Kultur 24 februari, 2018

Vi har bara varandra

Är det motstånd eller anpassning när vi låter arbete präglat av New Public Management gå ut över fritiden och privatlivet? Vi måste samla våra vittnesmål och göra dem till en budkavel, skriver Kristina Alstam.

Där det finns makt finns det motstånd, enligt den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault. Frasen är en av samhällsvetarnas favoriter. Ska man vara noga var det såhär han uttryckte sig:
… att där makt finns, finns mot­stånd och att likväl, eller kanske just därför, motståndet aldrig står i utanförställning i förhållande till makten. /…/ De [maktförhållanden] kan bara existera som funktion av en mångfald motståndspunkter: dessa spelar i maktrelationerna rollen av motpart, måltavla, stöd, utsprång att få ta tag om. Dessa motståndspunkter finns överallt i maktnätet. (Foucault 1980:121f).

Jag har alltid misstänkt att en av anledningarna till att mina kollegor är så förälskade i formuleringen om hur motståndspunkterna finns överallt beror på att de använder den som en fetisch, det vill säga något som är föremål för en fanatisk tillgivenhet, beundran och åtrå. Samhällsvetenskapen är många gånger dyster. Vi kartlägger allsköns elände; segregationens konsekvenser, brister i behandlingen av opiatmissbrukare eller besparingar inom äldreomsorgen. Om och om igen kommer vi fram till att saker försämrats, urholkats, bantats ned. Tanken om att små praktiker, egenheter hos våra intervjupersoner eller förbipasserande fenomen inom en institution, i själva verket är tecken på motstånd fungerar då som tröst, för mottagaren av våra resultat och för oss själva. Jag har alltid retat mig på denna vurm för motstånd och jag har aldrig känt mig säker på att de beskrivna fenomenen är tecken på ens minsta lilla motstånd. Vad värre är, jag har tänkt att även om den lilla handling vi lyfter upp i våra artiklar verkligen är motstånd, så tjänar det inget till. Sakernas tillstånd lär inte rubbas av en och annan privatpersons vägran att inordna sig, eller en och annan anställds underminerande av verksamheten. Av den anledningen; min position som ett motståndets killjoy, kan jag knappt tro vad jag nu skriver.

Allt började med att jag handledde en c-uppsats om den massmediala bilden av hemtjänsten. Hemtjänsten artikulerades i de dagstidningar som undersöktes som problematisk, utsatt för besparingar och oattraktiv som arbetsplats. Personalen utmålades av och till som barn som inte skötte sin hälsa och sin träning (som om arbetskraften numera vore skyldig att på sin fritid preparera och hålla sig själva i skick för den betalda arbetstiden!) och därför blev sjuka av stressen och de tunga lyften, men lika gärna som änglar som sträckte sig förbi den snåla tidstilldelningen och utförde omsorgsarbete de inte fick betalt för. Uppsatsens resultat var helt enkelt de förväntade. Men ibland händer det att det vardagliga träder fram för oss som om det vore första gången vi såg det.

Studenterna använde på min inrådan en amerikansk filosof vid namn Eva Feder Kittay, som specialiserat sig på frågor om omsorgsetik. Hon skriver om beroende – vad det är för nåt, hur det förhandlas och förhandlas bort men ändå alltid utförs, av någon som ofta gör det gratis, som gör det i skymundan, som gör det för att det vore omöjligt att vända sig bort från någon med ett behov. Parterna i en beroenderelation, säger Feder Kittay, är alltså inte kontraktspartners som slutit avtal. I stället regleras relationen delvis av ett slags omsorgsideal: ”Ties of affection and concern bind the dependency worker and her charge.” Arbetet är moraliskt och asymmetriskt, (eftersom en person behöver relationen mer än den andre) och det är dessutom i många stycken ett ofrivilligt arbete. Feder Kittay kallar det arbete som utförs för beroendearbete och följaktligen den person som levererar omsorgen för beroendearbetare.

Arbetet är moraliskt och asymmetriskt, (eftersom en person behöver relationen mer än den andre) och det är dessutom i många stycken ett ofrivilligt arbete

Beroendearbetarens arbete är i dag helt styrt av New Public Management – de styrningsmetoder som offentlig sektor plågats av i trettio år, under förevändningen att göra sektorn som sköter om människor mer lönsam via införandet av ledningsmodeller från sektorn som sköter om produktionen av bilar, frysta ärtor och hårvårdsprodukter. Genom New Public Management och avregleringar har privata aktörer släppts in på ”omsorgsmarknaden” där de fungerar precis som de fungerar när de tillverkar schampo och balsam; de gör vinst. Via eviga upphandlingar där kommunerna förvandlats till ett slags hälare som köper stulet gods – tiden som omsorgstagaren skulle fått, lönen som borde utgått till beroendearbetaren, arbetsvillkoren som samma arbetare tvingas ge ifrån sig genom apparna där hon loggar in för att visa att hon levererat medicin på tre minuter, för att sedan på noll sekunder förflytta sig två kilometer för att hjälpa en benskör dam på toaletten på fem minuter – pressas sedan prislappen för omsorgstjänsterna ned.

Och jag kom att tänka på just en vinkel ur studenternas uppsats: alla artiklar som lyfte hemtjänstpersonalens obetalda arbete. Arbetet med att vända en kudde, smeka en kind och se en sängliggande i ögonen. I en tid då kronologisk tid så som vi känner den tycks ha upphört att betyda nåt (nej, ingen mänsklig kropp klarar ännu att röra sig två kilometer på noll sekunder, även om den enskilda personalens schemalagda spring mellan de gamla ibland ser ut att kräva det) lyckas beroendearbetaren sträcka ut den så att den törstiga kan få ett extra glas vatten, den ångestridne kan få en hand på skuldran och den demente kan få svaret på frågan när kommer mamma och hämtar mig?

I samma mening är också jag och mina kollegor på universitetet beroendearbetare, om man nu händelsevis tror att studenter behöver sina lärare. Åtminstone verkar vi inom delvis samma betingelser. Vi ska göra en utflykt till dessa betingelser som, som alltid, börjar i ekonomin.
Ekonomisk tilldelning till universiteten räknas i HST (helårsstudenter) och HPR (helårsprestationer). HST betyder det antal studenter som påbörjar en kurs och HPR står för godkända poäng för alla studenter på samma kurs. Ersättningen för HPR är högre än för HST.  Varje underkännande av ett studentarbete riskerar alltså att slå mot institutionens finansiering. Det betyder att genomströmningen görs avgörande och för genomströmningen ansvarar läraren. Anslagen per student varje år minskar dessutom dessvärre i värde. Anslagen skrivs visserligen upp varje år men på samma gång görs avdrag för en tänkt produktivitetsökning. Vi smakar på ordet: produktivitetsökning. Hör ni New Public Management eka genom föreställningen att man kan utbilda fortare, mer effektivt för varje år? Hör ni hur kravet på akademin att spotta ut fler fiskpinnar, förlåt studenter, liknar kravet att snyta fler näsor, mata fler dementa och bädda fler sängar inom hemtjänsten?

Universitetsläraren kan nu välja mellan att arbeta mer eller släppa igenom studenter som före ersättningsreformen sjösattes inte skulle godkännas. 2013 i radioprogrammet Kaliber röjde uni­versitetslärare den kamp de bedriver för att inte ge efter för locktonerna att godkänna studenter som enligt en akademisk redlighetsprincip borde underkännas – och vad det kostar lärarna. Alla extra arbetsuppgifter för att hjälpa studenterna att klara sin utbildning äter inte sällan upp forskningstid, inläsningstid inför nya föreläsningar, eller administrativ tid; med påföljden att arbetsuppgifterna utförs (för de utförs), ja när då?

I klartext: alla incitament för läraren att frångå ett akademiskt meritokratiskt bedömningssystem är på plats. Ändå frångår vi det inte. Precis som undersköterskan stannar och hjälper till att leta efter de försvunna läsglasögonen fast hon vet att hon redan borde varit hos nästa hjälpbehövande. Det har något välbekant över sig – hemtjänstpersonalens och universitetslärarnas arbetsvillkor. Situationen då en arbetsköpare exploaterar mervärde från en arbetare brukar kallas exploatering.

Vi smakar på ordet: produktivitetsökning. Hör ni New Public Management eka genom föreställningen att man kan utbilda fortare, mer effektivt för varje år?

Man kan gripas av paranoja för mindre. Är detta New Public Management och utförsäljningarnas hemliga formula? Man kan spara och göra vinst eftersom man vet att kärnverksamheten kommer att utföras ändå, i så hög utsträckning som det går? Av någon som numera inte får betalt för delar av sitt arbete. Frågan är vad det här betyder? Det betyder förstås olika saker och jag ska rikta uppmärksamheten mot bara två av dem. För det första skulle man kunna säga att exploateringen flyttat långt in i oss, som den amerikanska sociologen Arlie Hochschild beskriver det; in i våra känslor, i vår känsla av anständighet och moral. Exploateringen skrapar själens insida med sin slickepott i jakten på mervärde.

Men vi kan också ta fasta på de sista raderna av citatet som öppnade texten: ”De [maktförhållandena] kan bara ex­istera som funktion av en mångfald motståndspunkter: dessa spelar i makt­relationerna rollen av motpart, måltavla, stöd, utsprång att få ta tag om. Dessa mot­ståndspunkter finns överallt i maktnätet.”
Särskilt ordet motpart är intressant. Är ömheten hos personalen som stannar och letar efter läsglasögon en motpart till den sortens tänkande som ligger bakom apparna där personalen registrerar vad de gör? Är underkännandet av en examinationsuppgift inte ett uttryck för akademisk rigiditet utan en motpart till ett system som bryr sig mer om produktionstakt än kunskap? Ska vi vara noggranna är dessa handlingar både en motpart i en systemlogik såväl som systemets själva måltavla. Implicit i apparna och genomströmningskraven ligger ett påbud som kunde summeras i uppmaningen att SKYNDA ER: lägg inte så mycket tid hos vårdtagaren, snabba er på att godkänna studenten. Ömhet och noggrannhet blir systemets måltavlor, samtidigt som samma ömhet och samma noggrannhet är det som får de underfinansierade systemen att fungera.

Det är som om en mänsklighet vägrar dö ut under New Public Management. De flesta av oss vet vad som fordras av oss. Vi borde ”jobba smartare”, ta genvägar, handla i enlighet med systemets subtila fingervisningar. De flesta av oss har utbrända arbetskamrater och vi vill inte hamna där själva. Ändå envisas vi med att tycka att det jobb vi utför är viktigt, att våra vårdtagare och våra studenter betyder nåt. Om vi envisas med att fortsätta vara människor, att inte vända blicken bort från en beroende människa och inte kompromissa med ideal som vetenskapssamhället bygger på, då kan det ligga något subversivt här; en motståndshandling som än så länge är oorganiserad, som väntar på att fångas upp. Det är som en budkavle som sträcks fram.
Wikipedia beskriver ordet så svindlande vackert:
”Budkavle eller budkavel är orden för ett litet föremål, ofta av trä, som innehöll ett skriftligt meddelande och bars från person till person, ofta i språngmarsch eller under ritt från gård till gård, vilket kunde ske både natt och dag. Meddelandet kunde till exempel vara en kallelse till en bystämma eller ett upprop för att få manskap samlat till något särskilt ändamål. Avsikten kunde också vara att mobilisera folk inför ett krig. Böter var stadgade för den som nedlade eller slarvade bort en budkavle.”
Här finns alla instruktioner vi behöver. Om våra ansträngningar, vår stress och vår obetalda övertid är ett meddelande, så ska det bäras från gård till gård, färdas både natt och dag. Det är bråttom, man springer med meddelandet för att det ska nå så många som det går. Meddelandet är en kallelse, ett upprop för att mobilisera oss inför ett krig. Nåde den som slarvar med budkavlen!
Vem springer med budkaveln i dag? Svaret är att många springer med den. Hur många av alla dem som söker rycka den till sig som funderar i termer av beroendearbete och exploatering låter jag vara osagt.

Meddelandet är en kallelse, ett upprop för att mobilisera oss inför ett krig. Nåde den som slarvar med budkavlen!

Eva Feder Kittay påpekar just detta att vi alla är beroende under något skede av livet – om inte annat så när vi är bebisar eller gamla, sjuka eller döende. Och vi är alla studenter, kollektivtrafikresenärer, vårdtagare, bilister i behov av ett vägnät, eller så måste vi bara träffa en sjukgymnast för vårt eviga ryggskott. Vi har till och med gått samman i en slags jättelik kollektiv organisering för att klara kostnaderna för detta – kanske är skattesystemet vårt allra mest uttalade erkännande av beroende. Beroende är inget särintresse, utan ett biologiskt och socialt faktum. Jag minns när jag 2015 rullades in mot min bröstcanceroperation och huttrande under det tunna operationstäcket tänkte: ”Tack gud i himlen för skattebetalarna!”. De som betalat för toapappret på uppvakets toalett, som slantat upp för forskningen, som grävt i plånboken för att finansiera steriliseringen av operationskniven och lönen för vaktmästaren som körde mig ned på avdelningen efteråt.  (Hej förresten Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv, som undrade vad fan du får för skatten du betalar in. Visst kan man vara brydd ibland över vart skattepengarna går och jag vet inte om det här tröstar dig men min operation är en av de saker du har fått för dina skattepengar. Operationen som betydde att mina två söner – du skulle träffa dem Leif, de är så underbara att det stockar sig i halsen när jag tänker på dem – fick behålla sin mamma. Ska man vara korrekt var det väl inte nåt som just du fick. Men ändå. Hoppas du är okej med att du var med och betalade för det).

Tillbaka till ordningen. Hjärtklappningen, de torra ögonen när vi vakar i gryningen inför den kommande arbetsdagen, telefonsamtalen hem om eftermiddagarna där vi bedyrar en partner, en maka eller en tonåring att vi snart kommer hem, vi ska bara; de är inget att romantisera. Men ska de betyda något mer än exploatering, om de inte ska användas för att hetsa kring systemkollapser och massinvandring; då måste de kanhända värderas som motståndshandlingar – och användas på det viset. Jag vet inte hur. Jag vet bara att jag för första gången är beredd att sälla mig till mina kollegor som vill se motstånd i vardagens praktiker. Jag vill att där makt finns ska det också finnas motstånd. Frågan är vem som fångar upp det obetalda arbetet inom vård- och utbildningssektorn först?

Drar man in budkavlen som metafor är det oundvikligt att hamna i Vilhelm Mobergs historia om de främmande herremännen som slagit sig ned i Ubbetorps herrgård och tvingar bönderna till tunga dagsverken på gården. En natt kommer en budkavle till byn med en maning till uppror men byåldermannen blir så förskräckt inför tanken att han gräver ner den. Det dröjer dock inte länge innan han grips av ångest inför vad han gjort, eftersom en budkavles meddelande aldrig får tystas: ”Det skulle alltid finnas, någonstädes i tiden och världen skulle det finnas, alltid, alltid.”
Vad ska jag säga? Är detta en ingång för organisering vi bör ta fasta på, denna stretande mänsklighet som i sin nuvarande form bara exploateras? Kan den bli till något annat än mervärde för arbetsköparen? Kan vi göra en budkavle av den?
Isåfall: Rid inatt!

Litteratur
Moberg, Vilhelm. (1941). Rid i natt.
Foucault, M. (1980). Sexualitetens historia: 1. Viljan att veta. Södertälje: Gidlunds bokförlag.
Feder Kittay, E. (1999). Love’s labor. Essays on Women, Equality, and Dependency. New York & London: Routledge

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.