Beslut av Vänsterpartiets Partistyrelse att ställa sig bakom FN-resolution 1973 och stödja att åtta Jas Gripen-plan under tre månader deltar i upprätthållandet av flygförbudszonen över Libyen har skapat debatt. Det är fullt förståligt. För Partistyrelsen var detta både ett lätt och ett svårt beslut, men allt annat än ”lättvindigt” som Flamman hävdat.
Det var ett enkelt beslut i bemärkelsen att vi anser att världssamfundet inte bara har ett ansvar, utan också en plikt, att agera inom folkrättens ramar när regimer begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna och förtrycker sin egen befolkning. Gaddafi har visat att han inte tvekar att attackera sin egen befolkning med stridsflyg, och det är alldeles för tidigt att säga att han inte har kapacitet att göra det igen. När FN ger ett mandat för en flygförbudszon för att skydda civilbefolkningen, uppmanar medlemsstaterna att bidra och flygförbudszonen efterfrågats av den libyska oppositionen har det varit svårt att hitta argument för att Sverige ska stå vid sidan om. För Sveriges insats behövs för att förhindra attacker mot civilbefolkningen.
Men det har också varit ett svårt ställningstagande eftersom vi nu ser hur några av de länder som deltar i insatsen lyfter krav som skulle innebära att insatsen rör sig bort mot FN-resolutionens gränser. Det har varit viktigt att understryka att resolutionen ger stöd för en insats för att skydda civilbefolkningen, men inte att bedriva ett krig med syfte att störta regimen. Det är dessutom inte svårt att se att enskilda länder som deltar i insatsen har andra intressen än att skydda det libyska folket.
Vi har därför tydligt sagt att om insatsen utvecklar sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder kommer vi förbehålla oss rätten att ompröva vårt stöd till svenskt deltagande. Men vårt ställningstagande måste utgå från den insats vi ser idag, inte en uppsjö av olika scenarier som skulle kunna inträffa. Skulle mandatet för den svenska insatsen på något sätt förändras kommer det komma upp i riksdagen igen.
Men vi ska komma ihåg att farhågor som finns runt insatsen i Libyen finns vid nästan varje internationell insats. Vi har aldrig några garantier för att en insats inte ska utveckla sig i en riktning som vi inte stödjer. Men för ett parti som anser att världssamfundet ska agera vid övergrepp och förföljelse kan det inte vara ett alternativ att ha ”is i magen” (som Flamman uppmanade partiet att ha) när en regim med blod och övergrepp försöker tysta sin egen befolknings krav på demokrati, frihet och social rättvisa.
Visst tar det emot att delta i insats som i fält i leds av Nato. Vi hade självklart önskat att FN hade kapacitet att göra det själva, men så är inte fallet idag. Det kan också vara på sin plats att påminna att V sagt ja till svenskt deltagande i en rad insatser där FN delegerat genomförandet till andra organisationer, bland annat i Kosovo, Tchad och Somalia. Partistyrelsens beslut ligger med andra ord väl i linje till hur vårt parti förhållit sig till internationella insatser och jag noterar att de riksdagsledamöter som nu avstod vid omröstningen inte hade några invändningar när Sverige förlängde sitt deltagande i den Nato-ledda KFOR-insatsen i Kosovo.
Eftersom Vänsterpartiet stödjer FN-resolutionen har vi också tydligt understrukit behovet av att flygförbudszonen kombineras med politiska verktyg för att uppnå ett eldupphör. Vi har samtidigt krävt ökade humanitära satsningar. FN beräknar att 600 000 libyer behöver humanitärt stöd, men i dagsläget är det mycket svårt att få in någon hjälp överhuvudtaget. ”Bistånd istället för militärer” låter bra, men hade i fallet Libyen i det närmaste varit omöjligt att genomföra i dagsläget. I Libyen finns ingen motsvarighet till Svenska Afghanistankommittén som kan agera striderna till trots.
Beslut om insatsen i Libyen har varit svårt. Men för oss har hela tiden utgångspunkten varit solidariteten med det libyska folket och en konsekvent solidaritet innebär inte alltid att de enklaste besluten är det bästa. Ibland måste man också våga försöka förändra verkligheten för människor som lider under förtryck och övergrepp, även om det är svårt och innebär att man tar risker.
