Google, numera Alphabet, hade länge ”var inte ond” som sitt motto.

Det är inte deras motto längre. Formuleringen flyttades först till första raden av företagets ”code of conduct”, sedan dess har den vattnas ned ytterligare. I dag säger Google bara att det går att tjäna pengar utan att vara ond.

Det påminner mig om hur vi som tonåringar i Småland, med fyra folköls oövervinnliga självförtroende brukade gapa att det går att ha roligt utan alkohol – men att det är dumt att chansa.

Donald Trump stängdes i förra veckan först av temporärt och sedan permanent från Twitter. Youtube utför i skrivande stund en utrensning av opinionsmaterial från det fattiga kuppförsökets fotsoldater.

En rad företag tycks agera enligt principen om att inte vara onda. Men det är talande att det hände efter kuppförsöket. I månader har fascister och förvirrade republikaner öppet planerat att storma senaten och stoppa den demokratiska processen. De har fått hållas. Donald Trump själv inledde den mediala kampanj som till slut gjorde honom till president med att helt utan belägg påstå att Barack Obama var född i Kenya – och därför inte borde kunna väljas till president. Först under det gångna året har Twitter börjat markera en del av hans vidlyftiga lögner som ”ifrågasatta” på sin plattform. Något som knappast direkt skakar hans följares världsbild.

Han fick, fram tills häromdagen, hållas.

Förhållningssättet känns igen från tidigare: efter fascistmarschen i Charlottesville stängdes en rad konton och grupper ned, men då var Heather Heyer redan död.

De här företagen agerar inte mot förment ondska, utan som svar på en opinion som kan skada deras marknadsvärde.  Det är först när ondskan blivit uppenbar som den tvättas bort; fram till dess driver den interaktioner

.
Efter att ha låst Donald Trumps konto föll Twitter med 2,8 procent på börsen.

Google kontrollerar 80 procent av jordens annonsmarknad. Facebook har bevisligen makten att förändra utgången i en nationell demokratisk folkomröstning. Techjättarna omsätter mer pengar än många suveräna stater. Det bästa vi kan hoppas på är att de inte är direkt onda.

Ett fåtal liberala fundamentalister hävdar fortfarande att detta inte är något problem (”om tillräckligt många tycker att detta är ett problem kommer marknaden att lösa det”) men annars råder konsensus från höger till vänster: det här är inget strålande upplägg.

Frågan är dock om den här insikten inte har nått oss för sent. Några vapen att sätta emot har vi egentligen inte.

Jag tänker mig ett statligt Facebook, skapat av hjärnorna bakom Arbets­miljöverkets hemsida och under ledning av, säg,  MSB:s tidigare chef Dan Eliasson. Jag tror att det är det osexigaste man kan tänka sig.

Jag funderar på en massrörelse för att lämna Instagram och så minns jag att folk inte ens orkar gå ur svenska kyrkan.

Jag tänker att expropriera är ett vackert ord och att Facebook ändå har flera serverhallar i Sverige. Nog för att alla är överens, men kanske inte så överens.

Nåväl, så länge det driver på interaktioner kan vi i alla fall räkna med att få fortsätta diskutera saken.