Inrikes 11 december, 2006

”Vi kunna med största lugn sända våra ungdomar…”

Mitt under den värsta krisen på 1930-talet lockades svenskar till Sovjetunionen. I Västervik, Piteå, Kiruna och Gudmundrå föreslog socialdemokrater att arbetslösheten skulle exporteras. Kommunisterna, som hade idylliserat Sovjet, var inte alls lika glada. De ville ha folk kvar i Sverige för att göra revolution.

När Uppdrag Granskning hösten 2004 uppmärksammade de så kallade Kirunasvenskarna var det inte första gången denna historia grävdes fram. Det har gjorts med jämna mellanrum sedan 1950-talet. Och skälet är enkelt: vi vet fortfarande inte allt om de svenskar som emigrerade till Sovjet-unionen.
Sovjetemigranternas dramatiska och ofta tragiska livsöden har blivit allmänt kända, framför allt efter journalisten Kaa Enebergs böcker Tvingade till tystnad och Förnekelsens barn. Jag läste böckerna med stort intresse och efter diskussioner med stiftelsen Vänsterpartiet gavs jag det otroligt spännande men samtidigt svåra uppdraget att utreda vilken inställning Sverges Kommunistiska Parti (SKP) hade till sovjetemigrationen. Emigrationsfrå­g­an visade sig mer komplex och mångbottnad än vad som tidigare varit känt, exempelvis var kommunisterna ofta motståndare till emigrationen och dessutom spelade den sovjetiska nationalitetspolitiken en stor och tidigare förbisedd roll.
Börskraschen i New York 1929 ledde till en depression i hela västvärlden. Under de kommande åren uppstod en internationell emigrationsvåg till Sovjetunionen. Utlänningarna var antagligen som flest 1932 då över 42 000 deltog i den sovjetiska produktionen. De flesta var österrikare och tyskar men bland dem fanns också exempelvis Amerika- och Kanadafinnar, spanjorer, tjecker, fransmän, japaner och svenskar.
Depressionen drabbade Sverige på allvar först 1931. Arbetslösheten ökade kraftigt och klassmotsättningarna hårdnade, den 14 maj samma år föll militärens skott mot demonstrerande arbetare i Lunde i Ådalen och omfattande strejkrörelser följde bland sjömän, pappers- och skogsarbetare. Det var också hårda tider i gruvindustrin: på grund av exportsvårigheter inskränktes arbetstiden i LKAB:s Kirunagruva i november 1930 och vid årsskiftet 1931–32 befarades att 200 LKAB-arbetare skulle bli arbetslösa. Under 1932 följde ytterligare arbetstidsinskränkningar men redan 1933 började arbetslösheten minska och den allra värsta krisen var över i Sverige, även om arbetsmarknadskonflikterna var många även de följande åren.

Under denna tid emigrerade troligen omkring 200 svenskar till Sovjetunionen, varav de flesta var malmfältsbor. Den främsta orsaken till deras emigration var osäkerheten på arbetsmarknaden och arbetslösheten. Helmina Jaako, vars man var en arbetslös gruvarbetare, skrev i sina memoarer: ”Helst hade vi alla fall stannat i Sverige och vår lilla stuga, men någon ljusning inom gruvdriften märktes inte. Tvärtom signalerades ytterligare inskränkningar […].”
Alfred Badlund, som var aktiv inom den kommunistiska rörelsen bland annat i Kiruna, beskrev i sina mem­oarer att depressionen kom som en chock och arbetare sades upp från sina anställningar. För Kirunaborna framstod samtidigt Sovjetunionen som lockande, Badlund skrev: ”Norrskensflamman gav dagligen i text och bilder belägg för att femårsplanen gick i lås med glans och att det ryska folket var på väg in i ett nytt jordiskt paradis. Hänförelsen för Ryssland växte i Kiruna.”
Historiker har tidigare kommit fram till att den kommunistiska tidningen Norrskensflamman förmedlade en romantiserad och stundtals rent falsk bild av förhållandena och utvecklingen i Sovjetunionen som troligen inspirerade folk att emigrera. Min undersökning stödjer den slutsatsen.
Badlund beskrev i sina memoarer att han ville emigrera till Sovjetunionen men att partiledningen avslog hans ansökan och menade att man inte kunde ”avvara alla goda krafter”. Albert Juto, som emigrerade med sin familj i oktober 1933, gav en liknande bild i en intervju: ”Redan tidigare hade jag velat fara dit och arbeta. Det var svårt att komma in dit för en som var medlem i kommunistiska partiet här, de ansåg väl att vad har ni här att göra, ni kan arbeta för kommunisterna i Sverige. Det var ju riktigt tänkt.” Det kan ha varit så att partiet lokalt principiellt avslog alla emigrationsförfrågningar. Enligt en artikel i Norrskensflamman som publicerades i september 1931 inkom det dagligen ”aktningsvärda buntar brev – alla med förfrågningar” till SKP och Norrskensflamman. Man hade inte tid att meddela brevskrivarna de negativa svaren och uppmanade därför arbetssökande att inte skicka förfrågningar till SKP, Norrskensflamman eller enskilda partikamrater, som enligt artikeln inte kunde ”göra det ringaste åt en sådan sak”. Det fanns då enligt Norrskensflamman inte någon efterfrågan på skandinavisk arbetskraft i Sovjetunionen. De sökande uppmanades tänka på att lösningen på arbetarklassens problem inte var att få arbete i Sovjetunionen, utan störtandet av kapitalismen efter ryskt exempel och upprättandet av Sovjet-Sverige. I april 1932 beskrevs i en artikel att Norrskensflamman efter massförfrågningarna hört av sig till ”vissa sovjetryska företag”. Dessa visade att det från sovjetisk sida fanns en efterfrågan på kvalificerade sågverksarbetare och en annons med anställningsvillkor skulle anslås. Någon sådan har dock inte påträffats i min undersökning.
Emigrationsfrågan diskuterades också vid två tillfällen av partiledningen, SKP:s politbyrå. Det första tillfället var på ett möte i mars 1933 då frågan togs upp med anledning av ett inkommet brev. Dessvärre är protokollet inte utförligt: ”Behandlades frågan om emigration till Sovjet-Unionen. Med anledning av brev från Njurunda.” Man beslutade att meddela brevskrivarna ”att någon resa för sågverksarbetare inte kan ifrågakomma”. Det andra tillfället var i maj 1934, då politbyrån beslutade att utse politbyråmedlemmen Fritjof Lager till representant i Kommittén för emigrantärenden. Det är dock oklart med vad och hur kommittén arbetade, eller om den över huvud taget startades. Där-emot kan man på goda grunder anta att den skulle behandla ärenden som berörde sovjetemigrationen.
Hilding Hagberg, SKP:s partiledare 1951–64, var i början av 1930-talet riksdagsledamot, ledande inom partidistriktet i Norrbotten, satt i Norrskensflammans redaktion och i SKP:s centralkommitté. Alltså en person som måste ha haft mycket god insikt i frågan. Vid en intervju 1982 sade han att enskilda personer på eget initiativ frågade sovjetdiplomater i Sverige om arbete och att partiledningen inte tog några initiativ för att främja emigrationen. Men Hagberg motsatte sig inte emigrationen, under den rådande arbetslösheten ”kunde ju inte vare sig jag eller andra i partiledningen gå in och diktera det ena eller andra. Men jag vill understryka att vare sig centralt inom partiledningen i Stockholm, eller på distriktsnivå i Norrbotten var vi vare sig engagerade eller pådrivande i någon riktning.” Hagberg hade hellre sett att emigranterna stannat i Sverige: ”Vårt parti behövde verkligen varje medlem, varje röst”. Detta påstående är logiskt: SKP skadades svårt av partisprängningen 1929 och därefter kvarstod omkring 2 300 medlemmar i Norrbotten och 7 000 i hela Sverige – alltså gagnades partiet knappast av att aktiva medlemmar emigrerade från landet. Det är ju däremot tänkbart att andra partier kan ha haft något att vinna på detta.
Hagbergs påstående att SKP inte på något sätt centralt eller lokalt var engagerade i frågan var inte helt sant, då politbyrån ju behandlade frågan vid två tillfällen. Det finns däremot inget som pekar mot att partiledningen var pådrivande i emigrationsprocessen, men det krävs mer forskning för att bedöma om SKP var det lokalt i Norrbotten. Kommunisternas ambivalens kanske kan förklaras med att de hamnade i ett dilemma: de ville inte att medlemmar skulle emigrera men eftersom de ständigt propagerade för Sovjetunionen kunde de inte hindra någon från att emigrera på egen hand till det som utmålades som arbetarnas paradis.

Vilka föreslog att svenskar, företrädesvis kommunister, skulle emigrera till Sovjetunionen på 1930-talet?
I Kiruna väckte socialdemokraten Karl Borin år 1930 ett förslag om att hjälpa de arbetslösa att emigrera. Han skrev: ”För mig synes den enda praktiska lösningen av arbetslöshetsfrågan vara emigration, då samhället [Kiruna] är på väg att överbefolkas.” Blickarna skulle riktas mot framtidslandet i öster som man hört hade avskaffat arbetslösheten – Sovjetunionen. Förhållandena föreföll ordnade och socialdemokraten Borin konstaterade: ”Vi kunna således med största lugn sända våra ungdomar till ett sådant arbetets land. De skola snart lära sig landets språk, och sätta sig in i dess förhållanden samt skörda frukter och välsignelse av sitt arbete, vilket ej förunnats dem här.” Kommunisterna hade förslagit att 200 kronor skulle lämnas i kommunalt bidrag till ortens arbetslösa. Borin drog det hela ett steg längre och föreslog att medlen i stället skulle delas ut till de arbetslösa och att de skulle ges en fri resa till Sovjetunionen. Hans förslag var att ”kommunen på lämpligt sätt inleder underhandlingar med vederbörande sovjetmyndigheter om emigrationsmöjligheter”.
Ett stycke i Gustaf Franks historik över Kiruna har lyfts fram i nästan samtliga texter som behandlat sovjetemigrationen: ”Under denna kristid uppstod även en ansats till emigrationsfeber i Kiruna. Det var till Ryssland färden skulle ställas, och med hänsyn till det då rådande läget ansåg kommunen det vara en form av arbetslöshetshjälp att lämna bidrag till resan.” Den 14 juni 1931 behandlade så kommunalfullmäktige frågan ”Resebidrag för arbetslösa som erhållit arbete i Sovjet-Unionen”. Ingen representant från något parti opponerade sig och fullmäktige godkände enhälligt att utbetala resebidrag om 100 kronor till varje vuxen och 50 kronor till varje barn, till de åtta personer som lämnat intyg om att de fått anställningar i Sovjetunionen och deras familjer.

Men frågan väcktes även på andra orter i Sverige, vilket tidigare inte varit allmänt känt. I en motion till Gudmundrå kommunalfullmäktige i april 1931 yrkade den socialdemokratiska ordföranden i arbetslöshetskommittén ”att kommunalfullmäktige måtte besluta utse en kommitté med uppdrag att allsidigt och förutsättningslöst utreda frågan om möjligheterna för en emigration av kommunens arbetslösa till Sovjet-Ryssland och möjligheterna för dessa att där finna sin utkomst”, och att kommunen i så fall skulle bekosta de emigrerandes resa.
Frågan behandlades också i Västervik. Socialdemokraten Ludvig Pettersson väckte i oktober 1931 en motion där han yrkade att stadsfullmäktige skulle anslå 5 000 kr för att dela ut till personer bosatta i Västervik som kunde visa upp anställningsbevis och inresetillstånd till Sovjet-Ryssland. Bakgrunden var att det i pressen rapporterats och berättats av personer som kände till förhållandena att det fanns arbeten i Sovjet­unionen. Petterssons motion bifölls av stadsfullmäktige i december 1931 och motståndet kom främst från kommunistiskt håll. Något intresse för emigration tycks dock inte ha funnits bland Västerviks arbetslösa. På grund av att medlen inte använts avvecklades bidraget utan protester i oktober 1932.

Diskussionen fördes även i Piteå, och i december 1931 kommenterade Norrskensflamman: ”I olika kommunala församlingar landet runt har socialdemokrater och andra borgare motionerat om att de arbetslösa inom resp. socknar skulle exporteras till arbetarstaten, då denna ju likviderat arbetslösheten och f.n. har stor brist på kvalificerad arbetskraft.” C.A. Karlsson och andra socialdemokrater i Piteå motionerade om export av arbetslösa till Sovjetunionen. Motionen bifölls och en utredningskommitté bestående av en socialdemokrat och två kommunister tillsattes för att undersöka om de arbetslösa kunde få arbete i den sovjetiska trävaruindustrin. Kommunisterna menade i sin utredning att även om det bereddes plats för fler utländska arbetare i Sovjetunionen kunde detta inte ske i sådan omfattning att det kunde råda bot på arbetslöshet­en i de kapitalistiska länderna. Vidare att arbetslöshetsfrågan inte kunde lösas genom export av arbetslösa: ”Att ett sådant förslag överhuvudtaget kommer från socialdemokratiskt eller borgerligt håll innebär inget annat än en bankruttförklaring över den socialdemokratiska politiken och visar såväl socialdemokratins som borgarnas hjälplöshet.”
Det förefaller mycket troligt att diskussionen om att bekosta emigranters resor och andra bidrag för att emigrera till Sovjetunionen behandlades på fler kommunalfullmäktigemöten runt om i Sverige 1931–32. Frågans lösning måste sökas i kommunala protokoll, ett arbete som naturligtvis är gigantiskt. Men det står klart att det var social­demokraterna – inte kommunisterna – i Västervik, Piteå, Kiruna och Gudmundrå som föreslog emigration till Sovjetunionen som lösning på arbetslöshetsfrågan. Man kan spekulera i att socialdemokraterna också såg det som ett sätt att bli av med besvärliga kommunister. Kaa Eneberg har funnit att det är en förklaring som ofta getts av SKP-veteraner. Det som är intressant är egentligen varför kommunisterna inte opponerade sig mot resebidraget i Kiruna som man gjorde på andra orter. Det framstår som ett brott mot partilinjen. Jag tror att agerandet kan kopplas till några få lokalt ledande SKP-medlemmar.

De flesta svenskarna emigrerade till Sovjetkarelen. Därför är den maktkamp som utspelade sig där mot bakgrund av den sovjetiska nationalitetspolitiken central för förståelsen av den svenska emigrationen. Karelen blev efter det finska inbördeskriget en tillflyktsort för röda finska flyktingar och området fungerade också som en operationsbas för dem nära det vita Finland. Bland de röda finnarna fanns också drömmar om ett rött Storfinland förenat med Karelen och planer på en skandinavisk sovjetrepublik som skulle omfatta Sverige, Norge och Finland.
När Sovjetunionen bildades 1923 grundades också den ekonomiskt självbestämmande Autonoma Socialistiska Karelska Folkrepubliken och finlandssvensken Edvard Gylling utsågs till regeringschef. I linje med bolsjevikernas nationalitetspolitik grundade Gylling finska teatrar, skolor och tidningar. Den sovjetiska nationalitetspolitiken (korenizatsija) syftade till att skapa nationella identiteter, bland annat genom att stödja inhemska språk och nationella politiska eliter. Lenin menade att politiken skulle leda till ökat samförstånd, sammanslagning och skapandet av en enhetlig sovjetkultur och pressa tillbaka den storryska chauvinismen. Stalin drev Lenins nationalitetspolitiska linje fram till 1930-talet då han och hans anhängare blev alltmer skeptiska till den växande ”nationella kommunismen”. De menade att etniska intressen måste underordnas den ekonomiska effektiviteten. Maktcentraliseringen och upphävandet av delrepublikernas självbestämmande sammanföll med en omtolkning av nationalitetspolitiken: den avfärdades aldrig officiellt men ersattes med antinationalistiska kampanjer.

Mot de karelska ledarnas vilja ledde olika administrativa beslut i Moskva under 1920-talet till en rad inskränkningar av Karelens självbestämmande. Ryssarna började i slutet av 1920-talet att sända specialister och partifunktionärer till Karelen vilket skulle visa sig vara ett effektivt sätt att bryta ner finnarnas maktpositioner. Grundbult­en för Gyllings politik vittrade alltmer och hans makt kunde snart bara utövas i utbildnings- och kulturfrågor.
Direktiven för att förverkliga den första femårsplanen 1929 ökade förväntningarna på produktionen och man beräknade att 100 000 arbetare behövdes i Karelen. Immigrationsfråg­an blev av största vikt. Det nationella självbestämmandets bas – befolkningens etnicitet och dess nationella kultur – var det som skiljde Karelen från resten av Ryssland. Det karelska ledarskapet hade alltså ett stort intresse av att få dit invandrare som inte var ryssar. Den stora produktionsökning som skedde i och med industrialiseringen ledde till brist på arbetskraft. Det karelska ledarskapet fick tillåtelse att rekrytera finnar från Kanada och USA. Trots att den finsk-amerikanska invandringen ökade antalet finnar, stod ryssarna för den största delen av inflyttningen till Karelen.
I Moskva ökade oron för utländska angrepp. Framväxandet av den fascistiska Lapporörelsen i Finland gjorde att Sovjetunionen nu betraktade landet som en potentiell fiende. Med början 1931 skedde under de följande åren en rad dolda attacker mot finnarna i Karelen, bland annat iscensatte den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU en ”fascistisk” kupp, som gav förevändningar till utrensningar av finska partifunktionärer. I oktober 1935 avskedades Gylling anklagad för att vara kontrollerad av borgerliga finska nationalister. En genomgående förryskning följde och Karelen inlemmades i den ryska kultursfären.
I juli 1937 antogs en resolution om ”anti-sovjetiska element”, något som ledde till den stora terrorn. Finnar bedömdes som ett speciellt anti-sovjetiskt befolkningselement. Finska illegala invandrare brännmärktes och snart följde det ”stora hatet” då finnar och annan gränsbefolkning arresterades, deporterades, avrättades och stämplades som folkfiender.

Det kan inte ha varit en slump att sven­sk­arna hamnade just i Sovjetkarelen. Det fanns goda kontakter mellan de svenska kommunisterna och Edvard Gylling som etablerades då han efter det finska inbördeskriget befann sig på flykt i Stockholm 1918–20. Det fanns också goda relationer med de radikala finska flyktingar som i början av 1930-talet sökte sig över till Kiruna och andra orter. Flyktingarna radikaliserade sina svenska kamrater, bland annat genom den finska kulturorganisationen som fanns i Kiruna, och många av dessa emigrerade sedan till Sovjetunionen. Huvuddelen av befolkningen i Kiruna kommun talade på 1920- och 1930-talen den finska dialekten meänkieli (tornedalsfinska) och kunde alltså göra sig förstådda i Karelen, något som också Kaa Eneberg har noterat. Många emigranter var både finsk- och svensktalande och många svenska emigrantbarn gick i de finskspråkiga skolorna.
Det är mycket troligt att den svenska emigrationen hade att göra med det karelska ledarskapets kamp mot Moskvas och Stalins förryskning av Karelen. Den svenska emigrationen borde alltså ses som ett led i den finskkarelska strävan att behålla makten i Karelen genom att påverka befolkningssammansättningen. Den finländske historikern Markku Kangaspuro som har forskat mycket i frågan tror att detta kan vara fallet och han är relativt säker på att det fanns starka band mellan den svenska och finska emigrationen till Sovjetkarelen. Detta rimmar också väl med Gyllings och andra finnars ambitioner att skapa en självbestämmande skandinavisk sovjetrepublik, något som fick dem att försvara det finska inflytandet in i det sista. På den tiden betraktades ofta alla finsktalande som delar av en bredare finsk nation och de karelska ledarna föredrog finsktalande befolkningsgrupper framför alla andra.
Mycket talar för att avrättningarna av omkring 30 svenska kommunister kan kopplas till det ”stora hatet” och de ryska attackerna mot den finsktalande befolkningen. I och med att allt som hade med Finland och det finska att göra stämplades som fientligt och fascistiskt, gungade nu även de kvarvarande svenska kommunisternas positioner. Eneberg har funnit att till exempel Carl Niemi, en av de avrättade svenskarna, var registrerad som finsk medborgare.

I boken Svenska sovjetemigranter undersöks arbetskraftsvärvarnas roll, emigrationen på 1920-talet, hur de hemvändande emigranterna behandlades och vilken omfattning emigrationen hade. Där finns också en genomgång av den internationella forskningen. Sanningen med stort S kan aldrig nås eftersom forskningsresultat alltid är preliminära. Det sista ordet är inte sagt i denna mångbottnade fråga. Förhoppningsvis har jag lyckats ge en mer sammansatt bild av de svenska kommunisternas inställning till sovjetemigrationen.

Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)