Påståendet att en allt äldre befolkning med stigande krav på välfärdstjänster kommer att dränera de offentliga finanserna tas numera helt för givet i den svenska politiska debatten. Från vänster till höger talar politiska företrädare om att självfinansieringen måste öka i välfärden om inte de offentliga finanserna ska braka ihop. ”Rena Grekland” väntar oss annars. Alla talar nu om det så kallade finansieringsproblemet, pengarna kommer inte att räcka i framtiden. Men stämmer den bilden?
– Det finns inga tillgängliga bevis för att någon ”ålderschock” hotar oss, säger Daniel Ankarloo, till vardags lektor i socialt arbete på Malmö högskola och sedan länge aktiv i vänsterns diskussioner om ekonomi och välfärd.
Kommunala skattehöjningar behövs inte
Boken tar upp ett antal exempel där Borgkommissionen (ledd av socialdemokraten Per Borg) och de tidigare utredningarna från Sveriges kommuner och landsting (SKL), Långtidsutredningen och kommunala framtider, skissar på framtida kommunala skattehöjningar på upp till 70 procent av inkomsten på lång sikt.
– Själv tror jag inte på några kommunala skattehöjningar alls. De är icke-progressiva, orättvisa och behövs inte, säger Daniel Ankarloo som menar att vi om vi vill enkelt skulle ha råd med dagens välfärdsnivå utan att höja någon skatt alls.
– Med en försiktig höjning av skatterna, där vi tar tillbaka 50 av de 330 miljarder som de sänkts med i relation till BNP sedan 1990 skulle vi till och med kunna göra satsningar på anställningar i offentlig sektor runt om i landet, säger han till Flamman.
– Vi skulle kunna anställa så pass många i offentlig sektor att klasserna i skolan skulle kunna vara på max 20 elever och det skulle snarast bli svårt att hitta tillräckligt med utbildat folk till vård, skola och omsorg.
För det är det stora reformutrymmet som Daniel Ankarloo lägger mest vikt vid.
Han säger att Sverige för tillfället för en ”anorektisk finanspolitik” som i stället för att försöka få tillbaka människor i arbete betalar av på en statsskuld, helt i onödan.
Inte seriöst
– Vi har en offentlig skuld på 1440 miljarder, cirka 45 procent av BNP, som Anders Borg betalar av i snabb takt. Det offentliga har dock större tillgångar än skulder och vi behöver inte betala av när pengarna behövs till annat.
Men ålderschocken då? Har inte utredningarna bevisat att pengarna inte räcker till när allt fler blir allt äldre?
– Om du tar utbetalningarna av pensionerna så har de legat stilla på kring åtta procent av BNP under mycket lång tid trots att vi hela tiden har blivit äldre. Det beror bland annat på att ekonomin också växer och därmed kommer mer pensionspengar in, säger Daniel Ankarloo och understryker att det är inte antalet människor som är intressant att räkna när man gör kalkyler på försörjningsbördan mellan generationer, det är hur mycket pengar som kommer in i systemen och hur stora utgifterna är.
Är då hela premissen för till exempel Borgkommissionen felaktig?
– Ja, jag menar det. Om du till exempel tar de 13 kronorna som SKL räknat fram att vi behöver höja kommunalskatten med fram till år 2035 så är bara en av dessa kronor räknad på stigande ålder hos befolkningen. 12 kronor har SKL själva lagt dit som beräkning av vad våra ”ständigt ökande krav” kommer att kräva. Det är inte seriöst.
Har någon ekonom kunnat visa att du räknat fel i din bok?
– Hittills har inte en enda kunnat peka på något grundläggande fel i mina uträkningar. Däremot blir många upprörda och frågar om jag verkligen menar att dagens välfärd räcker i framtiden och liknande frågor. Och det menar jag i och för sig inte men det är ju inte det som boken handlar om, säger Daniel Ankarloo.
Idéer har fått härja fritt
Förra veckan redovisade Flamman forskning som visar att det finns massivt stöd för offentligt finansierad välfärd i Sverige. Nu redovisar vi din forskning som pekar på att vi har råd med den. Varför tror du det är svårt att göra politik av de här rönen?
– I 20 års tid har idéerna om att vi inte kommer att ha råd med välfärden i framtiden fått härja fritt. Dessutom har de framhävts också av både ledande vänsterpartister och socialdemokrater. Jag tror vi måste börja att övertyga vänsterns och arbetarrörelsens egna aktivister om detta, så att de åtminstone tror på det själva. Sedan kan det börja hända saker.
Själv lyfter Daniel Ankarloo fram det lokala partiet Socialisterna – välfärdspartiet i Västervik som arbetat aktivt mot nedskärningar men till och med hindrats från att lägga fram sitt budgetförslag på grund av att kommunallagen kräver en budget i balans, varje år.
– Där finns en entusiasm som andra inom vänstern och arbetarrörelsen kanske skulle kunna låta sig inspireras av.
