Opinion

Vi förlorar nästa val också om vi inte ändrar vår politik

Tro inte att valnederlaget handlade om partiledare och organisation. Det var en svag politisk argumentation som låg bakom, skriver Gunnar Ågren.

Opinion

Det är lätt att förklara valutgångar med att man har dålig organisation, inte jobbar tillräckligt utåtriktat eller behöver byta partiledare. Ingendera faktorn var antagligen avgörande för partiets och de rödgrönas valnederlag.
En viktigare förklaring är att vi blev utmanövrerade av en skickligare motståndare.
Egentligen lades grunden till Alliansens seger redan på 1980-talet då högern mycket målmedvetet byggde upp resursstarka tankesmedjor och inriktade sig på att vinna den ideologiska debatten.
Man var mycket framgångsrik. Hjälpta av nyliberalismens och nykonservatismens internationella framgångar lyckades man med att förändra hela den politiska dagordningen och så småningom också hela begreppsapparaten. Framgångarna stärkte inte bara borgerligheten utan påverkade i hög grad socialdemokratins högerflygel.

I slutet av 1980-talet övergavs i praktiken målet om full sysselsättning som allt sedan 30-talskrisen varit själva grunden för socialdemokratins auktoritet. Vi samma tid började man släppa in marknaden i den offentliga sektorn i form av det som ibland kallas ”New Public Management” med en uppdelning i beställare och utförare och införandet av köp- säljsystem. Statliga bolag skulle uppträda som privata och myndigheter skulle börja sälja sina tjänster. Därmed urholkade man det demokratiska inflytandet över välfärden och lade i praktiken grunden till de senaste årens privatiseringsoffensiv.
Vänsterpartiet och liksom många socialdemokrater gjorde förvisso starkt motstånd mot både nyliberala tankegångar och privatiseringar men vi har haft svårt att formulera en sammanhängande motstrategi. Vi har talat väl om välfärden men vi har svårt att diskutera dess innehåll och långsiktiga finansiering.

Detta utnyttjades av högern. Reinfeldt kunde bygga vidare på den tidigare regeringens åtstramningar av sjukförsäkringen och cyniskt tala om arbetslinjen när han i själva verket ville marginalisera de arbetslösa och sjuka. Priset tog när man kallade Moderaterna det enda arbetarpartiet – något som skulle ha setts som ett dåligt skämt för 10 år sedan.
Samtidigt som Alliansen delade ut skattesänkningar med hjälp av de pengar man tjänade på sjukförsäkringen ålade sig de Rödgröna en hård ansvarstagande budgetdisciplin och hade svårt att formulera några alternativ till privatiseringen.
Alliansen hade en klar samhällssyn som utgångspunkt för sin politik. Man förde en rak och tydlig klasspolitik och kalkylerade kallt med att de som tjänar mycket på skattesänkningar har ett högre valdeltagande än de som slås ut när man skär ner välfärden.
Politikens mål blev att hålla marknaden på gått humör och hålla räntorna nere istället för att förbättra samhället. Därmed skapades också det politikerförakt och den maktlöshet som gynnade Sverigedemokraterna.
Det var först mot slutet av valrörelsen som man kunde se en glimt av den politik som de rödgröna och vänstern borde föra. Det var när man förde in frågan om jämlikhet och solidaritet i valdebatten.

Det är den vägen vi måste gå i framtiden. Vi behöver lära oss att göra politik av det faktum att jämlika samhällen också är mer hållbara samhällen där människor mår bättre och känner större trygghet.  Vi måste föra in frågorna om ekologisk hållbarhet och en solidarisk världsordning som förutsättningar för att vi överhuvudtaget skall ha en framtid.
En sak kan vi lära av våra motståndare. Den ideologiska kampen är av avgörande betydelse. Vi måste vinna den, vilket kräver att vi sätter in resurser och tar den på allvar.
I den här valrörelsen fattades inte bara muskler utan också hjärna.

    Opinion