlig del av min vakna tid åt att skriva, föreläsa och debattera kring, och vad Vänsterpartiets företrädare i olika sammanhang har fört fram som partiets politik. Ändå landar Nordström på något sätt i att jag ”vacklar” och blir ”svaret skyldig”, möjligen även ansvarar för att det blir mindre demokrati i samhället.
Jag får då passa på att berätta mer om Vänsterpartiets politik på just de områden som Nordström tar upp.
Vänsterpartiet har varit motståndare till exempelvis resonemangen om en ”självständig” riksbank, styrd av tanken på att penningpolitiken ska läggas utanför demokratisk debatt och kontroll. Detta var även ett av många skäl för partiet att vara mot svensk anslutning till Euron.
Vänsterpartiet tycker inte Finanspolitiska rådet ska ges en ”starkare ställning”, utan i stället läggas ned. Partiet har motionerat om detta i riksdagen och jag har gett offentligt uttryck för denna ståndpunkt senast i slutet av november.
Vänsterpartiet tycker inte att finanspolitiken ska vara starkt åtstramande, utan har såväl i egna budgetförslag som i budgetförhandlingar med regeringen, drivit på för stora välfärdssatsningar och investeringar. Vi har också medverkat till att sådana har blivit av, men vi är, som vi alltid har påpekat, långt ifrån nöjda och tillbakalutade, utan arbetar för större satsningar, både på välfärdstjänster och på fysiska investeringar i bostäder och infrastruktur.
Vänsterpartiet tycker att staten ska kunna lånefinansiera nödvändiga investeringar. Vi har fört fram förslag på att staten ska kunna ha en investeringsbudget som kompletterar ”driftsbudgeten”. Vi har vidare föreslagit en statlig grön investeringsbank med minst 100 miljarder kronor i kapital.
Det är riktigt att Vänsterpartiet ställde sig bakom en överenskommelse om ett förnyat finanspolitiskt ramverk. Det innebar en kompromiss i rätt riktning från dagens situation. En rörelse som kunde ske efter lång tids tjat och press från bland annat Vänsterpartiets håll.
Man kan förstås önska sig ett annat ramverk. Men det är knappast genom att inte delta i utformningen av faktisk finanspolitik genom budgetförhandlingar, som man bäst utmanar ”varje epoks förhärskande idéer”. Det gör man till exempel genom att fortsätta mobilisera stöd för en offensiv och massiv satsning på välfärd och investeringar. Eftersom det verkar som att jag och Anders Nordström är helt överens om att detta behövs, kan vi, tillsammans med väldigt många andra, säkert ägna ännu mer energi åt det där vi för tillfället råkar verka.
