I veckan rapporterade SVT (22/5, 2017) om hemliga dokument (”reflektionspapper”) som avslöjar den innersta EU-kretsens fortsatta planer för EU efter Brexit. I nästa vecka ska EU-kommissionen lägga fram förslag på hur man ska rädda euroområdet – enligt de läckta dokumentet är lösningen att tvångsansluta alla 27 EU-länder till den gemensamma valutaunionen, EMU. I EU-elitens teknokrat-logik är det den kvarvarande och enda lösningen på att Storbritannien lämnar unionen enkel: EU ska bli mer av en federation.
När britterna i juni förra året röstade för att Storbritannien skulle lämna unionen så ökade stödet för EU i en mängd länder. Den tyska tankesmedjan Bertelsmann Stiftung, rapporterade om ökat stöd i Polen, Tyskland, Frankrike och Italien. Avgörande EU-politiker som Frankrikes nye president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel tar stödet som intäkt för att det som behövs för att lösa unionens problem är mer EU, inte mindre. Mer av överstatligt samarbete och federationsbildning. Mindre av samverkan mellan suveräna stater med någon slags demokratisk legitimitet. Även om de utläckta förslagen bara är testballonger så bör vänstern inse allvaret i frågan och börja diskutera sin exit-strategi.
För även här hemma i Sverige så har stödet för unionen ökat. I mars 2017 tyckte 65 procent av befolkningen att vårt EU-medlemskap generellt är positivt. Det är inte så konstigt. Den debatt om EU som tidigare varit mer livlig har helt dött ut. Miljöpartiet har för längesedan lämnat sin EU-kritiska linje. Socialdemokraterna, som historiskt funnits på båda sidor i EU-frågan, har valt EU-fundamentalisten Ann Linde till ansvarig minister. Det finns ingenting som EU inte är svaret på om man lyssnar på henne. Centerpartiet, som alltid haft en något mer skeptisk inställning till EU än sina borgerliga kollegor har helt lämnat den positionen och kan nu närmast likna Liberalerna i sin syn på EU. Och den är ju som bekant översvallande positiv.
Kvar finns Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen svårt att vara EU-kritiker i ett land där EU-debatten inte förs och där konsekvenserna av EU:s politik inte märks lika tydligt som i Sydeuropa. Så fort V försöker få upp frågan på bordet så hamnar man längre bort från samma bord – därav den mjukare kommunikationen. Jonas Sjöstedts kommentar till Brexit-omröstningen blev därför något velig. Resultatet av den var både ett skäl att omförhandla Sveriges villkor för medlemskapet och lite sorgligt eftersom det var rasistiska krafter som ”vunnit” omröstningen.
Det finns ingenting som EU inte är svaret på om man lyssnar på EU-minister
Ann Linde
Men här tror jag att vi i den EU-kritiska vänstern i bred mening står inför ett mycket allvarligt vägskäl. Lite oavsett hur debatten om EU och Europasamarbetet ser ut under de närmaste två-tre åren, så kommer EU-debatten ta ett större utrymme på den politiska dagordningen på lång sikt. Ska vänstern driva en hård lämna-linje och hoppas på det bästa? Ska vi verka för omvälvande förändringar inom EU – annars lämna? Ska vi först utforma ett alternativ tillsammans med andra – sedan lämna?
Projektet är inte så stadigt som det kanske har sett ut. De neo-nationalistiska rörelserna i Östeuropa kommer fortsätta driva på en protektionistisk linje utifrån nationalistiska värderingar. I den gamla eurosocialistiska gruppen av vänsterpartier i Europa håller den EU-positiva traditionella linjen på att tappa i stöd. Den blir svårare och svårare att vidhålla drömmen om ett socialistiskt Europa när bevisen för att EU-projektet vilar på allt annat än socialistiska grunder syns i tydligast i länder som Spanien, Portugal, Italien och Grekland.
Frågan är; vad är alternativet? För ett sånt krävs det för att kunna vinna över en EU-positiv opinon. Vem bevakar och drar lärdom av hur Storbritanniens lämning går till? Var i vänstern pågår denna diskussion? Just nu: Ingenstans.
Men jag tror att det är avgörande att debatten förs, och Flamman vill ta initiativ till att den gör det på en bred arena. Därför bjuder vi in alla intresserade organisationer, debattörer och aktivister till en konferens om vänsterns och arbetarrörelsens förhållande till EU-frågan. Konferensen kommer äga rum till hösten. Var, när och hur får vi diskutera, men att den kommer bli av kan vi lova er.
Jag gick min första nej till EMU-kurs någon gång kring millenieskiftet. Då visste vänstern inte när det skulle bli en folkomröstning om EMU, bara att dåvarande statsminister Göran Persson skulle bli tvingad att utlysa en någon gång. Vi kunde alla argument som ett rinnande vatten, vi kunde rabbla paragrafer ur Maastrichtfördraget i sömnen och det fanns en rörelse i varje svensk stad som bildade opinion. Var står vi nu? Med en mycket låg kunskapsnivå om EU generellt, i ett land med medborgare som är mer positiva till EU än tidigare och i en osäker omvärld där människor gärna håller sig i det som redan finns.
Men i EU-frågan finns det en potential som måste tas tillvara. För vi vet vad som händer om EU-motståndet från vänster uteblir. Då vinner extremhögern mark och inflytande. EU-systemet vinner legitimitet i opposition till rasisterna och rörelseutrymmet fortsätter vara mycket litet. Men detta går att ändra på. Låt oss!