Organiserat av aktionsgruppen Ådalen reser sig, demonstrerade ungefär 25 000 personer från hela Ådalen till torget i Härnösand. Statsminister Stefan Löfven, som själv är från trakten, borde varit på demonstrationen. Men det var han såklart inte.
Anledningen till den stora folkmängden är de rödgröna landstingspolitikernas vilja att skära ner på specialistvården och akutsjukhuset i Sollefteå. Vilja och vilja, förresten. Det är säkert inte enkla beslut att fatta för de landstingspolitiker som sitter bakbundna av budgetar som inte går ihop, ekonomiska fallskärmar som delats ut till avgående tjänstemän och politiker, och redan höga landstingsskatter. Men principen om jämlik vård är egentligen inte så svår, om resurserna hade fördelats efter behov vill säga.
Talarlistan på demonstrationen var ändå lång. Till och med det lokala näringslivets representant, Jörgen Åslund, hade förstått vad som står på spel: ”Det handlar om Ådalens existens och om framtiden för Sollefteå och Kramfors kommuner”. Han har rätt. Om hela landet ska leva, särskilt de norra landsdelarna, så måste vården fungera. För att vården ska fungera måste resurser tillföras, inte ”omfördelas” eller ”sparas in”. I kommuner och landsting som har hög arbetslöshet gör en platt skatt inte mycket nytta. De som har i plånboken får ändå inte betala tillräckligt. Pengarna räcker helt enkelt inte till.
Det rimliga, att staten går in och hjälper de avfolkningsbygder som finns längs höga kusten och i norrländska inlandet med att finansiera vården, är fullt möjligt. Med högre statsbidrag och ett annat fördelningssystem – vilket kräver högre förmögenhetskatt, arvskatt, fastighetsskatt – som gör att de som har får vara med och bidra lite mer.
Statsminister Stefan Löfven, som själv är från trakten, borde varit på demonstrationen.
Men istället ser vi oheliga allianser mellan moderater och socialdemokrater i Jämtland, skadeskjutna och upprörda samarbeten i Västernorrland och en vård i kris. Enligt en kartläggning av vårdens likvärdighet som gjordes av läkemedelsföretagen (!) under förra året så dör det hundratals människor i Norrland varje år, bara för att de bor i Norrland och inte i södra Sverige. Det där är saker som händer fattiga länder utan fungerande infrastruktur för vården, men här? I ett av världens rikaste länder?
Stefan Löfvens sjukvårdsminister Gabriel Wikström säger sig ha tagit krafttag för en jämlik vård. Bland annat genom den ”vårdmiljard” som tillkom under förra året genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL). Pengarna ska agera ”smörjmedel” och ”uppmuntra landstingen till en mer jämlik sjukvård i hela landet” (SvD 25/4, 2015). Sen har vi frågan om storregionerna. Som att större administrativa enheter var lösningen på den ojämlika vården? Det är möjligt att stordriftsfördelar finns och att kompetensförsörjningen kommer bli lättare med större regioner, men skulle det verkligen hjälpa de människor som bor i avfolkningsbygd att ha ännu längre till närmaste akutsjukhus?
Den rödgröna majoriteten i Västernorrland förstår säkert att man hamnar på fiendesidan, om inte annat säger väl demonstrationen i helgen att man redan befinner sig där. Man blir en i raden av dem som försämrar och centraliserar. Istället borde landstingspolitikerna, i allians med lokalt näringsliv och befolkningen, ta vrålen från Ådalen med sig på tåget till Rosenbad och knacka på hos Stefan Löfven. Och om Löfven inte utlovar det som krävs, så kanske han får hålla sig borta från Ådalen framöver.
