Den 27 januari kom domen. Vi var nio personer i gruppen Slakteriinspektionen som blev dömda till nära 70 000 kronor i form av dagsböter och skadestånd. Brottet? Vi hade olovligen dokumenterat något som många inte vill tänka på och som döljs så effektivt att det blivit osynligt. Vi hade filmat hur människor dödar djur.
Under rättegången två veckor tidigare blev en sak tydlig för mig. Den avgrundsdjupa skillnaden mellan hur vi värderar en människas och ett djurs liv. En mordrättegång pågick samtidigt i salen bredvid vår. Medan dödandet av en människa anses vara det värsta tänkbara brottet och medför många års fängelse, betraktas dödandet av djur som oproblematiskt och fullkomligt lagligt. Den som vill belysa brutaliteten och lidandet i slakterier döms som brottsling. Den som dödar går fri. Så ser skillnaden mellan liv och liv ut.
”Kött är mord” är ett gammalt slagord inom djurrättsrörelsen. Jag brukar själv undvika att använda denna formulering för att den ofta väcker negativa känslor. Jag tror att det delvis kan bero på att man ofta tänker på att mord begås i ilska eller med ont uppsåt. Men så är det ju inte alltid. Åklagarmyndigheten definierar mord som ”ett brott som innebär att någon avsiktligt berövar en annan person livet”. Hur ser det ut på slakterier? De köper mark och uppför dyra byggnader, de utbildar personal för att de ska kunna slakta så effektivt som möjligt, de knyter kontakter med säljare och köpare av kropparna av individerna som dödats. Ett synnerligen avsiktligt berövande av liv.
Så vad är det som gör att slakteriarbetare och slakteriägarna inte sitter på de anklagades bänk i våra domstolar? Jo, det är definitionen av ”person”. Enligt svensk lag måste en fysisk person tillhöra människosläktet. En individ som tillhör någon annan art räknas i stället som egendom enligt lagen.
Historiskt var det bara vita heterosexuella män som räknades som personer. Flera rörelser skapades för att utvidga denna allt för snäva definition så att även kvinnor, barn och icke-heterosexuella skulle räknas som personer i vårt samhälle. Hur många av oss ångrar i dag en sådan utveckling? Lika lite kommer vi att ångra att höja djurs status så att de räknas som personer och inte som egendom. En dag kommer vi inte längre höja på ögonbrynen för orden ”kött är mord” utan se det som en självklarhet. Då kommer slakterilokaler inte längre vara fyllda med flådda kohuvuden, golven inte längre täckas av klarrött blod och sågklingorna kommer att för länge sedan ha slutat låta.