Det politiska landskapet har förändrats, och inte bara vid enstaka tillfällen eller till följd av isolerade händelser. Med lite perspektiv på utvecklingen kan vi konstatera brytpunkter och se hållplatser på resan utför det sluttande planet mot ett mer eller mindre högerextremt paradigmskifte. Den triangulering av svensk politik som socialdemokratins halvnya flyktingpolitik nyligen befäste är på alla sätt och vis ett vidrigt och undfallande fegt agerande sett som enskild händelse. Men det utgör också en anhalt på vägen på en långt skriden resa mot ett samhällsklimat radikalt skiljt från vad en vänster som vill omfördela makt och resurser tjänar på. Det vi ser är inte bara nya isolerade händelser som sker utan ett större sammanhang, tvärtom är de symtom som befäster och fördjupar sjukdomen i samhällskroppen.
Det extrema fokus på flyktingfrågan och integration som den över allt annat överskuggande förklaringsmodellen till precis allt det som upplevs som ej fungerande i samhället i dag, är något som utmålades som domedagsprofetior från vänsterhåll när varnande röster höjdes för över 15 år sedan.
Men likförbannat står vi här. Precis här där ALLA var så rörande överens om att vi absolut inte fick – eller för den delen kunde – hamna. För solidariteten är ju så djupt rotad i det svenska folkkynnet. Här, med ett av Europas mest välorganiserade rasistpartier som gör anspråk på titeln som landets näst största parti. Och här, med en socialdemokrati som gör sitt allra yttersta för att överta och ytterligare institutionalisera ett högerextremt sätt att förklara samhällsproblemen, i sin förtvivlade kamp för att uppfattas som relevant.
De är symtom som befäster och fördjupar sjukdomen i samhällskroppen
Det narrativ som växer fram som självklar utgångspunkt för all politisk diskussion i landet under lång tid framöver är inget annat än tokborgerligt. En grundläggande samhällsstory som gör det inte bara lätt utan till och med logiskt att förklara samhällets brister med trötta men effektiva myter om en svindyr flyktingpolitik som hotar finansieringen av välfärden, den misslyckade integrationen som hot mot den lugna och trygga vardagen och ett hägrande euroepiskt storkalifat bakslugt orkestrerat av en internationell muslimsk komplott. Ett högerextremt manus för det politiska skådespelet där olika rollers uppfyllande av etablerade politiska krafter blir instrumentala för att föreställningen alls ska bli av.
Samtidigt gnuggar den svenska bolagsadeln händerna i förtjusning när de inte längre ifrågasätts av någon politisk kraft varför deras personliga förmögenheter får gödas från det gemensamma medan förlusterna socialiseras. Allt i skuggan av en tävling etablerade partier emellan om vem som kan sätta åt människor på flykt hårdast. Integrationspolitik är synonymt med att asylsökande endast har legitimitet som skattefinansierade tjänstehjon i deras mångmiljonvillor på Djursholm eller som lönedumpare utsända genom arbetsförmedlingens goda försyn. Detta är exempel på hur den svenska överklassens ekonomiska intressen överensstämmer på väsentliga punkter med det högerextrema narrativet och hur avgörande misstaget att inte utmana den ekonomiska elitens ställning blir för en arbetarrörelse som också vill kalla sig antirasistisk.
Så hur långt ner på det sluttande planet befinner vi oss om tio år? Vem vet. Det enda vi med säkerhet kan säga är att det är upp till oss och inga andra och att det är en uppförsbacke som heter duga som vi har framför oss.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.