”Jag tänker att det inte är politikens uppgift att bestämma vad mjölken eller osten ska kosta. Det som är viktigast för mig just nu är att politiken bekämpar inflationen.”
Det säger finansministern Elisabeth Svantesson (M) i en intervju till SVT Nyheter som ett svar på Vänsterpartiets förslag om priskontroller i livsmedelsbranschen. Syftet med reformen är att få bukt med inflationen och de skenande matpriserna som i synnerhet drabbar fattiga. Axfood, som är landets största aktör inom dagligvaruhandeln, redovisade hisnande vinstsiffror från förra året som överträffar marknaden som helhet. När intäkterna ökar och aktieägare får ökade utdelningar, samtidigt som barnfamiljer knappt har råd med smör uppstår frågan: Är förslaget om ett pristak så radikalt?
Det påstår i varje fall Martin Liby Troein, som i en ledare i Dagens Nyheter liknar ett statligt pristak vid ”ren populism” som leder till ”brist och brödköer” samt ”höga priser på svarta marknaden”. Visst är det sant att vi inte vill hamna i en situation där prisreglering på mat höjer inflationen i Sverige på lång sikt, men försiktiga verktyg som tillfälliga priskontroller är knappast att jämställa med populism. I andra länder i Europa, som Frankrike och Bulgarien, välkomnas liknande förslag.
Är Emmanuel Macrons regering, som nyligen kallade till sig matjättarna för att införa ett ”antiinflationskvartal”, också en populist? Bulgariens premiärminister Galab Donev menar att priskontroll är en nödvändighet, för att priserna från tillverkaren, genom återförsäljaren, till disken i butiken skiljer sig markant. I en rådande kris kan inte matjättarnas vinster komma först, utan det är folket som ska kunna ha råd med de mest nödvändiga varorna. Det är svårt att tänka sig något rimligare.
I en rapport som släpptes i januari skriver Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, om vad vi kan lära oss från tidigare kriser. Hon menar att erfarenheterna från prisstoppet 1970 är att det under en begränsad tid kan ha effekt, medan det på längre sikt måste användas med försiktighet: ”Att helt frysa prisnivån på vissa varor genom prisstopp är antagligen bara möjliga åtgärder i extrema situationer och under kort tid. Däremot kan pristak som är en lättare form av reglering behållas under längre tid.”
Det som är intressant med Liby Troeins ledare är hur högern gapar och kallar förslag för att hjälpa medborgare i en svår situation för populism. Det finns ingen särskild mall att följa just nu när köerna till soppköken växer, det behövs flera handlingskraftiga åtgärder som alla kan bidra till mindre förändringar. Elstödet kom fort när det passade, skattesänkningarna på drivmedel blev högerns valoffensiv och fantasisänkningar i kronor utlovades.
När hjälporganisationer som Sveriges stadsmissioner slår larm om att antalet hjälpbehövande ökar kraftigt och vittnar om att allt fler människor söker sig till deras verksamheter när pengarna inte längre räcker till mat är det helt befogat att kalla till en överenskommelse till matjättarna. Den svenska regeringens hantering av elstödet och bensinfrågan tyder på att det är storbolagen, inte folket, som prioriteras i Sverige. Utan att tveka lägger de miljarder av statens pengar på att hjälpa företagen upprätthålla stora vinster. Men när det gäller ensamhushåll med låg lön, dålig pension, eller sjukpensionärer som inte har råd med mat låtsas de som att staten inte ska lägga sig i.
Om det är populism att prioritera att de fattiga har mat på bordet framför storföretagens övervinster så ja, då är jag med glädje populist.
