En ofta bortglömd ljusstrimma i ett EU präglat av högerpopulism, lågkonjunktur och tullhot är att kollektivavtalens ställning stärks och de sämst betalda arbetarnas reallöner ökar. Förklaringen finns i det direktiv om minimilöner som EU antog 2022.

Vänsterpartiet kämpar emellertid envetet för att framgångarna ska rivas upp. Risken är stor att de blir bönhörda – och därmed omintetgör direktivets två mål.

Det ena är att alla arbetare i EU ska tillförsäkras ”en skälig levnadsnivå”, där minimilöner bör utgöra minst 60 procent av respektive lands medianlön. Det andra är att stärka kollektivavtalens ställning. Kollektivavtal är bättre än lagstiftning, enligt direktivet.

Länder där kollektivavtal täcker minst 80 procent av arbetsmarknaden är därför undantagna från krav på lagstadgad minimilön. Det gäller bland annat Sverige. Länder med en lägre täckningsgrad måste ta fram en handlingsplan för hur kollektivavtalens ställning kan stärkas.

Enligt EU-kommissionen kommer direktivet att direkt förbättra lönenivån för 25 miljoner löntagare. Dessutom får löner strax över miniminivån också en skjuts uppåt. Kvinnor gynnas mest eftersom de är överrepresenterade bland de lägst avlönade. Löneskillnaden mellan män och kvinnor beräknas minska med 10 procent.

Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Löner höjs, kollektivavtalen stärks och fackets förhandlingsstyrka växer. För fackföreningsrörelsen i EU är direktivet en framgång de arbetat för i årtionden. Men alla är inte glada. Vänsterpartiet, liksom svenska LO och Socialdemokraterna, gjorde allt för att stoppa förslaget. Och den kampen fortsätter även efter att direktivet antagits.

Den danska regeringen anmälde direktivet till EU-domstolen och krävde att det upphävs. Och i Altinget (11/12 2022) pläderade Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ciczie Weidby för att den svenska regeringen ska stödja initiativet och frågar retoriskt ”Kommer Ulf Kristersson att lägga sig platt för EU?”

Det är ett lätt ”orwellskt” försök att mana fram bilden av ”dumma EU” som ”angriper facket”. En ärligare beskrivning hade varit: ”Ulf, nog ska väl din regeringen vara med när Danmark och EU:s arbetsgivare försöker sabotera EU-fackens största framgång på årtionden?”

Efter viss tvekan gav den svenska regeringen efter för det samlade trycket från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställde sig bakom Danmark. I dag är läget att EU-domstolens generaladvokat, som ska förbereda en regelrätt domstolsförhandling, rekommenderar att direktivet om minimilöner rivs upp. EU-domstolen brukar ofta, men inte alltid, följa generaladvokatens anmodan.

”Stärk löntagarnas rättigheter”, stod det i Vänsterpartiets valmaterial inför valet till Europaparlamentet. Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Ett svar är att partiet inte vågar tycka annorlunda än Socialdemokraterna och LO. En annan pusselbit är att Vänsterpartiet är lite av en ”främmande fågel” i den europeiska vänstern. Där andra inriktar sig på vilken politik EU faktiskt bör driva så är Vänsterpartiets utgångspunkt ofta att EU är något att skydda sig ifrån. Det ska vara ”Sverigepriser”, ”Sverigejobb” och undantag för det ena och det andra.

I det perspektivet blir direktivet om minimilöner något ”som ger EU för mycket makt”. Liksom när Vänsterpartiet, som enda vänsterparti i Europaparlamentet, röstade nej till EU:s stora återhämtningsfond – trots att den innebär klimatinvesteringar för motsvarande 2 500 miljarder kronor!

Europafacket, som samlar EU:s fackliga centralorganisationer, menar att direktivet om minimilöner är ”den viktigaste fackliga framgången i EU på en generation”. Ett beslut av EU-domstolen i linje med generaladvokatens (och Vänsterpartiets!) rekommendation skulle innebära ”ett hårt slag mot arbetande människor och deras fackföreningar” och ”en enkelriktad väg mot social dumpning”, enligt Europafackets generalsekreterare Esther Lynch.

”Brother, which side are you on”, heter det i en klassisk amerikansk fackföreningssång. Den frågan kunde tusen sinom tusen fackliga aktivister i Grekland, Ungern, Frankrike eller Portugal med fog ställa till Vänsterpartiet.

Jag kommer ihåg tv-spelsnamnen på USA:s militära operationer i Mellanöstern: Desert Storm, Red Dawn, Relentless Strike, Iraqi Freedom. Jag minns också att i Södertälje, där jag växte upp, sades det att vi hade tagit emot fler irakiska flyktingar än hela Nordamerika sammantaget efter invasionen.

Det kanske var självklart att de inte ville fly till USA, men det fanns ett slags stolthet i det konstaterandet. Kanske för att den särskilde oss från de ryggradslösa amerikanerna. På nyheterna hörde vi om hur många irakier som miste sina liv under de USA-ledda styrkorna, i Södertälje togs de emot som flyktingar.

Amerikanerna torterade irakier i Abu Ghraib-fängelset – i Södertälje fick de jobb som lastbilsmontörer.

Det är väl känt att USA beväpnade den afghanska mujaheddinrörelsen genom underrättelsetjänsten CIA – för att tio år senare invadera Afghanistan och slåss mot sina egna vapen. Den USA-ledda koalitionen hade då förklarat krig mot Al-Qaida, som Usama bin Ladin grundat i spillrorna av rörelsen efter det sovjet-afghanska kriget. Al-Qaida betyder bokstavligen ”databasen”, och var ursprungligen benämningen på ett dokument med namn på tusentals mujaheddiner som CIA rekryterat och tränat.

Men även i Irak slogs USA mot de krafter som man tidigare delat bord med. Under kriget mellan Irak och Iran understödde USA Saddam Husseins styrkor när de genomförde några av historiens värsta attacker med kemiska vapen, för att bara 15 år senare invadera Irak för att de sades ha just kemiska vapen.

Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord.

Det har framkommit senare att den amerikanska militären var väl medveten om att de irakiska styrkorna använde sarin- och senapsgas som dödade tusentals iranier. Trots det fortsatte det amerikanska stödet oförtrutet. USA bistod Saddam Husseins styrkor med satellitbilder och underrättelseuppgifter som bedöms ha varit avgörande för de kemiska attackerna som pågick till och med krigets slut.

Att USA:s utrikesminister Colin Powell visade upp ett provrör för FN:s säkerhetsråd med vad han menade var mjältbrand från Saddams Husseins lager av kemiska vapen – vilket visade sig vara en total lögn – är bara en detalj i sammanhanget. Powells tal i säkerhetsrådet har i efterhand beskrivits som avgörande för att underminera USA:s trovärdighet och globala roll.

Och nu har det alltså skett igen. USA har gått från att ge det enskilt största och viktigaste militära stödet till Ukraina – till att avbryta vapenleveranser och förhandla med Ryssland över huvudet på Volodymyr Zelenskyj.

Trumpadministrationens helomvändning har väckt starka reaktioner i Europa, men följer i allt väsentligt gamla mönster. Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord. Det är viktigt att hålla i tankarna när europeisk säkerhet diskuteras efter att Trump antytt att de inte skulle komma till Natos undsättning i händelse av krig.

Fallet Irak och Afghanistan går inte att jämföra med Ukraina och det är inte poängen här; det är att understryka att USA alltid agerar efter egna intressen. Det är också just därför en så stor omläggning av det amerikanska stödet för Ukraina inte bör förvåna. I nästan tre års tid lyssnade vi på deras högstämda tal om att Ukraina slogs för vår frihet, värderingar och vårt sätt att leva – mot tyranniet.

Likt de tidigare gångerna var det som att den amerikanska ståndpunkten byttes mitt i en mening, från att oreserverat stå bakom Ukrainas suveränitet till att kalla Zelenskyj för en diktator som startade kriget.

Det borde tas på allvar av regeringen Kristersson, som hittills undvikit att kommentera Trumpadministrationens nya positioner. Om inte annat eftersom Sveriges försvar numera är helt uppknutet till USA med medlemskapet i Nato och försvarsavtalet DCA.