– Jag måste få visa dig vårt projekt!
Som en älgkalv skuttar Carl-Gustaf Lundgren iväg genom den vackra blandskogen med tallar och lövträd. Mossan glänser vackert och blåbärsriset brer ut sig som en matta över tuvorna. Han stannar till vid en tuva och repar några trinda bär.
– Den här skogen är fortfarande naturskog berättar han. Ägaren bor i stan, men vad händer när han dör? Då är risken stor att den säljs till ett skogsbolag som kalhugger rubbet.
Men just i den här sagovackra bygden kring byn Ödenäs utanför Alingsås håller Carl-Gustaf på med ett försök som kanske kan rädda kvar något av den riktiga skog som fortfarande finns kvar i Sverige. Han tar mig med uppför en brant och där uppe på höjden har just en bit av skogen avverkats, men utan att kalhuggas. Det är fortfarande en skog även om det finns gott om nya stubbar och marken täcks av ris.
– Det dröjer några år innan riset multnar ner och blåbären är tillbaka. Fast det var helt nyligen träden höggs ner kan du redan se hur de nya plantorna är på gång.
På en höjd står träden lite tätare liksom på branten vi kom uppför.
– Träden på kullen fungerar bra som stormskydd och får skydda träden som står lite längre ner. Branten får också behålla sina träd så att den inte förstörs.
Det är två hektar som har avverkats. Med kalhuggning hade skogsägaren fått 80 000 kronor per hektar i handen. Nu fick han istället 50 000, men han kan göra en ny avverkning om 15 år istället för om 70.
– Han knackade överväldigad på hemma hos mig och tyckte det var fantastiskt. Aldrig mer skulle han hålla på med kalhygge.
Avverkningen skedde med en modern skogsmaskin, men istället för att hugga ner rubb som stubb valde man istället ut de mogna träden, mellan 30 och 40 procent av det totala antalet. Det är fullt möjligt att göra med en modern skogsmaskin, men det kräver lite omsorg och kräver kring 20 procent mer i kostnad.
Men det är så mycket man vinner, förutom ekonomin. För det första blir kvalitén på träet mycket bättre. Det kommer inte att behövas någon nyplantering med påföljande användning av insektsgifter. Biomångfalden, som slaktas vid kalhuggning och i de därpå följande skogsplantagerna, blir intakt. Den viktiga svampkulturen mykorrhiza, som lever i symbios med trädens rötter, kan också räddas kvar.
För Carl-Gustaf Lundgren började intresset för skogen redan som barn. Utanför hans by växte en fin skog där barnen lekte och där man plockade svamp och bär. Det var också möjligt att ta lite ved i skogen för byborna, den fungerade som en allmänning.
Då kom Demonverket som han kallar det stora statliga skogsbolaget, och köpte skogen. Hela skogen skalades bort, det tog bara en vecka, det var en bedrövelse. Idag finns där bara en slags skräpskog, en skräpplantage som inte är till glädje för någon. Det var då på 50-talet som de nya skogsmaskinerna kom och gick fram som skördetröskor.
– Alla här omkring är förbannade på kalhyggena, när de ser sina blåbärsstigar försvinna, men de tror att man måste gå tillbaka till häst och de gamla metoderna man använde förr. Det är en vanföreställning, en myt.
Nu kommer det fram nya forskningsrön som visar hur skadlig kalhuggning är för klimatet. Det är ingen som älskar dessa monokulturer som förvandlar levande skog till väldiga trädplantager, utom skogsbolagen. Frågan är varför de fortsätter.
– De har bara intresse av att så snabbt som möjligt få bort alla träd, och sedan åka vidare till nästa ställe. Det går ju bra, de har stora vinster, men det är en kortsiktig ekonomi. De märker inte att biomångfalden försvinner, det påverkar inte dem. De bryr sig inte om ett arbetstillfälle försvinner.
Det kalhyggesfria skogsbruket skapar alltså lite mer arbetstillfällen och kräver lite mer av maskinförarna. Det är en intressant punkt. Skogsbolagens härjningar är en del av avfolkningen av landsbygden.
Länge har det funnits en motsättning mellan miljörörelsen och landsbygdsbefolkningen. Miljörörelsen har arbetat för naturreservat där skogen inte får röras. Det gör det svårt för landsbygdsbefolkningen att leva kvar. Samtidigt har de miljöintresserade blundat för de enorma skador kalhuggningen medfört i ett bredare perspektiv, bara man får behålla sina reservat.
Miljörörelsen har länge haft en begränsad syn, det gäller att rädda några få rödmarkerade arter, samtidigt som hela ekosystemet är på väg att braka ihop. Detta har också skapat en onödig motsättning till dem som bor på landsbygden och försöker överleva där. Nu kan man istället samarbeta mot skogsbolagen som utarmar skogarna. Det finns också en ytterligare viktig aktör i dramat enligt Carl-Gustaf Lundgren –den statliga Skogsstyrelsen.
– De har varit en väldigt dålig rådgivare och drivit på för det skogsbruk som nu finns. De har fördröjt utvecklingen mot ett annat skogsbruk genom att driva process mot sådana som Harald Holmberg som drivit hållbart skogsbruk i en by utanför Lycksele.
Skogsägaren Harald Holmberg, som drivit sitt skogsbruk enligt ungefär samma principer som Carl-Gustaf Lundgren förespråkar, har varit inblandad i en lång rättsprocess med Skogsstyrelsen eftersom man menar att det inte är rationellt. Till slut har man tvingats att ge upp. Skulle man vunnit skulle det gett dålig publicitet, ännu värre hade det varit om man hade förlorat.
FSC är det partsorgan som certifierar skogsavverkningen. I Sverige godkänner man kalhyggesavverkning, men det gör man inte i Tyskland. Kanske är det också på gång en svängning i Sverige. Om skogsbolagen inte bryr sig så mycket om biomångfalden bryr de sig så mycket mer om sitt varumärke. Carl-Gustaf Lundgren menar att det nu är dags det statliga Sveaskog att visa framfötterna.
– Det är vårt eget skogsbolag som vi alla äger gemensamt. Det borde gå i bräschen för ett skogsbruk där vi brukar skogen utan att förbruka den.
Men handlar det bara om brukningsmetoder? Är inte maktförhållandena i skogen och politiken minst lika viktiga? Nordbruk är den enda svenska bondeorganisation som är medlem i det globala nätverket Via Campesina och en av de få globala bondeorganisationer som har erfarenhet av skogsbruk. Torgny Östling som är skogsbonde i Jämtland har därför rest ett ental gånger till Bryssel för att diskutera skogsbrukets framtid. Han är orolig eftersom det inom EU finns starka krafter som vill införa en gemensam skogspolitik, på samma sätt som man nu har en gemensam jordbrukspolitik. Redan 1992 innan Sverige gått med i EU protesterade han och några andra bönder mot de förändringar som var på gång.
– Den 4 november det året demonstrerade vi utanför riksdagen mot avreglerandet av ägandet av mark och vatten. Avregleringen som drevs igenom den dagen öppnade för vem som helst att spekulera i naturresurskällor.
I EU-lagstiftningen finns det något som kallas kapitalliberaliseringsdirektivet som stod emot det som dittills begränsat vilka som kunde äga skog och mark i Sverige. Nu fick vem som helst äga skogsmarken, utländska bolag eller spekulanter i städerna. Resultatet har blivit en stegring i markpriserna, vilket har gjort det svårt för lokalbefolkningen att behålla kontrollen över skogen och hur den brukas.
Det som har hänt är att industrin tagit ett mycket fastare grepp om hela produktionskedjan.
– De bestämmer priser, när man hugger och hur mycket man hugger. Numera avverkar man till exempel grymt hårt på somrarna. Det ger problem med granbarkborre och markskador, röta i gran. Här i Norrland har det varit en enorm miljövinst med vinteravverkning. Men det mest konkreta har varit prisraset på timret. Priset är nu så lågt att det inte finns några s
jälvverksamma skogsbönder kvar, säger Östling.
Under de 20 år som gått har skogarna också plundrats eftersom man huggit för mycket skog i förhållande till tillväxten.
– Sveriges ekonomi vilar på skogen, det är en nationell tillgång. Mycket få personer verkar vara medvetna om vad som kan hända om vår skogspolitik underordnas EU:s. Den utvecklingen kan bli mycket farlig.
Hyggesfritt skogsbruk
Hyggesfritt skogsbruk är ett projekt som drivs av miljöorganisationen Jordens vänner som genomförts på sju testområden, huvudsakligen lokaliserade kring byn Ödenäs 15 kilometer sydväst om Alingsås. Nu planeras ett nytt försök tillsammans med samebyarna Jokkokaska, Uoija och Sirges. Den sistnämnda är Sveriges största sameby. Dessa har fått problem genom att den viktiga renlaven helt försvinner i och med kalhuggning.
