Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Klimatrörelsen har länge kämpat med avsaknaden av en gemensam ideologisk grund och vision. Av många har detta inte setts som en brist, utan en nödvändighet. Många aktivistiska klimatgrupper har arbetat utifrån en föreställning om att klimatfrågan går bortom politik, att alla ska kunna enas kring behovet att agera utifrån vetenskapens domedagsnyheter. Det kan låta rimligt. Vi lever alla på samma jord och kommer alla att drabbas på något sätt när dess ekosystem kollapsar – men vem som helst som följer nyheterna och ser städer sjunka under vattenytan i Pakistan, åkrar torka bort i Somalia eller skogar jämnas med marken i Brasilien, borde inse att vi alla inte är lika inför klimatkrisen och att de politiska lösningarna inte kan formuleras utifrån en illusion om att vi skulle vara det. Vi kommer alla att drabbas, men i väldigt olika grad.
Delar av vänstern har också riktat kritik mot delar av klimatrörelsen som går ut på att uppmärksammade aktioner slår snett och skadar fel personer. Den har i många fall varit befogad. Kritikerna glömmer dock att den nya klimatrörelsen inte skulle ha existerat om den inte tagit denna specifika form. Den hade aldrig blivit känd utanför sin smala krets om den inte genomfört blockader. Och hade den kommit i socialistisk förpackning med färdiga rödfärgade lösningar hade den aldrig kunna växa som nu.
Vi står på rörlig mark och tittar ut över en allt mer dyster framtid. Vi behöver lära oss av tidigare aktioner och vi behöver införliva en politisk-ekonomisk analys i den klimatrörelse som redan under flera år visat sig vara redo att handla. Klimatkrisen är i grunden en ekonomisk-politisk fråga eftersom den uppstått genom kapitalismens fruktansvärt skeva resursfördelning. Klimatrörelsen behöver en tydligare fiende än ”systemet” – en bov som fossilkapitalet, kanske? – och visioner för världen bortom dem. Samtidigt får vi i byggandet av den nya radikala rörelsen inte glömma varför den växte till att börja med. Klimatarbete som inte bärs upp av en grundläggande materiell förståelse av krisen kommer bara att skapa grumliga strategiska beslut – men hårddragna marxistiska analyser är för långt ifrån dagens politiska klimat för att kunna skapa förändring i tid. Det nya och det gamla måste mötas.
Om det är något vi kan sätta hopp till nu är det vår gemensamma erfarenhet och vår generations växande kampvilja. Nu ska vi stärka den, använda den och göra den så konstruktiv som möjligt genom samarbete och erfarenhetsutbyte med de äldre. Men vi unga kommer inte att vänta. Medan vi debatterar och lär oss kommer handlingen att fortsätta. En radikalare klimatrörelse är på väg, och vi är redo att ta tillbaka vår framtid.
Irma Kjellström, Sara Isaksson och Noah Hort från Extinction Rebellion Youth
