I veckan kommenterade Stefan Löfven de svenska gränskontrollerna. Han sa ”EU:s yttre gränser måste göras säkrare”, då den nuvarande situationen i Mosul kan leda till ”en ny gigantisk flyktingström från Irak” (Sydsvenskan, 17/10, 2016).
Vi tar det igen: i relation till situationen människor i Mosul befinner sig i förmänskligar statsministern gränsen, inte flyktingarna. Det är gränsens säkerhet vi ska värna om; den så kallade ”flyktingströmmen” ska motas tillbaka (över gränsen, ut i havet).
Språket ligger i linje med den logik och de lagar som just nu styr frågan om människor på flykt. Vi tränas ur eventuell empati eller solidaritet och lär oss att värna om nationen – och genom att värna om nationen påstås vi värna om oss själva, ”vår” ekonomi och ”våra” intressen. (Att dessa intressen ligger i linje med den industri som har byggts upp kring asylsökande – privata företag som säljer allt från vakter till läkarvård och taggtråd – får man väl anta är en slump.)
Med grund i det kan statsministern sedan argumentera för att behålla gränskontrollerna, som totalt har kollat omkring tre miljoner människor och stoppat 78 asylsökande. På det sättet, menar man, bör Sverige bemöta ”allvarliga hot mot den allmänna ordningen och inre säkerheten”. Lyckligtvis tar statsministern kritiken gränskontrollerna har fått i beaktande: de ”ställer ju till besvär för dem som pendlar”, erkänner han. ”Restiden blir längre. Vi har så många som pendlar här över”.
Finns det något jobbigare än att morgonresan förlängs på grund av gränskontroller? Möjligtvis tre saker: att statsministern i sitt uttalande låtsas att kritiken mot gränskontrollerna främst framförs av pendlare snarare än människor på flykt och asylrättsaktivister; att kritiken mot gränskontrollerna inte ses som en del av en bredare kritik mot regelverket som hindrar människor på flykt att röra sig fritt; att som flykting stoppas vid en gränskontroll.
Finns det något jobbigare än att morgonresan förlängs på grund av gränskontroller? Att som flykting stoppas vid en gränskontroll.
I en ny rapport framtagen av Amnesty International framkommer uppgifter om att den australiska regeringen är ansvarig för en brutal och medveten tortyr av flyktingar på ön Nauru. Rapporten, som har överlämnats till den australiensiska regeringen, har bland annat utgått från intervjuer med sextiotvå flyktingar som vittnar om hur dåligt de mår och hur illa de behandlas på ön. En trettonårig pojke ska ha försökt begå självmord upprepade gånger och självskadebeteende är utbrett. Inte heller har International Health and Medical Services, det företag som ska erbjuda sjukvård till personerna i förvaret, skött sitt arbete. Flera människor vittnar om sjukdomar, psykisk ohälsa, brutna ben som inte har läkt ordentligt. Det bör betonas att IHMS är en privat aktör, vars kontrakt med den australiensiska staten sammanlagt kommer upp i 1,6 miljarder dollar.
Det som sker i Australien och på Nauru är inte frånkopplat det som just nu händer i Sverige och Europa: folk skadas regelbundet, systematiskt och med stöd i och från internationella politiska sammanhang. Vi får inte vänja oss vid att det sker. Målet måste alltid vara att vända utvecklingen och lägga fram en flyktingpolitik som placerar den asylsökande personens behov i centrum – inte pendeltågsresenärens.