”Vi kunna med största lugn sända våra ungdomar…”

Inrikes

När Uppdrag Granskning hösten 2004 uppmärksammade de så kallade Kirunasvenskarna var det inte första gången denna historia grävdes fram. Det har gjorts med jämna mellanrum sedan 1950-talet. Och skälet är enkelt: vi vet fortfarande inte allt om de svenskar som emigrerade till Sovjet-unionen.
Sovjetemigranternas dramatiska och ofta tragiska livsöden har blivit allmänt kända, framför allt efter journalisten Kaa Enebergs böcker Tvingade till tystnad och Förnekelsens barn. Jag läste böckerna med stort intresse och efter diskussioner med stiftelsen Vänsterpartiet gavs jag det otroligt spännande men samtidigt svåra uppdraget att utreda vilken inställning Sverges Kommunistiska Parti (SKP) hade till sovjetemigrationen. Emigrationsfrå­g­an visade sig mer komplex och mångbottnad än vad som tidigare varit känt, exempelvis var kommunisterna ofta motståndare till emigrationen och dessutom spelade den sovjetiska nationalitetspolitiken en stor och tidigare förbisedd roll.
Börskraschen i New York 1929 ledde till en depression i hela västvärlden. Under de kommande åren uppstod en internationell emigrationsvåg till Sovjetunionen. Utlänningarna var antagligen som flest 1932 då över 42 000 deltog i den sovjetiska produktionen. De flesta var österrikare och tyskar men bland dem fanns också exempelvis Amerika- och Kanadafinnar, spanjorer, tjecker, fransmän, japaner och svenskar.
Depressionen drabbade Sverige på allvar först 1931. Arbetslösheten ökade kraftigt och klassmotsättningarna hårdnade, den 14 maj samma år föll militärens skott mot demonstrerande arbetare i Lunde i Ådalen och omfattande strejkrörelser följde bland sjömän, pappers- och skogsarbetare. Det var också hårda tider i gruvindustrin: på grund av exportsvårigheter inskränktes arbetstiden i LKAB:s Kirunagruva i november 1930 och vid årsskiftet 1931–32 befarades att 200 LKAB-arbetare skulle bli arbetslösa. Under 1932 följde ytterligare arbetstidsinskränkningar men redan 1933 började arbetslösheten minska och den allra värsta krisen var över i Sverige, även om arbetsmarknadskonflikterna var många även de följande åren.

Under denna tid emigrerade troligen omkring 200 svenskar till Sovjetunionen, varav de flesta var malmfältsbor. Den främsta orsaken till deras emigration var osäkerheten på arbetsmarknaden och arbetslösheten. Helmina Jaako, vars man var en arbetslös gruvarbetare, skrev i sina memoarer: ”Helst hade vi alla fall stannat i Sverige och vår lilla stuga, men någon ljusning inom gruvdriften märktes inte. Tvärtom signalerades ytterligare inskränkningar […].”
Alfred Badlund, som var aktiv inom den kommunistiska rörelsen bland annat i Kiruna, beskrev i sina mem­oarer att depressionen kom som en chock och arbetare sades upp från sina anställningar. För Kirunaborna framstod samtidigt Sovjetunionen som lockande, Badlund skrev: ”Norrskensflamman gav dagligen i text och bilder belägg för att femårsplanen gick i lås med glans och att det ryska folket var på väg in i ett nytt jordiskt paradis. Hänförelsen för Ryssland växte i Kiruna.”
Historiker har tidigare kommit fram till att den kommunistiska tidningen Norrskensflamman förmedlade en romantiserad och stundtals rent falsk bild av förhållandena och utvecklingen i Sovjetunionen som troligen inspirerade folk att emigrera. Min undersökning stödjer den slutsatsen.
Badlund beskrev i sina memoarer att han ville emigrera till Sovjetunionen men att partiledningen avslog hans ansökan och menade att man inte kunde ”avvara alla goda krafter”. Albert Juto, som emigrerade med sin familj i oktober 1933, gav en liknande bild i en intervju: ”Redan tidigare hade jag velat fara dit och arbeta. Det var svårt att komma in dit för en som var medlem i kommunistiska partiet här, de ansåg väl att vad har ni här att göra, ni kan arbeta för kommunisterna i Sverige. Det var ju riktigt tänkt.” Det kan ha varit så att partiet lokalt principiellt avslog alla emigrationsförfrågningar. Enligt en artikel i Norrskensflamman som publicerades i september 1931 inkom det dagligen ”aktningsvärda buntar brev – alla med förfrågningar” till SKP och Norrskensflamman. Man hade inte tid att meddela brevskrivarna de negativa svaren och uppmanade därför arbetssökande att inte skicka förfrågningar till SKP, Norrskensflamman eller enskilda partikamrater, som enligt artikeln inte kunde ”göra det ringaste åt en sådan sak”. Det fanns då enligt Norrskensflamman inte någon efterfrågan på skandinavisk arbetskraft i Sovjetunionen. De sökande uppmanades tänka på att lösningen på arbetarklassens problem inte var att få arbete i Sovjetunionen, utan störtandet av kapitalismen efter ryskt exempel och upprättandet av Sovjet-Sverige. I april 1932 beskrevs i en artikel att Norrskensflamman efter massförfrågningarna hört av sig till ”vissa sovjetryska företag”. Dessa visade att det från sovjetisk sida fanns en efterfrågan på kvalificerade sågverksarbetare och en annons med anställningsvillkor skulle anslås. Någon sådan har dock inte påträffats i min undersökning.
Emigrationsfrågan diskuterades också vid två tillfällen av partiledningen, SKP:s politbyrå. Det första tillfället var på ett möte i mars 1933 då frågan togs upp med anledning av ett inkommet brev. Dessvärre är protokollet inte utförligt: ”Behandlades frågan om emigration till Sovjet-Unionen. Med anledning av brev från Njurunda.” Man beslutade att meddela brevskrivarna ”att någon resa för sågverksarbetare inte kan ifrågakomma”. Det andra tillfället var i maj 1934, då politbyrån beslutade att utse politbyråmedlemmen Fritjof Lager till representant i Kommittén för emigrantärenden. Det är dock oklart med vad och hur kommittén arbetade, eller om den över huvud taget startades. Där-emot kan man på goda grunder anta att den skulle behandla ärenden som berörde sovjetemigrationen.
Hilding Hagberg, SKP:s partiledare 1951–64, var i början av 1930-talet riksdagsledamot, ledande inom partidistriktet i Norrbotten, satt i Norrskensflammans redaktion och i SKP:s centralkommitté. Alltså en person som måste ha haft mycket god insikt i frågan. Vid en intervju 1982 sade han att enskilda personer på eget initiativ frågade sovjetdiplomater i Sverige om arbete och att partiledningen inte tog några initiativ för att främja emigrationen. Men Hagberg motsatte sig inte emigrationen, under den rådande arbetslösheten ”kunde ju inte vare sig jag eller andra i partiledningen gå in och diktera det ena eller andra. Men jag vill understryka att vare sig centralt inom partiledningen i Stockholm, eller på distriktsnivå i Norrbotten var vi vare sig engagerade eller pådrivande i någon riktning.” Hagberg hade hellre sett att emigranterna stannat i Sverige: ”Vårt parti behövde verkligen varje medlem, varje röst”. Detta påstående är logiskt: SKP skadades svårt av partisprängningen 1929 och därefter kvarstod omkring 2 300 medlemmar i Norrbotten och 7 000 i hela Sverige – alltså gagnades partiet knappast av att aktiva medlemmar emigrerade från landet. Det är ju däremot tänkbart att andra partier kan ha haft något att vinna på detta.
Hagbergs påstående att SKP inte på något sätt centralt eller lokalt var engagerade i frågan var inte helt sant, då politbyrån ju behandlade frågan vid två tillfällen. Det finns däremot inget som pekar mot att partiledningen var pådrivande i emigrationsprocessen, men det krävs mer forskning för att bedöma om SKP var det lokalt i Norrbotten. Kommunisternas ambivalens kanske kan förklaras med att de hamnade i ett dilemma: de ville inte att medlemmar skulle emigrera men eftersom de ständigt propagerade för Sovjetunionen kunde de inte hindra någon från att emigrera på egen hand till det som utmålades som arbetarnas paradis.

Vilka föreslog att svenskar, företrädesvis kommunister, skulle emigrera till Sovjetunionen på 1930-talet?
I Kiruna väckte socialdemokraten Karl Borin år 1930 ett förslag om att hjälpa de arbetslösa att emigrera. Han skrev: ”För mig synes den enda praktiska lösningen av arbetslöshetsfrågan vara emigration, då samhället [Kiruna] är på väg att överbefolkas.” Blickarna skulle riktas mot framtidslandet i öster som man hört hade avskaffat arbetslösheten – Sovjetunionen. Förhållandena föreföll ordnade och socialdemokraten Borin konstaterade: ”Vi kunna således med största lugn sända våra ungdomar till ett sådant arbetets land. De skola snart lära sig landets språk, och sätta sig in i dess förhållanden samt skörda frukter och välsignelse av sitt arbete, vilket ej förunnats dem här.” Kommunisterna hade förslagit att 200 kronor skulle lämnas i kommunalt bidrag till ortens arbetslösa. Borin drog det hela ett steg längre och föreslog att medlen i stället skulle delas ut till de arbetslösa och att de skulle ges en fri resa till Sovjetunionen. Hans förslag var att ”kommunen på lämpligt sätt inleder underhandlingar med vederbörande sovjetmyndigheter om emigrationsmöjligheter”.
Ett stycke i Gustaf Franks historik över Kiruna har lyfts fram i nästan samtliga texter som behandlat sovjetemigrationen: ”Under denna kristid uppstod även en ansats till emigrationsfeber i Kiruna. Det var till Ryssland färden skulle ställas, och med hänsyn till det då rådande läget ansåg kommunen det vara en form av arbetslöshetshjälp att lämna bidrag till resan.” Den 14 juni 1931 behandlade så kommunalfullmäktige frågan ”Resebidrag för arbetslösa som erhållit arbete i Sovjet-Unionen”. Ingen representant från något parti opponerade sig och fullmäktige godkände enhälligt att utbetala resebidrag om 100 kronor till varje vuxen och 50 kronor till varje barn, till de åtta personer som lämnat intyg om att de fått anställningar i Sovjetunionen och deras familjer.

Men frågan väcktes även på andra orter i Sverige, vilket tidigare inte varit allmänt känt. I en motion till Gudmundrå kommunalfullmäktige i april 1931 yrkade den socialdemokratiska ordföranden i arbetslöshetskommittén ”att kommunalfullmäktige måtte besluta utse en kommitté med uppdrag att allsidigt och förutsättningslöst utreda frågan om möjligheterna för en emigration av kommunens arbetslösa till Sovjet-Ryssland och möjligheterna för dessa att där finna sin utkomst”, och att kommunen i så fall skulle bekosta de emigrerandes resa.
Frågan behandlades också i Västervik. Socialdemokraten Ludvig Pettersson väckte i oktober 1931 en motion där han yrkade att stadsfullmäktige skulle anslå 5 000 kr för att dela ut till personer bosatta i Västervik som kunde visa upp anställningsbevis och inresetillstånd till Sovjet-Ryssland. Bakgrunden var att det i pressen rapporterats och berättats av personer som kände till förhållandena att det fanns arbeten i Sovjet­unionen. Petterssons motion bifölls av stadsfullmäktige i december 1931 och motståndet kom främst från kommunistiskt håll. Något intresse för emigration tycks dock inte ha funnits bland Västerviks arbetslösa. På grund av att medlen inte använts avvecklades bidraget utan protester i oktober 1932.

Diskussionen fördes även i Piteå, och i december 1931 kommenterade Norrskensflamman: ”I olika kommunala församlingar landet runt har socialdemokrater och andra borgare motionerat om att de arbetslösa inom resp. socknar skulle exporteras till arbetarstaten, då denna ju likviderat arbetslösheten och f.n. har stor brist på kvalificerad arbetskraft.” C.A. Karlsson och andra socialdemokrater i Piteå motionerade om export av arbetslösa till Sovjetunionen. Motionen bifölls och en utredningskommitté bestående av en socialdemokrat och två kommunister tillsattes för att undersöka om de arbetslösa kunde få arbete i den sovjetiska trävaruindustrin. Kommunisterna menade i sin utredning att även om det bereddes plats för fler utländska arbetare i Sovjetunionen kunde detta inte ske i sådan omfattning att det kunde råda bot på arbetslöshet­en i de kapitalistiska länderna. Vidare att arbetslöshetsfrågan inte kunde lösas genom export av arbetslösa: ”Att ett sådant förslag överhuvudtaget kommer från socialdemokratiskt eller borgerligt håll innebär inget annat än en bankruttförklaring över den socialdemokratiska politiken och visar såväl socialdemokratins som borgarnas hjälplöshet.”
Det förefaller mycket troligt att diskussionen om att bekosta emigranters resor och andra bidrag för att emigrera till Sovjetunionen behandlades på fler kommunalfullmäktigemöten runt om i Sverige 1931–32. Frågans lösning måste sökas i kommunala protokoll, ett arbete som naturligtvis är gigantiskt. Men det står klart att det var social­demokraterna – inte kommunisterna – i Västervik, Piteå, Kiruna och Gudmundrå som föreslog emigration till Sovjetunionen som lösning på arbetslöshetsfrågan. Man kan spekulera i att socialdemokraterna också såg det som ett sätt att bli av med besvärliga kommunister. Kaa Eneberg har funnit att det är en förklaring som ofta getts av SKP-veteraner. Det som är intressant är egentligen varför kommunisterna inte opponerade sig mot resebidraget i Kiruna som man gjorde på andra orter. Det framstår som ett brott mot partilinjen. Jag tror att agerandet kan kopplas till några få lokalt ledande SKP-medlemmar.

De flesta svenskarna emigrerade till Sovjetkarelen. Därför är den maktkamp som utspelade sig där mot bakgrund av den sovjetiska nationalitetspolitiken central för förståelsen av den svenska emigrationen. Karelen blev efter det finska inbördeskriget en tillflyktsort för röda finska flyktingar och området fungerade också som en operationsbas för dem nära det vita Finland. Bland de röda finnarna fanns också drömmar om ett rött Storfinland förenat med Karelen och planer på en skandinavisk sovjetrepublik som skulle omfatta Sverige, Norge och Finland.
När Sovjetunionen bildades 1923 grundades också den ekonomiskt självbestämmande Autonoma Socialistiska Karelska Folkrepubliken och finlandssvensken Edvard Gylling utsågs till regeringschef. I linje med bolsjevikernas nationalitetspolitik grundade Gylling finska teatrar, skolor och tidningar. Den sovjetiska nationalitetspolitiken (korenizatsija) syftade till att skapa nationella identiteter, bland annat genom att stödja inhemska språk och nationella politiska eliter. Lenin menade att politiken skulle leda till ökat samförstånd, sammanslagning och skapandet av en enhetlig sovjetkultur och pressa tillbaka den storryska chauvinismen. Stalin drev Lenins nationalitetspolitiska linje fram till 1930-talet då han och hans anhängare blev alltmer skeptiska till den växande ”nationella kommunismen”. De menade att etniska intressen måste underordnas den ekonomiska effektiviteten. Maktcentraliseringen och upphävandet av delrepublikernas självbestämmande sammanföll med en omtolkning av nationalitetspolitiken: den avfärdades aldrig officiellt men ersattes med antinationalistiska kampanjer.

Mot de karelska ledarnas vilja ledde olika administrativa beslut i Moskva under 1920-talet till en rad inskränkningar av Karelens självbestämmande. Ryssarna började i slutet av 1920-talet att sända specialister och partifunktionärer till Karelen vilket skulle visa sig vara ett effektivt sätt att bryta ner finnarnas maktpositioner. Grundbult­en för Gyllings politik vittrade alltmer och hans makt kunde snart bara utövas i utbildnings- och kulturfrågor.
Direktiven för att förverkliga den första femårsplanen 1929 ökade förväntningarna på produktionen och man beräknade att 100 000 arbetare behövdes i Karelen. Immigrationsfråg­an blev av största vikt. Det nationella självbestämmandets bas – befolkningens etnicitet och dess nationella kultur – var det som skiljde Karelen från resten av Ryssland. Det karelska ledarskapet hade alltså ett stort intresse av att få dit invandrare som inte var ryssar. Den stora produktionsökning som skedde i och med industrialiseringen ledde till brist på arbetskraft. Det karelska ledarskapet fick tillåtelse att rekrytera finnar från Kanada och USA. Trots att den finsk-amerikanska invandringen ökade antalet finnar, stod ryssarna för den största delen av inflyttningen till Karelen.
I Moskva ökade oron för utländska angrepp. Framväxandet av den fascistiska Lapporörelsen i Finland gjorde att Sovjetunionen nu betraktade landet som en potentiell fiende. Med början 1931 skedde under de följande åren en rad dolda attacker mot finnarna i Karelen, bland annat iscensatte den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU en ”fascistisk” kupp, som gav förevändningar till utrensningar av finska partifunktionärer. I oktober 1935 avskedades Gylling anklagad för att vara kontrollerad av borgerliga finska nationalister. En genomgående förryskning följde och Karelen inlemmades i den ryska kultursfären.
I juli 1937 antogs en resolution om ”anti-sovjetiska element”, något som ledde till den stora terrorn. Finnar bedömdes som ett speciellt anti-sovjetiskt befolkningselement. Finska illegala invandrare brännmärktes och snart följde det ”stora hatet” då finnar och annan gränsbefolkning arresterades, deporterades, avrättades och stämplades som folkfiender.

Det kan inte ha varit en slump att sven­sk­arna hamnade just i Sovjetkarelen. Det fanns goda kontakter mellan de svenska kommunisterna och Edvard Gylling som etablerades då han efter det finska inbördeskriget befann sig på flykt i Stockholm 1918–20. Det fanns också goda relationer med de radikala finska flyktingar som i början av 1930-talet sökte sig över till Kiruna och andra orter. Flyktingarna radikaliserade sina svenska kamrater, bland annat genom den finska kulturorganisationen som fanns i Kiruna, och många av dessa emigrerade sedan till Sovjetunionen. Huvuddelen av befolkningen i Kiruna kommun talade på 1920- och 1930-talen den finska dialekten meänkieli (tornedalsfinska) och kunde alltså göra sig förstådda i Karelen, något som också Kaa Eneberg har noterat. Många emigranter var både finsk- och svensktalande och många svenska emigrantbarn gick i de finskspråkiga skolorna.
Det är mycket troligt att den svenska emigrationen hade att göra med det karelska ledarskapets kamp mot Moskvas och Stalins förryskning av Karelen. Den svenska emigrationen borde alltså ses som ett led i den finskkarelska strävan att behålla makten i Karelen genom att påverka befolkningssammansättningen. Den finländske historikern Markku Kangaspuro som har forskat mycket i frågan tror att detta kan vara fallet och han är relativt säker på att det fanns starka band mellan den svenska och finska emigrationen till Sovjetkarelen. Detta rimmar också väl med Gyllings och andra finnars ambitioner att skapa en självbestämmande skandinavisk sovjetrepublik, något som fick dem att försvara det finska inflytandet in i det sista. På den tiden betraktades ofta alla finsktalande som delar av en bredare finsk nation och de karelska ledarna föredrog finsktalande befolkningsgrupper framför alla andra.
Mycket talar för att avrättningarna av omkring 30 svenska kommunister kan kopplas till det ”stora hatet” och de ryska attackerna mot den finsktalande befolkningen. I och med att allt som hade med Finland och det finska att göra stämplades som fientligt och fascistiskt, gungade nu även de kvarvarande svenska kommunisternas positioner. Eneberg har funnit att till exempel Carl Niemi, en av de avrättade svenskarna, var registrerad som finsk medborgare.

I boken Svenska sovjetemigranter undersöks arbetskraftsvärvarnas roll, emigrationen på 1920-talet, hur de hemvändande emigranterna behandlades och vilken omfattning emigrationen hade. Där finns också en genomgång av den internationella forskningen. Sanningen med stort S kan aldrig nås eftersom forskningsresultat alltid är preliminära. Det sista ordet är inte sagt i denna mångbottnade fråga. Förhoppningsvis har jag lyckats ge en mer sammansatt bild av de svenska kommunisternas inställning till sovjetemigrationen.