Den 16 oktober skrev jag, som väldigt många andra, ”#MeToo” på Facebook. När historierna om övergrepp tog över mina sociala medier kände jag en enorm känsla av styrka och av solidaritet mellan alla de kvinnor som berättade, stöttade varandra och i många fall förde över mångåriga känslor av skuld och skam där de hör hemma: på förövarna.

Men snart var det även andra känslor som kom ikapp mig. Efter några dagar av mina och andras vittnesmål, och av att debattera vikten av att aldrig misstro en kvinna som berättar om övergrepp, bröt jag ihop. Jag var dränerad på energi och kunde bara sitta och gråta. Jag fick flashbacks av flera år gamla våldtäkter, av psykisk misshandel och av känslan av att jag själv försatt mig i den situationen. Skammen över att jag låtit en man bryta ned mig, fast jag alltid har varit stark och självständig. Och så insikten att jag som feminist faktiskt borde veta bättre än att skuldbelägga mig själv för en våldtäkt. Och så går det runt. Runt, runt, runt, tills man knappt vet var de radikalfeministiska teorierna om patriarkatet och sexuellt våld slutar, och var de praktiska erfarenheterna av att utsättas för det våldet börjar.

Det verkar vara där många inom vänstern som ser #MeToo från utsidan fastnar. Är det inte rättsosäkert och till och med kontraproduktivt att hänga ut enskilda förövare i stället för att fokusera på strukturerna, säger vissa. Som att strukturerna inte utgjordes av individer, och som att alla kvinnor som nu river upp gamla sår för att berätta om patriarkalt våld inte också är individer. Som att våra personliga sår inte är värda att desinficera och plåstra om.

Kraften i #MeToo är det personliga i det strukturella. När lyckligt ovetande män säger att de tror att siffrorna är överdrivna för att de minsann aldrig har sett någon bli trakasserad eller känner någon som har blivit våldtagen, så finns det kvinnor i varje hem, på varje arbetsplats och i varje umgängeskrets som kan säga: ”jag har blivit våldtagen”. Vi delar med oss av några av våra värsta trauman för att skeptiker ska se människorna i statistiken. Men tro inte att vittnesmålen kommer gratis.

Skammen över att jag låtit en man bryta ned mig, fast jag alltid har varit stark och självständig

Jag är långt ifrån ensam om att ha mått skit de senaste veckorna. Alla vi som berättar återupplever övergreppen, och alla som inte berättar påminns om vad de utsatts för så fort de öppnar en tidning, loggar in på Facebook eller ser på tv. Jag har tidigare fått viss psykologhjälp för att bearbeta de våldtäkter jag utsatts för, så jag har klarat mig relativt bra under #MeToo. En nära vän till mig som våldtogs för några år sedan har de senaste dagarna behövt se sin förövares namn, tillsammans med vittnesmål från hans andra offer, figurera på bloggar och i Facebookgrupper. För henne har smärtan och ångesten blivit outhärdlig, och hon har försökt att få hjälp från psykiatrin där hon sedan tidigare har en samtalskontakt. Men förgäves.

I hennes fall handlar det om att vårdgivaren saknar traumakompetens. Jag önskar att jag kunde säga att det bara är för henne att vända sig till en annan vårdgivare, men så ser inte verkligheten ut. Möjligheterna till att få professionell hjälp för att bearbeta sexuella övergrepp är begränsade, och så ser det ut i hela landet. Bara om du tjatar dig till att få stå i en väldigt lång kö eller betalar ur egen ficka kan du kanske få den hjälp du behöver.

#MeToo börjar leda till konkreta förslag för att motverka de sexuella övergreppen. Det behövs. Men glöm inte bort alla oss som till följd av #MeToo just nu återupplever trauman och övergrepp. Vi är väldigt många som mår väldigt dåligt, och jag vill se politiska förslag för att garantera oss den hjälp vi behöver och förtjänar.