”Den svenska vänstern är såna jävla islamkramare”. På en fest förra lördagen kom jag i diskussion med en iransk kamrat. Han brukar läsa vad jag skriver och gillar det mesta sa han, men det var uppenbart att han också räknar in mig bland dem som omfamnar fundamentalister. Två år med fängelsetortyr, där varje slag hans kropp fick ta emot ackompanjerades av ett rop på Allah, har säkert satt sina spår. Men bakom hans något hårda inledning av vår pratstund visade sig finnas en nykter syn på vad ett konsekvent maktperspektiv innebär i vårt moderna globaliserade samhälle.
Visst. Jag har väl inte ägnat större möda åt att kritisera just islamsk fundamentalism. Men vid millennieskiftet var jag redaktör för en antologi med titeln 2000-talets vänster och redan då, i mitt eget kapitel, kritiserade jag vänsterns ”kulturrelativister som i kraft av exempelvis minoritetsrättigheter blundar för auktoritära element inom icke västerländska kulturer”. En fackföreningskamrat tyckte jag fiskade i grumliga vatten. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Är det något som är grumligt så är det att fika efter politiska sympatier genom att dölja vad man egentligen står för.
I en granskning i Skånska Dagbladet ifjol framkom det exempelvis att socialdemokratiska politiker i Malmö, med Ilmar Reepalu i spetsen, ett par veckor innan valet höll ett strategiskt röstfiskarmöte i en moské. Inget konstigt med det om det inte vore för att mötet skedde utan att media informerats och att moskéns andliga ledare i Irak utfärdat en blodig fatwa mot homosexuella. Något som en av företrädarna i Malmö relativiserade med kommentaren att ”om doktorn har gett Alvedon betyder inte det att den botar huvudvärk på alla platser och i alla tider”.
Vidare. 2009 fastslog Broderskapsrörelsen ett ”Manifest för kristen vänster”. I en paragraf om jämlikhet står det att organisationen ”strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan etniska och religiösa klyftor, utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning…” Men när broderskaparna tog fram ett liknande ”Manifest för muslimska socialdemokrater” så togs orden ”sexuell läggning” bort.
Inom stora delar av vänstern är rädslan för att framstå som intolerant så stark att den ofta handlingsförlamar. Fältet har därmed länge legat öppen för Sverigedemokraterna. Vi behöver dock inte falla till föga för den främlingsfientliga högerns förenklade svammel om att de som kommer till vårt land ska, som det brukar heta, acceptera svenska regler och seder. Vad som behövs är konkreta åtgärder för att motverka segregation och det främst inom bostads- och skolpolitiken. För demokratiska idéer växer med jämlikhet.
Därtill behövs ett tydligt försvar av demokratiska värderingar vilket innebär att bekämpa västerländsk imperialism, den internationella grogrunden för islamismen, men också förtryck inom minoritetsgrupper på hemmaplan. För vänsterns, och för den delen liberalernas, idéer om individens fri- och rättigheter är universella. Det betyder, strukturella förklaringar som exempelvis västerländsk imperialism och segregerade skolor och städer till trots, att även förtryck inom minoritetskulturer ska bekämpas. Inga relativistiska resonemang i världen ger frisedel åt antidemokratiska krafter, oavsett kulturell och klassmässig bakgrund.
Ja, den muslimska minoriteten är marginaliserad och det är förstås bra att vänstern och arbetarrörelsen i sitt folkrörelsearbete bygger broar. Men att lyssna och samtala är en sak. Att stryka grundläggande idéer för att bredda organiseringen något helt annat. De som inte vill sträva mot en värld utan ojämlikheter på grund av exempelvis sexuell läggning har inget i arbetarrörelsen att göra.
För det är inte så att Alvedon fungerar olika beroende var på jorden vi befinner oss. Vi är alla människor av kött och blod och varenda en av oss har samma fri- och rättigheter.
