Det är en fråga jag återkommer till, mer eller mindre frivilligt, i och med hur debatten har gått de senaste åren. Det sägs att vi ser en ökad polarisering, men i själva verket handlar det kanske om att folk är mindre intresserade av vad den så kallade politiska mitten har att erbjuda. Det löser företrädare för de här partierna genom att vända sig mot all politik, vare sig den kommer från högern eller vänstern, som ifrågasätter grunderna för hur samhället organiseras. Hur mycket utrymme finns det då för kritik av de strukturer och system – klassamhället, rasismen, sexism – som också är en del av hur samhället byggs? Hur mycket utrymme finns det för oss som vill organisera oss kring att bygga en annan värld?

Den liberala demokratin är, enligt dessa personer, samma sak som demokrati. En socialistisk värld blir därför lika förkastlig som en högerextrem sådan. Den här stämplingen av vissa grupper har gått så långt att till och med Expo, en antirasistisk tidskrift, framställs som vänsterextremistisk i en rapport av Totalförsvarets forskningsinstitut.

Nu senast väcktes den här frågan i mig av en pågående rättsprocess. Socionomen och frilansskribenten Maimuna Abdullahi och aktivisten och statsvetaren Fatima Doubakil har valt att stämma kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal efter att Hermansson skrivit på sin blogg att kvinnorna är ”extremister” som inte ”skulle vara främmande för IS värdegrund i Raqqa”. Hermanssons uttalanden har också fått konsekvensen att Göteborgs stad valt att ställa in ett flertal evenemang där de båda skulle ha medverkat.

Den liberala demokratin är, enligt dessa personer, samma sak som demokrati. En socialistisk värld blir därför lika förkastlig som en högerextrem sådan.

Vad grundar sig då Hermanssons uttalanden på? I en intervju med Sveriges radio (21/4, 2018) ställs denna fråga rakt ut av reportern. Finns det egentligen någon samlad dokumentation Ann-Sofie Hermansson kan utgå från när hon jämför de två kvinnorna med nazister? ”Det är jag helt övertygad om att det finns,” säger Ann-Sofie Hermansson prompt. ”Men jag har inte suttit och researchat.”

Ann-Sofie Hermansson har dock fortsatt skriva om kvinnorna på sin blogg, och pekar då varnande ut att det ”finns en benägenhet att lägga ansvaret för existerande terrorism på USA och delvis Europa”. Jag var inte medveten om att det faktum att imperialistiska stater och forna kolonialmakter är delaktiga i uppkomsten av terrororganisationer var en extrem åsikt. Däremot har jag gjort lite research, och funnit att Maimuna Abdullahi, tidigare skribent för Fria Tidningen, har skrivit omfattande och kunnigt om rasismen som system, hur den samverkar med klassamhället, och om polisbrutalitet i förorterna. Jag hittar en video i vilken Fatima Doubakil framlägger att det politiska klimatet – och de lagliga quick-fixes som efterföljde den elfte september – begränsar muslimers rättigheter.

Jag var inte medveten om att det faktum att imperialistiska stater och forna kolonialmakter är delaktiga i uppkomsten av terrororganisationer var en extrem åsikt.

Extremiseringen av vissa människor gör att man inte behöver bemöta deras åsikter eller ta dem på allvar – intressant, med tanke på att de som använder sig av begreppet mot vänstern eller muslimer gärna debatterar med nazister och rasister. Men det är klart, andra regler gäller för de högerextrema, som ju under en längre tid har bjudits in i värmen av borgerligheten.

Jag kommer att följa fallet med intresse, särskilt då det, som Elina Pahnke skriver i Sydsvenskan (25/9, 2018), i grunden handlar om hur lite utrymme muslimer har i offentligheten. Så lite att någon, utan att ha gjort research, kan vara övertygad om att de två kvinnorna måste vara ”extrema röster”. Men det här borde också vara ett intressant fall för de som har intresserat sig för det slentrianmässiga användandet av ”extremism”.