Ledare

Vi hade tyvärr rätt om Afghanistan

Foto: Johan Lundahl/Combat Camera/Försvarsmakten.

Det känns inte bra att säga det, med tanke på hur många liv som skördats i Afghanistan-kriget, men, vad var det vi sa? Anna Herdy skriver om regeringens utvärdering av Afghanistaninsatsen.

Ledare

 


Över 8000 svenska soldater
har mellan 2002 och 2014 deltagit i den numera Nato-ledda insatsen i Afghanistan. Sju personer i svensk tjänst, fem soldater och två tolkar, har dödats och enligt den utvärdering av den civila och militära insatsen som presenterades i förra veckan så är resultatet av insatsen nära nog noll.
Efter terrorattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 började George Bush och hans allierade att bomba Afghanistan, utan något som helst stöd i FN-stadgan. Världen över protesterade fredsrörelsen och agerandet kritiserades hårt av Vänsterpartiets dåvarande ordförande Gudrun Schyman. När det några månader senare beslutades att Sverige skulle delta i den fredsbevarande säkerhetsstyrka under FN-flagg så var till och med Vänsterpartiet med på tåget. Med hopp om just fredsbevarande och de civila insatser motiverade man sitt ställningstagande.

Men den krigsdoktrin som såväl Bush och Blair som Obama och Clinton vilade på i ”kriget mot terrorismen” blev det övergripande målet för krigföringen i Afghanistan och 2006 tog Nato över ansvaret helt och hållet. Då hade vänstern övergett hoppet om en fredlig lösning genom militära insatser för länge sedan.

Nu, 16 år senare, så är det tydligt att antiterror-krigets doktrin är skjuten i sank. Verkligheten har motbevisat den. Talibanregimen i Afghanistan var en styggelse, inget snack om den saken. Men den enkla tanken om att såna regimer lätt kan åtgärdas med USA-bomber är död i dag. Krigen i Afghanistan, Irak och Libyen har satt världen i brand och det är den förda krigspolitiken som bär ett stort ansvar för hela den flyktingvåg som uppstått sedan människor på grund av krig och förtryck tvingats fly från sina hem. Det är ytterst tveksamt om Syrienkriget hade ägt rum utan de föregående krigen. Men man kan aldrig vara säker.

Nu, 16 år senare, så är det tydligt att antiterror-krigets doktrin är skjuten i sank. Verkligheten har motbevisat den

När Sovjetunionen gick in i Afghanistan 1979 var argumenten för att ockupera, skjuta raketer och kasta bomber på Afghanistans folk likadana som 2002 (något som Flammans ledarsida skrivit om förr (till exempel i nr. 35/2009). Det var för kvinnornas, det ”moderna” samhällets och demokratins skull vi skulle närvara i Afghanistan. Att fler flickor har möjlighet att gå i skola är förvisso ett av de få mål som faktiskt är uppnådda enligt utredningen (nu är det 60 procent istället för 40 som det var 2002). Låt oss säga att det stämmer, finns det en möjlighet att denna framgång hade kunnat nås utan militär invasion?

Ungefär allt annat verkar ha gått i helt fel riktning, tack vare Afghanistaninsatsen. Landet är inte säkrare, starkare ekonomiskt eller på väg mot en mer demokratiskt stabil tillvaro. Faller en regim sker saker man inte så lätt kan förutse. Religion, etnicitet och geopolitiska maktsträvanden kastas snabbt om med vapenmakt – och vad sker sedan? I Afghanistans fall, har det mesta blivit sämre.’
Förändring och stabilitet i ett samhälle kommer alltid underifrån. Aldrig uppifrån via bombplan.

  • Afghanistan
  • FN
  • krig
  • NATO

Ledare